14.8.08

Sjunde betraktelsen


Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

SJUNDE BETRAKTELSEN

Den Helige Paulus förvandling

I den här betraktelsen utgår vi ifrån de perioder i den Helige Paulus liv vilka är fyllda av lidanden, och vi skall analysera förvandlingen som leder till inre renhet, för att så, till sist, behandla herdens förvandling.


Vi ber att vi som frukt av denna betraktelse skall få större kunskap om Aposteln och nå fram till en djupare insikt om Kristi hemlighet, vars härlighet lyste upp Apostelns ansikte och som må lysa upp våra ansikten. Vi tackar Dig, Fader, för den storartat upplysta härlighet Du låter vila på Din uppståndne Sons ansikte. Denna härlighet visar Du Kyrkan genom Din tjänare Paulus, så som Du har uppenbarat det i Marias, Jesu Moder, i Petrus och i Apostelns inre. Vi tackar Dig för att Du fortsätter att visa denna härlighet i Dina Heliga. Vi tackar Dig för dessa Heliga, vars liv vi känner till, vars skrifter och ord ger oss uppbyggelse, och för alla dem vars liv är oss till stöd. Uppenbara även för oss Kristus ansiktes härlighet så att något av denna glans återspeglas i oss, så att vi omvandlas i vårt inre, igenkänner Din Son Jesus Kristus och kan för andra förkunna om Honom som det nya livets källa. Om detta ber vi, Fader, genom Kristus, vår Herre. Amen.


Vad vi tidigare sagt om Paulus smärta efter brytningen med Barnabas, kan också användas för att beskriva andra konflikter i denna ovanliga människas liv: konflikter med församlingen, framför allt de som omtalas i breven till korinterna och galaterna. Paulus protesterar mot en hel del av det de gör och det innebär för honom personligen anspänning, smärta och ensamhet. Ett bra exempel är konflikten med Petrus i Antiokia, då Paulus tvingas in i en mycket besvärlig och förvirrad position.

Vi skall inte förvånas över att sådant förekommer. Också detta ingår i Kyrkans historia. Svårigheter samarbetet präster emellan, mellan kyrkoherde och kaplan, har apostoliskt ursprung. Sådant omtalas redan i Nya Testamentet.

Detta är realiteter vi, precis som Paulus, ständigt måste reflektera över för att bli uppmärksamma på problemet, så att vi kan finna lösningar till eventuellt djupare liggande orsaker. Vi får aldrig resignera. Vi får aldrig bli förvånade över, utan istället vaksamt följa eget och andras agerande. När sådana här personligt fixerade konflikter förekom i den Helige Paulus liv, varför skulle de då vara oss förskonade! Vi måste lära känna oss själva och lära oss att det vid de konflikter vi dras in i inte alltid handlar om Guds ära och härlighet utan, tyvärr ofta, om vår egen person. Vi måste lära oss att växa i barmhärtighet. Först då kan vi se Gud i historien och i människans verklighet.

Vad man menar med förvandling

Över denna betraktelse har vi satt rubrikordet "förvandling", eftersom vi utgår ifrån Herrens förvandling: "Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande" (Lk.9:29).

Det är intressant konstatera att Lukas här använder samma ord för att beskriva ljuset, som användes i Apostlagärningarna för att beskriva Damaskushändelsen: Paulus upplevde den förklarade Jesus glans.

Markus beskriver förvandlingsscenariot som "där förvandlades han inför dem" (Mk.9:2f), han "förvandlade sig". Det grekiska ordet är "metemorfete - han förvandlade sig". Översatt betyder det att "han förvandlade" sig inför dem och "hans kläder blev skinande vita". Med samma ord beskriver Paulus i det andra brevet till korinterna, den förvandling som han - och varje apostel och herde efter honom - upplevt genom Kristi härlighet, under reflektion. "Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2Kor.3:18).

Paulus beskriver det som vi nu skall reflektera över. Paulus i Damaskus, iklädd Herrens härlighet, förvandlas. Denna förvandling pågår ständigt, från härlighet till härlighet, genom Guds Andes kraft. Han förvandlas till en avbild av Jesus, antar Kristi ljus.

Vi skall inte glömma att firandet och själva förvandlingsskeendet i Urkyrkans liturgi är avsett antyda det som sker i en kristen människa när hon tar emot dopets nåd och, vad oss beträffar, att det integrerar prästvigningen med vårt liv.

När jag talar om Paulus "förvandling", menar jag med detta det tilltagande ljus och den genomskinlighet av hans väsen som bryter fram allt kraftigare under hans pastorala vandring och som på ett ojämförligt sätt återspeglas i hans stora brev.

När vi läser Paulus brev fascineras vi av klarheten och glansen över hans väsen och fortfarande, efter snart tvåtusen år, känner vi hjärtslagen i det skrivna ordet, av denne levande, rikt begåvade person, med stark utstrålning.

Paulus förvandlade ansikte fascinerade människorna och var en av hemligheterna bakom hans apostoliska framgångar. Det var ett ansikte präglat av långa prövningar, lidanden, av ett ständigt bedjande och en ständigt förnyad förtröstan.
Även prästen är, som Paulus, kallad till att genom erfarenheter och lidanden och svårigheter, som en Guds gåva, bli lysande och genomskinlig.

I prästens ord och handlingar skall människan kunna finna frid, harmoni och förtroende. Det är något som inte kan uttryckas i ord, men man skall kunna känna att det finns där.

Var och en av oss vet att det finns präster som - Gud vare tack och lov - i sina liv utstrålar just det som Paulus lyckades med att säga och ge av i så rikt måtto.

Vi skall försöka beskriva detta ännu bättre, så att han kan tjäna oss som spegelbild.

Vad är det som är så karakteristiskt för Paulus ljuskälla? Vi förtydligar det genom att beskriva tre yttre och två inre förhållningssätt.

Hur kan vi komma i besittning av och sedan behålla något som liknar denna förklaring? Är Gud beredd att ge även oss detta som gåva?

Förvandlingens inre hållning

a) Den första hållningen, den som finns i Paulus alla brev, även de som handlar om konflikter, är hans stora inre glädje och hans stora inre frid. "Till er kan jag tala öppet, över er kan jag vara stolt…" (2Kor.7:4). Det är helt klart att Paulus likställer konflikter med glädje, ja, till och med som en allt överväldigande glädje. Detta är varken påtvingat eller idealiserat, kan vi konstatera på ett annat ställe i samma brev: "Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig" (2Kor.4:7). Paulus är väl medveten om att denna överväldigande glädje kommer från Gud, att det icke är något som kommer av sig självt. Det är detta som utmärker en förvandling, att den icke är frukten av en god karaktär, att den inte är en självklar hemgift, att den överhuvudtaget inte är mänsklig. "Alltid är jag ansatt, men icke kringränd, rådvill men icke rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid har jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp" (2Kor.4:8-9). Detta är inte detsamma som att ta allt med lugn och ro, nej, det är sann glädje och Paulus räknar realistiskt med att möta alla slag av möda, svårigheter, dåligt humör. Allt sådant fyller hans dag. Det är precis så som också vi har det. Paulus är neurastenisk och lider ofta av depressioner och tröstlöshet. Men fram i livet upptäcker han att det inte existerar någon tröstlöshet som inte följes av något som är ännu större i honom.

Det är en glädje som inte endast drabbar honom, utan där hela församlingen innefattas, en glädje över det som sker inom Paulus blir till glädje för hela församlingen, för de människor som följer honom: "…nej vi vill hjälpa er till glädje…" (2Kor.1-2:24).

I Filipperbrevet talar Paulus om församlingen som "…min glädje och min segerkrans…" (Fil.3-4:1). Man skall inte inbilla sig att denna församling är en i allt perfekt församling. Tvärtom. I breven framgår tydligt att Paulus ligger och ber på sina bara knän att man inte skall bråka inom församlingen, inte såra varandra, inte söndra, att de skall vara "fria ifrån självhävdelse och fåfänga" (Fil.2:3). Detta betyder att där fanns såväl "självhävdelse" som "fåfänga", att församlingen var svår att leda, att det fanns problem och otyg. Och trots detta såg Paulus församlingen som sin glädje, därför att han ägde den trons blick som ser bortom det ytliga, det vanliga och rutinmässiga. En sådan hållning är en övernaturlig gåva: det är den Helige Andes kraft som verkar i Paulus.

b) Den andra inre hållningen, som en följd av den första, är förmågan till tacksamhet. Paulus uppmanar de sina att de "skall tacka Fadern" (Kol.1:12). Detta är verkligen typiskt för den apostel som alltid binder samman glädjen med ett tack. Alla hans brev börjar med en tacksägelse, endast i brevet till galaterna fattas denna, eftersom han måste klandra (mer än vanligt). Paulus kan konsten att tacka och hans ord är aldrig innehållslösa utan ger uttryck för hans verkliga känslor. Dessutom kan man säga att Nya Testamentet inledes med en tacksägelse, eftersom med all säkerhet det första brevet till tessalonikerna är det äldsta dokumentet i Nya Testamentet. Där står det så här: "Nåd och frid. Vi tackar alltid Gud för er alla".

Paulus förfaller aldrig till ofruktbart klagande. Det gives förvisso klander, men utan att han ger uttryck för resignation. I sin förvandling som apostel har han Guds gåva att först och främst se det goda. När han börjar med en tacksägelse så innebär det att han i församlingen som han skriver till, först och främst vill berätta om sådant som är positivt. I början av det första brevet till korinterna lovordas församlingen för allt det goda som utmärker den, i ord och vid beslut, och först därefter kommer kritiken. Det ena motsäger inte det andra. Med trons ögon ser han att den gnutta tro dessa fattiga nyomvända hedningar kommit fram till, är resultatet av Guds stora nåd och för detta måste Gud lovprisas i evighet.
Den mogne herden förmår se det inre goda och kan ge uttryck för detta på ett enkelt sätt.

c) Den tredje hållningen är lovprisningen. Hos Paulus finns den underbara gåvan att lovprisa. Det är ett arv från den judiska traditionen av lovprisning som Paulus utvidgar till att omfatta allt det som sker i en församlings liv i Kristus. "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen..." (Ef.1:3). Den Helige Paulus böner är, och det kan vi konstatera i alla breven, framför allt lovprisningar. Det finns hos honom även förböner, men, som sagt, framför allt lovprisningar. Vid lovprisningen tackar han Gud också för livets mörka stunder: "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtihetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt." (2Kor.1:3-4). Vi kan använda hans ord som spegel när vi frågar oss själva om vi kan säga samma sak om oss, om det som finns djupast i oss, eller om vi har svårt för att ge ord åt detta.
Nåden vi vill be Gud om, är att detta ideala förhållningssätt hos en god herde även kommer oss till del genom den uppståndne Kristus och att den förblir i oss som evig erfarenhet. Vi lever under djävulens ständiga försök att leda oss in på världsliga levnadsformer. Sorgsen blir den människa som sluter sig inom sig själv och sorgen som finns djupt inne i oss söker fly, söker nöjen och allt sådant som skenbar glädje, för att vi inte skall behöva konfronteras med det tråkiga.

Den yttre hållningen hos den i Kristus förvandlade Paulus

a) Till att börja med: det är det outtröttliga pånyttbörjandet som är handfast underbart. Detta finns hos Paulus redan första dagen efter omvändelsen: han predikar i Damaskus, men måste fly; han går till Jerusalem, predikar men blir ivägskickad; han stannar i Tarsus så länge försynen det tillåter, men när han blir kallad glömmer han allt gammalt groll och ger sig iväg. Varenda station på hans missionsresor innebär ett pånyttbörjande: han predikar i Antiokia i Pisidien, men blir utkastad; då går han till Ikonium, men där råkar han ut för ett attentat - man vill stena honom; då går han till Lystra men också i Lystra kastar man sten på honom.

Det är uppbyggligt att läsa med vilket jämnmod Lukas beskriver scenen: "Men från Antiochia och Ikonien kom judar som fick med sig folket. Man stenade Paulus och släpade honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag fortsatte han med Barnabas till Derbe. Här förkunnade de evangeliet till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonien och Antiochia" (Apg.14:19-21).

Och så fortsätter det i stort sett i Paulus hela liv: förnedrad lämnar han Atén sedan filosoferna roat sig på hans bekostnad. Då går han till Korint och börjar om på nytt, trots att fruktan fyller hans hjärta.

Detta ständiga pånyttbörjande är inte mänskligt. Normalt är en människa trött, bruten, besviken, efter ett antal misslyckanden. Vi äger inte denna Paulus outtröttlighet och inte heller han hade fått den av egen förtjänst; den är resultatet av vad Paulus kallar "kärleken". "Kärleken är tålmodig och god" (1Kor.13:7). Det är Guds kärlek: "...ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden" (Rom.5:5).

Paulus förmåga att ge av sig själv, har skänkts honom, det är en gåva av det slag som innebär att en förödmjukelse aldrig är den sista. "Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan..." (Rom.5:3-5).

Säger en konvertit sådant här, under den första entusiasmen, talar han säkerligen utan erfarenhet. Men när det är ord som kommer från en missionär som under tjugo års tid genomlevt alla sorters prövningar, får de en annan klang och tvingar oss till eftertanke. En sådan inställning får man inte genom egna ansträngningar: det är Guds kärlek som är given oss, utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande. Återigen: Paulus förvandling är den uppståndnes kraft som går in i hans svaghet och lever i honom.

b) Den andra yttre hållningen är andens frihet. Paulus har kommit till insikt om att han varken av tvång eller med viljekraft skall anpassa sig till yttre former utan endast handla utifrån sin inre rikedom. Sådant kan leda till likgiltighet och det vore olyckligt om man företog sig något sådant. Men vad vi ser hos Paulus är att denna andens frihet är livsviktig för honom och han förklarar den i brevet till galaterna, när han hävdar att det, mänskligt sett, vore klokast att, som Titus föreslår, böja sig för de judekristnas krav att hedningarna skall omskäras. Men, säger Paulus: "...inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er" (Gal.2:5).

Paulus låter sig inte styras av gängse åsikter och värderingar. Det är oerhört svårt att stå allena mot en allmänt omfattad mentalitet, att gå emot en etablerad åsikt. Men Paulus gör det i yttersta frihet och utan att känna sig besegrad, eftersom hans inre känslor är honom så oändligt mycket mer värda än motståndarens åsikter. Denna inre kraft ger honom möjlighet att opponera också mot Kefas: "Samma hyckleri gjorde sig också de andra judarna skyldiga till, så att till och med Barnabas drogs med" (Gal.2:13).

Vad Paulus kallar skrymteri bestod i att Barnabas försökte sig på ett medlingsförsök mellan parterna. Paulus ser inget vettigt i detta; hans motstånd klarar ut situationen och visar var parterna verkligen står.

Paulus frihet är ingen villkorlig eller inbillad frihet, utan ger uttryck för total samhörighet med Kristus, som hans slav, som hans träl. Ibland ställer Paulus detta slaveri parallellt med positionen att vara fri från alla mänskliga hänsyn. I det ljuset blir friheten ett rigoröst tjänande: "Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. Hör på vad jag säger er, jag Paulus, om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelsee eller förhud, utan på tron, som får sitt utryck i kärlek.


Ni kom bra i väg. Vem har nu hejdat er, så att ni inte lyssnar till sanningen? Den ni har lyssnat till är inte han som kallade er. Lite surdeg och hela degen jäser. Jag tror på Herren och litar på att ni inte skall ändra tänkesätt. Men den som försöker ställa till förviring bland er får ta sin dom, vem han än är. Bröder, om jag fortfarande predikar omskärelse, varför är jag då ständigt förföljd? Då är ju det anstötliga i korset borta. De borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er.


Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek" (Gal.5:1-13).


Detta är ett av de få ställen i Paulus brev där detta "att tjäna" - på grekiska "att vara slav" - användes för att karakterisera församlingsmedlemarnas inbördes relationer. Det absoluta i tjänsten hos Kristus leder människan fram till möjligheten att utan fruktan göra sig till sin broders slav. Denna frihet är källan till det ödmjuka tjänandet och är själva roten till all den ödmjukhet som utmärker Paulus apostolat.


Det är svårt att fånga allt detta med ord eftersom det är lätt att göra denna frihet och detta tjänande banalt och lättviktigt. Mitt försök är en inbjudan till er att själva lägga texten under ögonen och låta de kraftfulla orden verka inspirerande.


Paulus förvandling som modell till herdarnas förklaring


Vi skall reflektera ytterligare något kring följande fråga: hur bär man sig åt för att komma fram till detta förvandlingstillstånd?

Paulus blev inte en herde i Jesu hjärtas mening förrän efter 15 års slit och lidanden och då blev han det genom Guds gåva, inte av egen ansträngning.
Förutsättningen är att erkänna att det är Gud själv som förvandlar oss genom sin barmhärtighet.

Den första möjligheten att nå den gudomliga gåvan är Den Korsfäste Jesu Hjärtas konteplation, från vilken Anden utgår. Det är en kontemplation som vi kan kalla eukaristisk om man tänker på den dubbla måltid som består av Guds Ord och den eukaristi som när oss genom Guds Ord; då förklaras för oss måltidens fräls-ningshistoriska betydelse av den döde och uppståndne Kristus. Denna måltid är vår näring och för oss in i den frälsningshistoria vars realitet, bredd och riktning vi erfar genom Guds Ord.

Som för Paulus så är även för oss denna kontemplation en förklaringens väg. Aposteln bad om detta oupphörligen. Det är den döde och uppståndne Kristus' kontemplation. - Den förklarade Jesu Hjärtas förklaring, som ges oss i glädjen, lovprisningen, insikten, tålamodet, friheten, skänktes oss genom Marias förbön. Maria som hemlighet i Kyrkans historia, och i frälsningen, ger oss näring i trons ljus. Gamla kristna erfarenheter säger oss att Jungfrun är vårt föredöme och vår förespråkerska när vi söker det ödmjuka beroendet av Guds Ord och när vi söker förklaring och försäkran om den Helige Andes ständigt förnyande kraft. Från Maria har vi en stående inbjudan att autentiskt leva och lyssna kontemplativt; det är hennes plats i Kyrkan.

Den pastorala förvandlingens gåva når oss som ett meddelande; det är förmågan att i mörkret lägga vår hand på dens skuldror, som ser ljuset. Detta är enhet inom Kyrkan och präster sinsemellan: att - ömsesidigt - lägga handen på dens skuldror, som ser ljuset. Här snuddar vi också vid temat andlig ledning och bikt. Det är viktigt att vi räcker varandra handen vid dessa tillfällen, då vi ges praktiska möjligheter att öppna oss och i oss bevara den förvandlingens gåva som vi beundrar hos Paulus.

Förvandlingens gåva är detsamma som vaksamhet. "Vaka och bed så att ni inte faller i frestelse"; "Anden är villig men köttet är svagt"; "Vaka och stå fasta i tron". Dessa upprepningar ger uttryck för den grundläggande insikten att människan är ett historiskt väsen som lätt tröttnar, som av naturen inte är särskilt uthållig. Varje kristen, varje biskop, varje präst måste vara övertygad om att ingen går säker för att falla offer för trötthet. Just de löper störst fara, som menar att de uppnått en sådan grad av säkerhet så att de inte längre behöver vara försiktiga. Den nytestamentliga verksamheten lär oss att djävulen, ända fram till vårt dödsögonblick, försöker ta ifrån oss glädjen, tron och lovprisningen.

Vi står alltid under anfall

Vi måste vara vaksamma därför att i denna kamp med djävulen finns det inget vapenstillestånd. Utan föraning kan vi plötsligt känna oss sorgsna, trötta, oroliga eller irriterade och lockas in i yttre glädjeämnen som försvagar tron. Paulus återkommer ständigt till detta tema i sina böner: vaksamhet och tålamod.
Vi ber om Marias förbön så att vi med henne, med Jesus och Paulus, är vaksamma, och att den apostoliska förklaringen kommer till oss så att vår prästerliga kallelse inte omintetgörs, så att - trots alla svårigheter, lidanden och förödmjukelser - det djupaste i vårt väsen förenas med Kristus och säkert förankras i Guds hand.





Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.

Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.



No comments: