Första Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

Förord

Carlo Maria Martini, född 1927 i Turin, död 2012, var sedan 1944 jesuit och, innan han 1979 utnämndes till ärkebiskop av Milano, professor vid universitetet Gregoriana i Rom. Martini utnämndes 1983 till kardinal.

Föreliggande andliga övningar hölls i september 1981 i Rom för präster från Milano med omnejd. Texten har nedtecknats direkt från en bandupptagning och sedan något redigerats.

Bo I. Cavefors

Introduktion

Vi tackar Dig, Fader, för att Du fört oss samman i Din Sons namn. Vi har hörsammat Hans Andes röst, den röst som når djupare än vad mänskligt är. Vi är här för att lära oss förstå Dina ord och för att höra Dina ord. Förnya i oss gåvan Du gav oss genom att leda oss, väck åter i oss dopets och konfirmationens nåd, väck i oss den nådens fullkomlighet med vars hjälp Du fram till idag lett oss, så att vi i tacksam glädje bekänner Din vilja. Om detta ber vi genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vi har samlats i tecknet av den nöd och den oro som finns hos Guds folk. Vi vill alla bli fullkomliga! Det finns många skäl till detta; allt lidande tvingar oss till detta.

Om detta talar den Helige Paulus i klartext till församlingen i Antiokia: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike" (Apg.14:22). Paulus upprepar vad Jesus sade till Emmauslärjungarna: "Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" (Luk.24:26).

De andliga övningarna

De andliga övningarnas tema denna gång utgår från denna paulinska erfarenhet!Paulus martyrium fullbordas vid Tre Fontane i Rom. Man kommer dit efter en lång vandring som inbjuder till tystnad; man går in i cistersienserkyrkans vapenhus. Så småningom kommer man in i en cirkelrund kyrka, men man måste gå vidare för att komma till kyrkan Tre Fontane, så kallad eftersom den Helige Paulus huvud, sedan han avrättats, tre gånger stötte mot marken innan det blev liggande stilla vid det dramatiska dödsögonblicket.


När jag vistades i Rom hade jag ofta möjlighet att besöka Tre Fontane. Jag gick framför allt dit när jag kände mig sorgsen eller andligt osäker. Det stärkte mig alltid när jag föreställde mig hur Paulus upplevt livets sista ögonblick, berövad sina kläder och fasthållen av soldater.


Hur hade han i detta livets sista ögonblick gått igenom sitt liv, sin omvändelse, sina svårigheter, konflikterna med Barnabas och Petrus, depressionera, tiderna av ensamhet, de fjorton ökenåren, känslan av att församlingen övergivit honom? Hur tänkte han just då om all glädje han upplevt, de storartade breven och hur såg han på sin intensiva apostoliska verksamhet?


Vad skedde inom honom i dödens ögonblick, då människan är verkligt sann, då hon inte längre kan skjuta upp eller dölja något, men fortfarande är värdefull och betydande?


Mer än en gång har jag tänkt att det kunde vara intressant om vi under någon tids andliga övningar tillsammans reflekterade över Paulus och hans apostolat, analysera det så som Paulus kanske själv gjorde det under de sista femton minuterna av sitt jordiska liv.


Sådant är temat för dessa andliga övningar. Låt oss alltså i all broderlighet och vänskap med Paulus avlägga hans livs bekännelse på sådant sätt som den Helige Augustinus eller profeten Jesaja kunde ha gjort det.


Helt naturligt kommer det visa sig att vi utifrån den Helige Paulus erfarenheter av Kyrkan och utifrån de personliga erfarenheter var och en av oss har, bör ställa oss den grundläggande frågan: vilka avsikter har Gud med mig? Hur kan jag i mitt liv, så som jag ser det just nu, och med hjälp av den Helige Paulus bekännelser, upptäcka barmhärtighetens möjligheter?


Den Helige Paulus bekännelser är dessutom historien om hur en omvändelse går till.


Hans första omvändelse var så stor, så omskakande och stark att han inte förrän under åren som följde förstod dess djupare betydelse och först då försökte integrera den i sin verksamhet.


Även för oss är den första omvändelsen, dopet, en avgörande upplevelse för vår kallelse, prästvigningen; så omvälvande så att vi endast så småningom och efter ytterligare omvändelser, lyckas se och fördjupa nådens genomgripande makt.


Grunderna


Under våra andliga övningar är dock inte själva temat det enda viktiga; arbetet består också i att var och en följer en egen linje, där det finns viktiga stationer:
att höra Guds ord så som det förkunnas i de föreslagna betraktelserna, i liturgin, under högmässan, i eukaristins offer;


att läsa några av Skriftens texter, vilka anges;


att meditera efter olika metoder, att tänka igenom det lästa och det hörda för att inför Gud utforska det egna livet; att bedja: tillbedjan, lovsång, tacksägelse, ånger och bot;


att trovärdigt prata om tron. Det är inte nödvändigt men fruktbart för den som så önskar. Sedan de andliga övningarna avslutats kan vi tillsammans utbyta åsikter om vad som förevarit, om vad som var nyttigt för oss och om vad som kan vara nyttigt för andra.


Svårigheter och sättet att genomföra de andliga övningarna
Attityd – Eftersom ingen av oss gör andliga övningar för första gången, finns faran att vi sätter igång utan att förvänta oss särskilt mycket, utan att vi engagerar oss tillräckligt och eventuellt till och med att vi inte riktigt vet vad vi skall göra.

Antal - Vi är många, alltför många för riktiga andliga övningar. Det ideala för övningarna är när samtal kan föras mellan deltagarna och när den som ger betraktelserna kan följa vars och ens väg och ge var och en av deltagarna enskild uppmärksamhet. När vi är så många som idag blir det som förelägges mer allmänt, ja ofta till och med anonymt.

Jag vill ge er två praktiska råd, vilka eventuellt kan hjälpa er övervinna dessa svårigheter.

Största vilja till inre ensamhet, så att var och en känner sig vara ensam med Gud. Detta utesluter inte samtal med andra, men dessa samtal måste ske på ett djupare plan, under gemensam bön. Att vara ensam med Gud är gemenskapens förutsättning.

Att vara ensam innebär inte isolering utan att gå in i Guds barmhärtighet för att nå gemenskap med andra människor. Därför ber jag er att undvika allt som kan störa de andra, så att var och en kan genomföra de andliga övningarna och uppleva dem som om han vore ensam.

Tiderna. Några tidpunkter är fastslagna genom den nödvändiga gemensamma rytmen: de dagliga betraktelserna, eukaristin, bönestunderna, tiderna för tillbedjan. Dessutom är det viktigt att var och en gör sitt eget tidsschema och samtidigt besvarar tre frågor:

a) Hur lång tid och vilka tider vill jag använda till reflektion, till den kontemplativa bönen i djupare bemärk-else? Vi skall inte låta oss vägledas av ögonblickets villkor, varken av humör, av trötthet eller av entusiasm;

b) Hur lång tid och vilken tid vill jag använda till Bibelläsning? Vi kommer dessutom att läsa några texter under middagen och vid kvällsmåltiden och då framför allt ur Apostlagärningarna, från och med kapitel 9, om den Helige Paulus liv - om hans första omvändelse - och därefter hela kapitel 13.

Jag rekommenderar särskild uppmärksamhet - i ro och med hängivelse - på några av de stora Paulusbrev som vi tidigare eventuellt inte studerat tillräckligt grundligt. Dåliga kunskaper om Paulusbreven innebär att man aldrig rätt kan förstå det sanna evangeliet.

Jag föreslår fem grundläggande brev till läsning: det första brevet till tessalonikerna, galaterbrevet, det andra korinterbrevet, filipper- och kolosserbreven. I dessa fem brev berör Paulus samtliga teman:


det eskatologiska temat i första brevet till tessalonikerna;


temat om frälsningsnärvaron i brevet till galaterna; grundläggande kyrkliga problem i det andra brevet till korinterna (även om Paulus tar upp sådana problem även i första brevet till korinterna, så ger dock det Andra Korinterbrevet en del väsentliga upplysningar kring ecklesiologin, i ett självbiografiskt ljus);


i Filipperbrevet sammanfattar Paulus alla sina förhoppningar;


Kolosserbrevet är typiskt för hans kosmiska uppfattning om världens och historiens frälsning.


c) Vad vill jag uppnå med de andliga övningarna? Vad ligger mig särskilt om hjärtat just i den fas av mitt liv där jag nu befinner mig? Den eftertraktade frukten måste vara att rätt förstå Guds frälsningsplan med mig. Vi förstod den när vi förberedde oss inför prästvigningen. Möjligen är stunden nu kommen att tänka igenom vad som skett under vägen från prästvigningen till idag och försöka förstå Guds avsikter med oss.

Jag har talat om en eftertraktad frukt, men var och en kan inrikta sig på att nå sådana frukter som förefaller smakliga. Vi ber den Smärtofyllda Modern, som alltid förstod de gudomliga avsikterna med hennes liv, att hon inspirerar oss att med hjälp av den Helige Ande förstå vad vi genom dopet och vid prästvigningen medvetet eller intuitivt anat.


FÖRSTA BETRAKTELSEN

På vägen till Damaskus

I denna betraktelse över den Helige Paulus bekännelser använder vi oss av en alternativ metod. Först stannar vi vid hans omvändelse, tänker igenom den och gör den levande för oss. I den följande meditationen går vi vidare, eftersom temat, som en följd av betraktelsen över händelsen, leder oss till att det som Paulus beskriver i sina brev lärorikt och spirituellt fördjupas.

Det första omvändelsetemat är upplevelsen vid Damaskus. Om vi hade frågat Paulus, när han genomled sitt martyrium, vilken upplevelse som varit mest avgörande för hans liv, hade han utan tvivel svarat: omvändelsen vid Damaskus. Apostelns hela liv står i denna händelses tecken. För oss är det svårt förstå att i verkligheten förstod Paulus först i dödsögonblicket vilken betydelse denna händelse hade haft för honom. Möjligen kommer också vi först mot slutet av våra liv förstå vad dopets nåd och prästvigningen betytt för oss.

Men trots detta är det svårt att starta vid Damaskushändelsen eftersom den utgör ett skeende som innefattar allt, och som man endast kan förstå i ljuset av den följande omvändelsen. Ett är säkert och det är att för Paulus börjar allt just då och där.

Innan var han helt annorlunda; därefter kommer allt att bli annorlunda.

Falska tolkningar

1) Till att börja med måste vi avvisa några falska tolkningar kring denna händelse, som så ofta behandlas vid katekesundervisningen, i liturgin, i konsten. Paulusbilderna - hästen, att Paulus ramlar av hästen, ljuset - framstår ofta som ganska banala. Händelsen är missförstådd och man missuppfattar ofta vad som verkligen skedde, vilket innebär att det blir svårt förstå Guds vägar till människan.

- Det är falskt och ofullständigt att se Damaskushändelsen endast som en moralisk omvändelse, som, tex, att Paulus var en stor syndare som vid ett bestämt tillfälle, när han insåg vad han gjort, ändrade sitt levnadssätt. Omvändelsen betraktad som etisk handling betonar istället Paulus starka vilja, antyder en djupare förvandling och att han påbörjar en inre vägs vandring. Med detta synsätt koncentreras allt kring det som Paulus var, vad han gjorde för att förändra sig och vad han blev.

- En annan begränsad tolkning är att tänka på Paulus som en man som byter banér, som en ivrig företrädare för lagarna, men som vid ett bestämt tillfälle på sin livsväg, med all den iver han var mäktig, med sin talarförmåga, sin oförtröttliga aktivitet, byter sida och går i tjänst under Kristi banér. Sådant är endast att byta objekt, att gå från den ena kyrkan till den andra; först tjänar han synagogan och därefter Kristi kyrka, som han anade skulle bli den mest segerrika av de båda. Också i kristenhetens historia förekommer sådana kallelser, som man hellre bör kalla för att byta banér. Då och då följer därefter ett ytterligare byte, till ett tredje banér. Man går in i ett dynamiskt skeende där vulkanens energi, som var inriktat mot en viss sak, vänder sig sedan mot en annan sak, som förefaller vara bättre. Efter ett sådant steg återgår man inte sällan till den första saken men känner samtidigt en inre oro därför att man inte vet vad som skett. I sådana fall handlar det inte om en omvändelse utan om att byta sida.

Om vi förklarar den Helige Paulus omvändelse på detta sätt blir följden att vi använder denna omvändelsemodell på vår egen omvändelse eller på andras omvändelse och förringar därmed i hög grad Guds handlande.

2) Låt oss analysera allt vad vi låter Paulus säga, allt det som vi menar och tror han berättar om sin omvändelse.

Först och främst: själva order "omvändelse".

Jag frågar mig om det överhuvudtaget är riktigt att tala om Paulus "omvändelse", eftersom han själv aldrig använder detta ord för Damaskushändelsen. Möjligen är det så att vi ännu inte förstått särskilt mycket av det som då skedde med honom. Vi klassificerar händelsen och reducerar den till en lättfattlig formel, men uttömmer inte alla dess möjligheter.

Begreppet "omvändelse" är typiskt för Nya Testamentet. Numera talas det om "omvändelse", men tidigare utgick man från texten i Vulgata, där det talas om "botgöring". Språket har verkligen förändrats.

Tidigare sade Jesus, vid sin första förkunnelse, enligt Markus 1:15: "Omvänd er och tro på budskapet". Det överensstämmer med latinets "pænitemini".

Idag använder man uttrycket "omvänd er" istället för att tala om "att göra bot".

I Nya Testamentet finns ett specifikt ord för vad en omvändelse innebär. Det är bra att erinra sig detta, så man vet vad man talar om - vilket vi redan tidigare konstaterat.

Ordet "omvändelse" är typiskt bibliskt. Det står för det hebreiska ordet "sub" som betyder "att återvända". En omvändelse är den situation man befinner sig i då man går i en viss riktning mot ett bestämt mål, för att därefter återvända till utgångspunkten.

Att återvända framställes i Nya Testamentet framför allt med hjälp av två verb som man finner i Synoptikerna och i Apostlagärningarna:


"metanoéin", som innebär en mentalitetsförändring, samt


"epistréfo", som beskriver ett "återvändande".


Markus 1:15 - "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet!". Ordet är "metanoéite", medan vi i Apostlagärningarna (3:19; samt Paulus andra tal) finner orden "metanoéin" och "epistréfo"; "Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade".

Även uttrycket "att göra bot" har en precis betydelse. Det ger uttryck för den inre smärtan över gärningen samtidigt som det beskriver själva botformen som ett tecken för den skedda förändringen. Alla dessa uttryck beskriver det fundamentala temat "återvänd". Enligt Apostlagärningarna använder Paulus dessa ord i sina predikningar.

"Ångra er därför och vänd om…". De båda verben är "metanoéin" och "epistréfein" och de talar alltså om bot och om följderna av bot.

Av just dessa skäl blir vi så mycket mer förvånade över att aposteln aldrig beskriver sin egen upplevelse vid Damaskus med ordet "omvändelse". Han säger aldrig att händelsen har något som kan liknas vid vad som i andra sammanhang omtalas som metanoéin eller epistréfo.

Paulus förstod mycket väl betydelsen av ordet omvändelse och han visste att vad som skedde med honom hade alla karakteristika för en omvändelse. Men det som sker med honom, med hans eget liv, är av ett mycket djupare och större slag. Man bör också uppmärksamma att aposteln Johannes aldrig använder dessa ord medan de däremot ofta förekommer i Synoptikerna och i Apostlagärningarna. Det visar att det i Nya Testamentet finns skilda uppfattningar om hur man skall ge uttryck för människans komplicerade väg till Gud. Johannes föredrar att tala om "att komma till Jesus", att "komma till Honom" och att "gå till Honom". Omvändelsens grundidé - som är fundamentalt biblisk - uttryckes i det fjärde evangeliet med ord som betonar det personliga förhållandet till Jesus, som betonar efterträdarskapet, lärjungeskapet. Detta överensstämmer med vad Paulus säger om sin egen omvändelse.

Hemligheten kring Damaskus
Efter det att falska och otillräckliga förklaringar behandlats skall vi nu ser hur Paulus själv beskriver hemligheten kring Damaskushändelsen.

Den första överraskningen är att han sällan talar om den. Han är mycket tystlåten över denna för honom livsavgörande händelse, trots att han i alla sina brev bekräftar vad som skett. Det är en händelse vars betydelse inte står helt klar för honom förrän i dödsögonblicket; han talar aldrig om den direkt eftersom det är en starkt personlig händelse. Möjligen är det så att det är viktigare för honom att integrera Damaskushändelsen i sitt livs totalitet och sedan använda den i sin teologi.

I vilka texter talar Paulus om Damaskus?

a) Av de stora Paulusbreven talas om Damaskushändelsen endast i brevet till galaterna: "Men Han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet..." (Gal.1:15-16).


Här använder Paulus fyra verb: Han har utsett mig, Han har kallat mig. Han uppenbarade att jag skulle förkunna. Av dessa verb hänför sig endast det tredje till själva omvändelsen. De tre andra verben sätter händelsen i samband med de gudomliga planerna: "Han har utsett mig, Han har kallat mig", dvs: Han har beslutat att uppenbara sig för mig.


Den faktiska erfarenheten är sålunda i huvudsak beskriven som Sonens uppenbarelse inför Paulus och som ett uppdrag.


b) I ett avsnitt av Romarbrevet talar Paulus - inom en allmänt beskrivande ram - om sina egna erfarenheter: "Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom.8:29-30).


c) I Första Korinterbrevet finns en mycket kort hänvisning i en polemisk kontext: "Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre?" (1Kor.9:1).


Damaskus var alltså "att se Herren". Och något senare i samma brev: "Allra sist visade Han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling." (1Kor.15:8-9).


Han, som förföljt Kyrkan, definierar händelsen som en "uppenbarelse" för honom den "ovärdige". Här har vi några ögonblick av moralisk omvändelse, men faktum kvarstår: Jesus har uppenbarat sig!


d) I en annan viktig text talas visserligen inte om själva händelsen, men Paulus beskriver vad han upplevt: "Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skulle har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror." (Fil.3:4-9).


Vad som varit och vad som komma skall är omskrivet som egendom och fattigdom (Kristus är den nya egendomen). Uppbrottet från allt vad han äger, gör Paulus eftertänksam. I första brevet till korinterna skriver han: "Jag är den minste" (vi skulle säga: jag är en syndare), men säger nu att han var "en oförvitlig man" vad gällde lagen. Där ser man att det inte är så enkelt att använda orden "syndare" eller "Gudshädare" om Paulus!


Om Paulus är felfri, vad har då förändrats?


"Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust".


Här sker en omvärdering av Paulus hela värld. Vad som tidigare var viktigt för honom, är numera av intet värde, är honom inte på något sätt väsentligt. Allt det han tidigare inte kunde avstå ifrån avfärdar han nu som sopor, därför att bekännelsen till Kristus är det absolut primära: Kristus fyller honom med full styrka. Bekännelsen om att vara uppfylld av Kristus innebär att alla tidigare val och värderingar förintats.


e) Ytterligare en viktig text finner man i Paulus andra brev till korinterna, 4:6, "Ty Gud, som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus".


Denna text har använts av samtliga apostlar, men den får en särskild kraft när den användes för att belysa Paulus omvändelse. Gud, Skaparen, lyser upp deras hjärtan och uppfyller dem så att de kan förstå rikedomen i Kristus, i Kristi liv.
f) Vår sista text är den som lättast tar oss med på vägen till att förstå den moraliska betydelsen av Paulus omvändelse. Det vore orätt att gå förbi den texten, även om den språkligt sett är ganska svår: "Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut varit en hädare och hänsynslös förföljare" (1Tim.1:12-13).


Var han en hädare och förföljare? Var han "utan fel" som han skriver i brevet till filipperna, eller var han också moraliskt en syndare? Paulus fortsätter: "... Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår Herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv" (1Tim.1:13-16).


Här ser vi hur obegripligt, hur djupt hemlighetsfull denna omvändelse är! Damaskushändelsen är mycket mer än en snabb moralisk omvändelse, mycket mer än förmågan att tänka om.


Paulus omvändelse består av en sådan rikedom så att vi måste närma oss honom i största ödmjukhet och med vördnad, i övertygelsen om att vi endast kan förstå bråkdelar av det som sker med honom, men att vi dock, med Guds nåd, kan lära oss åtskilligt av detta.


Må allt detta hjälpa oss så att vi bättre kan förstå oss själva, vår levnadsväg och vår omvändelse.


Frågor som angår oss

Till slut den stora och avgörande frågan: när omvände jag mig? Finns det i mitt liv ett omvändelsens "när", som var avgörande för min andliga utveckling?
Existerar inte något sådant klart "när", så har det säkert funnits tider av förändring, av omvändelse, av kriser vilka lett till ny förståelse av Guds hemligheter.



Men om vi aldrig har upplevt en sådan total sinnesförvandling, som är nödvändig för ett kristet liv, då har vi ännu inte gjort bekantskap med alla de nyheter som efter en omvändelse finns utefter den kristna vägen.


Förstår jag inte vad texterna säger om Paulus, då är det säkert svårt att förstå vad som försiggår inom mig.


Därför sätter vi vårt hopp till bönen och ber: Herre, lär mig känna Din väg, låt mig som profeten Jeremia placera ut nya vägvisare medan jag noga tänker igenom vad som skedde med mig på de gamla vägarna. Hjälp mig, Herre, att lära känna de olika stegen på Din frälsningsplan, ljusets tider och mörkrets tider och tiderna av prövning intill gränserna för det uthärdliga. Låt mig förstå vid vilken punkt på vägen jag just nu befinner mig. Om detta ber vi Dig genom Kristus vår Herre. Amen.

Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.