14.8.08

Fjärde Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

FJÄRDE BETRAKTELSEN

Omvändelse och besvikelse

I den här betraktelsen skall vi reflektera över hur Paulus upplever de första tio åren efter Damaskushändelsen. Daterar man Damaskushändelsen till åren 34-35 kommer vi fram till åren 45-46, då den första missionsresan, den till Cypern och Främre Asien, startar.

Det är tio mörka och svåra år.

Paulus skriver inte mycket om den här tiden, delvis därför att han kanske skäms en aning eftersom han i så fall måste berätta inte särskilt angenäma saker om församlingen som hade kört iväg honom. Men här och där sipprar det fram en del uppgifter.

Vi utgår ifrån att Paulus börjar teckna ned sina upplevelser 13-14 år efter Damaskushändelsen, sedan han uppnått mogen ålder och kommit fram till rätt syn på Kristi hemlighet.

Vi skall försöka förstå vad som skedde och varför detta, samtidigt, ger oss en så typiskt smärtsam och uppbygglig syn av hans första omvändelse, när vi fördjupar oss i den.

Herre, Du har allt i Din hand. Du höll också den Helige Paulus liv i Din öppna hand och beskyddade honom storartat vid hans omvändelse. Du övergav honom aldrig i de svåra stunder då han inte såg någon utväg. I barmhärtig kärlek öppnade Du Dig för honom, kanske framför allt då han var redo att överge sin tjänst hos Dig. Förstå även oss i Din barmhärtighet, så vi tar emot Din ledning med förtroende och förlitar oss på alla Dina planer för vårt kristna och prästerliga liv. Om detta ber vi till Din ära i den Helige Andes namn och på Marias och alla Helgonens förböner. Amen.

Vår reflektion skall vi genomföra så här:


Vi läser texterna;
Vi frågar efter historien som finns bakom texterna;
Vi frågar efter motiven som finns bakom historien;
Vi frågar efter Paulus erfarenheter under dessa tio år;
Vi avslutar med några ord om oss själva.


Texterna

"Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus och började genast förkunna i synagogerna att Jesus är Guds son. Alla som hörde honom häpnade och sade: 'Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla dem som åkallar Jesu Namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?' Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias. Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg. När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han hade frimodigt predikat i Jesu namn i Damaskus. Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos. Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien." (Apg.9:19-31).


Här kan man, möjligen aningen elakt, påpeka, även om det inte sägs rent ut i texten, att Kyrkan äntligen fått lugn och ro efter det att Paulus förflyttats från Tarsus. En person som ställde till förvirring och oordning hade sorterats ut ur deras krets.


En annan mycket intressant text finner vi i brevet till galaterna: "Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. Istället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaks till Damaskus. Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på. Sedan kom jag till Syrien och Kilikien, utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. Det enda de hade hört var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'. Och man prisade Gud för min skull. Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig." (Gal.1:15 – 2:1).


Omvändelse och besvikelse


Här står vi inför en mängd fakta. Analogt till dessa fjorton år kan vi plocka fram en annan text: "Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man som lever i Kristus och för fjorton år sedan - om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen - om med kroppen eller utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet" (2Kor.12:1-5).


Paulus är mycket återhållsam när han beskriver sin situation under dessa år, men åter och åter bryter verkligheten fram, tex i Filipperbrevet, där han redogör för en liknande händelse, så som han själv upplevt den: "Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen. Ty omskärelsen, det är vi som tjänar Gud i vår ande och har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på något yttre" (Fil.3:2-3).


Också några antydningar i Galaterbrevet låter förmoda att vad Paulus där skriver är emotionellt relaterat till vad han själv upplevt under dessa tio år.


Historiska fakta


Vad inträffade i verkligheten? Några få fakta har vi. Efter omvändelsen började Paulus predika. Troligen predikade han inte enbart i Damaskus. Därefter följer vistelsen i Arabien, troligen i områden kring städer med arabisk befolkning, eftersom hans närvaro inte var särskilt populär.


Man anställer en föreståndare för en avtalad tid, men Paulus känner sig motarbetad och föredrar att fly fältet. Inte någonstans står det att församlingen hjälper honom med livsuppehälle eller att man ber honom återvända. Paulus var för dem ett oroselement. Men samtidigt beundrade de honom för hans iver.
Vi vet inte om han efter flykten återvände till Damaskus eller om han än en gång tog sig an lärjungarna. Damaskusbråket upprepas i Jerusalem, även om motsättningarna där inte är lika stora och därför inte heller leder till någon äventyrlig flykt. Men Paulus predikningar blir med tiden alltför utmanande, bröderna blir oroliga och skickar iväg honom till hemorten. Med andra ord: man tackar så mycket och kör iväg honom.


Efter de båda upplevelserna i Damaskus och Jerusalem följer en tid av absolut ensamhet och tröstlöshet i hemmet. Det kan man sluta sig till av det faktum att denna tid slutar med den stora vision han berättar om i det andra brevet till korinterna; man kan se visionen som ett uttryck för att Herren åter leder honom till att ta sig igenom Damaskushändelsen. Denna nya vision av Guds härlighet, en härlighet han börjat tvivla på, gör slut på tiden av ensamhet och bedrövelse.
När Paulus berättar om dessa händelser står han på höjden av sin andra aposteltjänst och behöver därför inte vara så försiktig.


Det är intressant att se följderna av de fjorton åren, skildrade i två olika texter.


De första sju åren omfattar tiden från omvändelsen till det andra besöket i Jerusalem.


Den andra tidsperioden, omfattande två gånger sju år, omtalas i det andra brevet till korinterna. Den tidsperioden varar från visionen och fram till brevskrivandet. Paulus berättar att han ser på de gångna åren som två sabbatsperioder.


Faktiskt var det så att judarna vid den tiden delade in händelser och livet efter en sjuårscyklus, där varje period avslutades med ett sabbatsår.


Tjugoåtta år efter omvändelsen har Paulus således börjat dela in sitt liv efter denna heliga rytm. Han ser upplevelserna i ljuset av en gudomlig plan, och det är uppenbart att den överensstämmer med den heliga kalendern. Tidigare begrep han inte varför hans liv förflöt som det gjorde.


Den historiske Paulus liv, de tio åren efter Damaskus (motsvarande åren 25-35 och 35-40) kan vi rekonstruera; svårigheterna i Damaskus, att icke bli förstådd i Jerusalem, tider av ensamhet och förtvivlan.


De grundläggande motiven


Vi frågar: finns det under den här perioden ett felaktigt förhållningssätt hos Paulus eller ligger hela skulden hos de andra, de som inte förstod honom, som bekämpade honom och som, istället för att försvara honom, föredrog att skilja honom från församlingen eftersom de inte hade förstånd att sätta värde på honom? Troligen, som så ofta, ligger sanningen någonstans mittemellan. Det är korrekt att framför allt de judekristna hade en ganska inskränkt uppfattning om vad aposteltjänsten innebar. Man märker mycken ångest och återhållsamhet. De förstod honom inte och av ren fruktan insåg de inte att deras reaktion ledde till mer skada än nytta. Deras fiender kastade sig naturligtvis genast över Paulus när de insåg att han var församlingens nyckelfigur.


Såväl den förste som den siste i församlingen stötte ifrån sig Paulus, som om det fanns en outtalad överenskommelse, som så ofta är fallet när sådant inträffar.
Utöver detta tror jag emellertid att Paulus själv, om man frågat honom, skulle erkänt att han inte gjort allt rätt. Honom hände detsamma som ofta händer vid såväl stora som små omvändelser, nämligen att allting som är nytt framstår i ett bättre och renare ljus än det gamla. Och motivet för en omvändelse är ju inte precis detsamma som att skifta banér eller byta sida, nej, det är att gå in i ett nytt liv, så som det presenteras i Jesus: något helt annorlunda, Guds verk.
När det emellertid handlar om att återgå till det vardagliga livet, är människan åter hos sig själv. Paulus kastar sig in i den nya sändningen med samma entusiasm som han visat prov på tidigare, med överdriven iver från det ena uppdraget till det andra och han kastar sig så lidelsefullt in i arbetet som vore han och arbetet ett och detsamma.


Herren låter honom gå mot en tid av hårdaste prövning och rening, så att han lär sig att omvändelse inte är att flytta över ivern från ett objekt till ett annat, utan att det måste påverka och ge Varat en ny form, en ny inriktning. Detta går så småningom upp för Paulus och han kan då integrera de nyvunna erfarenheterna i sin personlighet.


Idéerna och orden fanns färdiga; sättet att agera förändrades.När vi tänker igenom texterna, tänker vi förmodligen mer på oss själva än på Paulus. I vårt sökande efter Gud måste vi allt bättre förklara våra motiv, men samtidigt vet vi mycket väl att det inte är möjligt att plötsligt förvandla vårt invanda och possesiva sätt att ta tag i saker och situationer, för att istället göra det på ett helt nytt sätt. Detta possesiva sätt överförs från det andliga till det materiella området, från ekonomiska intressen till andliga intressen och vi återkommer ständigt till detsamma, att våra avsikter måste förklaras, trots alla vackra ord och trots vår goda planering.


Den Helige Paulus erfarenheter


Om detta bör vi fråga Paulus: hur överlevde du under dessa tio år? Vad har dessa ensamhetens prövningar och detta att vara marginaliserad av samhället, betytt för dig? Vad tänkte du om kvällarna i Tarsus, när du, av ingen igenkänd, vandrade på flodens stränder och hemsöktes av minnena från Damaskus? Vad betydde något för dig, just då, när du, utslängd i världen, höll dina första predikningar i Jerusalem? Tänkte du aldrig att allt måste vara en dröm? Hur upplevde du dessa uppslitande erfarenheter?


Paulus kommer att påpeka för oss, att han inte var den förste som gjort sådana erfarenheter.


Många århundraden före honom hade Moses, jagad ut ur Egypten och övergiven av samma folk som Paulus, upplevt något liknande. Också Elias kände sig övergiven och flydde till en förskräcklig ensamhet i öknen.


Om Paulus talat om sina känslor skulle han förmodligen sagt att hans första reaktion bestod av upprördhet, hämndlystnad och ilska. Varför offra kraft och liv för ett folk som behandlar mig så illa, för en Kyrka och för såkallade bröder som inte vill veta av mig? Det är en ilska som rör om i det inre, ordentligt, som inte ger någon ro och som slutligen, som alltid sker, också riktas mot Gud. Varför har Kristus ropat mig till sig när Han sedan bara leder mig tillbaks till arbetsbordet i Tarsus? Finns det verkligen en Guds plan med mitt liv eller är allt bara en gammal dröm? Vad säger orden som ännu ljuder i mina öron, de ord som Paulus upprepar i sitt tal till Agripa: "Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna." (Apg.26:16-17).


Ilskan mot Gud gör det svårt att rätt uppfatta Guds hemlighetsfulla och ofattbara planer. Med säkerhet kan vi säga: Paulus klarar sig igenom prövningen. Det är en prövning alla heliga måste igenom. Ingen helig, inte heller aposteln, besparas dessa inre kval. Men när efter all misströstan och all ilska, den inre prövningen med nådens hjälp övervunnits och tankeverksamheten kommit igång, dyker det upp en liten enkel fråga som snabbt skingrar dunklet på en himmel som föreföll att inte ha någon öppning alls:"Vill Gud möjligen säga mig något med sina planer?"


Efter att ha bett mina böner under middagspausen föll mig i tanken ett citat som möjligen kunde ha varit en utmärkt hjärtmedicin för Paulus: "Lycklig den människa som tuktas av Gud. Förkasta inte den Väldiges fostran! Han som sargar förbinder också, de händer som sårar ger läkedom. Ur sex olyckor räddar han dig, ja, ur sju kommer du undan. I hungersnöd skonar han dig från döden, i krig från svärdet. Mot förtalets gissel är du skyddad, och fruktar inte våldet som kommer." (Job.5:17-21).


Paulus, som läste Skrifterna om och om igen, frälstes genom Guds ord, som också för honom visade sig vara balsam, befrielse och tröst.


När han hörde dem blev han klarsynt, började reflektera och gick på nytt in i den ljusfyllda uppenbarelsen vid Damaskus. Han tänkte igenom vad som då skett, utifrån två infallsvinklar, vilket framgår av breven:


a) Det första är en eskatoligisk reflexion, som Paulus sammanfattar så här i 1Kor.7:29-31 - "Men, det säger jag, bröder: tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den." Sedan Paulus konstaterat att han tidigare varit bunden vid det förgängliga, medan Guds rike ligger bortom allt vad förgängligt är, att alla ting förgår, hur bra och intressanta de än är, och att Herren allena förblir, gav nya dimensioner åt Paulus lidelsefulla iver.


b) Det andra är ingivelse. Det är Guds verk! Det är Gud som fastlägger tider och förutsättningar. Detta påverkar Paulus att för en andra gång ta avstånd från sig själv. Den första gången bestod i att han avsade sig fariséens och judens privilegier. Vid det andra tillfället överger han sådant som han faktiskt kan berömma sig av: att vara en apostel som hade lätt för att tala, som genom sitt språk kunde övertyga, som var eld och låga och som förargades över det räddhågade sätttet att bekänna sin tro hos de andra församlingsmedlemarna i Jerusalem. Paulus förstod, att allt detta var viktigt, men han visste också, att allt är Herrens verk: "Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt." (Rom.14:4). Enligt vår föreställningsvärld måste saker och ting utvecklas i en viss riktning, men det är Herren som har verket i sin hand: "Vad är Apollos? Vad är Paulus?" (1Kor.3:5). Paulus fortsätter: "Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en skall få sin lön efter sitt arbete.. Vi är ju Guds medhjälpare, och ni är Guds åker, Guds bygge." (1Kor.3:5-9).


Det är inte "mina" åkrar, inte "mitt" bygge; det är Guds åkrar och Guds bygge. Genom smärtsamma erfarenheter kommer Paulus till den självklara slutsatsen att Gud är Herre och att Guds tjänare måste förbereda sig genom att frigöra hjärtat från allt sådant som han skaffat sig genom egna framgångar; då blir han till ett följsamt verktyg i Guds hand.


I visionen över den tredje himlen i det andra Korinterbrevet visar Paulus insikt om sådant som vi inte vet något om, eftersom han aldrig talade om detta.


Säkerligen har han varit medveten om den obeskrivliga absoluthet och transcendens av Guds hemligheter som kom honom nära när Jesus uppenbarade sig för honom. Men ingen människa är stark nog att tala om detta eller att förfoga över det efter egen vilja.


Vid den här tidpunkten meddelades i Tarsus att Barnabas upplyst Paulus om att i Antiokia fanns en ung kristen församling som önskade att han skulle komma till dem så fort som möjligt.


Barnabas förslog Paulus att de tillsammans skulle gå dit och börja arbetet. Det är inledningen till den andra delen av Paulus apostoliska verksamhet. Paulus återupptar arbetet som han tio år tidigare påbörjat med så stor iver och hängivelse, men då tvingats avsluta. I Guds hemlighetsfulla plan måste detta ha kommit över honom som en renande eld.


En fråga till oss själva


Sedan vi försökt tolka Paulus liv i exilen i Tarsus, ställer vi oss en sista fråga: mot vem och mot vad riktas vår iver?


Svaret är svårt eftersom ivern är en förutsättning för all apostolisk insatsberedskap. Ordet betyder att något förtäres, att man har något med sig. Det finns alltså en risk för att vi i vår iver för en sak, blir besatt av den.


- När har vi handlat på detta sätt?


- Har det i vårt liv funnits tillfällen då den första omvändelsen, den i lugn och ro skedda integreringen av dopets verklighet i familj och församling - utan närmare tecken på omvändelse - ställts på prov; kanske har vi grillats grundligt om vår uppfattning av vårt apostoliska uppdrag, kanske har vi haft problem som drabbat oss speciellt hårt?


- Helt bortsett från allt detta: vilken kvalitet hade vår iver när Herren kallade oss till den andra omvändelsen? Den autentiske ivraren ger sig hän utan att sätta sig själv ifråga. Om vi motarbetats och inte fått något gensvar, får detta inte bli till ett personligt problem som leder till depression och bekymmer, till uppgivenhet och resignation. Allt detta sker om och om igen, eftersom vi är så lagda att vi inte kan ge oss hän åt en sak utan att dras med i den med hela vår varelse, psykiskt och fysiskt. Vi kan inte leva i en värld där Guds verk uppenbaras utan att vi känner av det, och det, dessutom, mycket smärtsamt. Och just vid sådana erfarenheter kommer den gudomliga planen med vårt liv oss till hjälp, och inte för att tillrättavisa oss. Paulus gick igenom sådana prövningar. Vi är inte bättre än han. När han ibland uppfattade sig som en man som är förälskad i sin egen spegelbild, så kommer sådant att förekomma också bland oss.


Det har aldrig sagts att vi inte skall vara beredda att möta sådant i vårt liv. Men det försäkras oss även att vi lever i en tid fylld av segrar, en tid då Guds hemlighet uppenbaras och Kristus visar sig vid vägen till Damaskus. Det förväntas inte av oss att vi skall vara osårbara, men vi skall hålla ögonen öppna för Guds, den barmhärtiges, plan. Så som det för Paulus gavs en väg av barmhärtighet, så även för oss. Vid alla stora och små svårigheter som vår apostoliska insats för med sig, får vi ett frälsningens barmhärtiga ord.


Jobs ord, att Gud sargar och förbinder, visar att Herren älskar oss och att Han högt och tydligt säger att Han vill ha oss till sådana evangeliets tjänare som i det inre är fria.


Så ber vi om Marias förböner. Hon levde från början i denna frihet, men måste i smärta lära att integrera lidandet i sitt liv. Må hon be för oss hos Herren att vi står emot prövningarna utan att förlora vår inre frihet. Må Herren rena oss så att vi i vår frihet är beredda att likt Paulus i Antiokia samla erfarenheter inför nya uppgifter.


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.


Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).


Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.

No comments: