15.8.08

Bloggtidskriften PAULUS
koncentreras helt på en återutgivning av betraktelserna kring
Den Helige Paulus Bekännelser av
Kardinalen Carlo Maria Martini SJ
vilka publicerades i mailtidskriften
PAULUS - Tidskrift för katolsk kultur -
som utgavs åren 2005 till 2007 med 21 nummer.
+
I bloggtidskriften
PAULUS - Tidskrift för katolsk kultur -
publiceras endast
Carlo Maria Martinis SJ betraktelser över
Den Helige Paulus.
+
+
Redaktör, ansvarig utgivare samt copyright: Bo I. Cavefors
+
ISSN 0403-7467

14.8.08

Första Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER

Betraktelser

Förord

Carlo Maria Martini, född 1927 i Turin, död 2012, var sedan 1944 jesuit och, innan han 1979 utnämndes till ärkebiskop av Milano, professor vid universitetet Gregoriana i Rom. Martini utnämndes 1983 till kardinal.

Föreliggande andliga övningar hölls i september 1981 i Rom för präster från Milano med omnejd. Texten har nedtecknats direkt från en bandupptagning och sedan något redigerats.

Bo I. Cavefors


Introduktion

Vi tackar Dig, Fader, för att Du fört oss samman i Din Sons namn. Vi har hörsammat Hans Andes röst, den röst som når djupare än vad mänskligt är. Vi är här för att lära oss förstå Dina ord och för att höra Dina ord. Förnya i oss gåvan Du gav oss genom att leda oss, väck åter i oss dopets och konfirmationens nåd, väck i oss den nådens fullkomlighet med vars hjälp Du fram till idag lett oss, så att vi i tacksam glädje bekänner Din vilja. Om detta ber vi genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vi har samlats i tecknet av den nöd och den oro som finns hos Guds folk. Vi vill alla bli fullkomliga! Det finns många skäl till detta; allt lidande tvingar oss till detta.

Om detta talar den Helige Paulus i klartext till församlingen i Antiokia: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike" (Apg.14:22). Paulus upprepar vad Jesus sade till Emmauslärjungarna: "Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" (Luk.24:26).

De andliga övningarna

De andliga övningarnas tema denna gång utgår från denna paulinska erfarenhet!Paulus martyrium fullbordas vid Tre Fontane i Rom. Man kommer dit efter en lång vandring som inbjuder till tystnad; man går in i cistersienserkyrkans vapenhus. Så småningom kommer man in i en cirkelrund kyrka, men man måste gå vidare för att komma till kyrkan Tre Fontane, så kallad eftersom den Helige Paulus huvud, sedan han avrättats, tre gånger stötte mot marken innan det blev liggande stilla vid det dramatiska dödsögonblicket.



När jag vistades i Rom hade jag ofta möjlighet att besöka Tre Fontane. Jag gick framför allt dit när jag kände mig sorgsen eller andligt osäker. Det stärkte mig alltid när jag föreställde mig hur Paulus upplevt livets sista ögonblick, berövad sina kläder och fasthållen av soldater.


Hur hade han i detta livets sista ögonblick gått igenom sitt liv, sin omvändelse, sina svårigheter, konflikterna med Barnabas och Petrus, depressionera, tiderna av ensamhet, de fjorton ökenåren, känslan av att församlingen övergivit honom? Hur tänkte han just då om all glädje han upplevt, de storartade breven och hur såg han på sin intensiva apostoliska verksamhet?


Vad skedde inom honom i dödens ögonblick, då människan är verkligt sann, då hon inte längre kan skjuta upp eller dölja något, men fortfarande är värdefull och betydande?


Mer än en gång har jag tänkt att det kunde vara intressant om vi under någon tids andliga övningar tillsammans reflekterade över Paulus och hans apostolat, analysera det så som Paulus kanske själv gjorde det under de sista femton minuterna av sitt jordiska liv.


Sådant är temat för dessa andliga övningar. Låt oss alltså i all broderlighet och vänskap med Paulus avlägga hans livs bekännelse på sådant sätt som den Helige Augustinus eller profeten Jesaja kunde ha gjort det.


Helt naturligt kommer det visa sig att vi utifrån den Helige Paulus erfarenheter av Kyrkan och utifrån de personliga erfarenheter var och en av oss har, bör ställa oss den grundläggande frågan: vilka avsikter har Gud med mig? Hur kan jag i mitt liv, så som jag ser det just nu, och med hjälp av den Helige Paulus bekännelser, upptäcka barmhärtighetens möjligheter?


Den Helige Paulus bekännelser är dessutom historien om hur en omvändelse går till.


Hans första omvändelse var så stor, så omskakande och stark att han inte förrän under åren som följde förstod dess djupare betydelse och först då försökte integrera den i sin verksamhet.


Även för oss är den första omvändelsen, dopet, en avgörande upplevelse för vår kallelse, prästvigningen; så omvälvande så att vi endast så småningom och efter ytterligare omvändelser, lyckas se och fördjupa nådens genomgripande makt.


Grunderna


Under våra andliga övningar är dock inte själva temat det enda viktiga; arbetet består också i att var och en följer en egen linje, där det finns viktiga stationer:
att höra Guds ord så som det förkunnas i de föreslagna betraktelserna, i liturgin, under högmässan, i eukaristins offer;


att läsa några av Skriftens texter, vilka anges;


att meditera efter olika metoder, att tänka igenom det lästa och det hörda för att inför Gud utforska det egna livet; att bedja: tillbedjan, lovsång, tacksägelse, ånger och bot;


att trovärdigt prata om tron. Det är inte nödvändigt men fruktbart för den som så önskar. Sedan de andliga övningarna avslutats kan vi tillsammans utbyta åsikter om vad som förevarit, om vad som var nyttigt för oss och om vad som kan vara nyttigt för andra.


Svårigheter och sättet att genomföra de andliga övningarna
Attityd – Eftersom ingen av oss gör andliga övningar för första gången, finns faran att vi sätter igång utan att förvänta oss särskilt mycket, utan att vi engagerar oss tillräckligt och eventuellt till och med att vi inte riktigt vet vad vi skall göra.

Antal - Vi är många, alltför många för riktiga andliga övningar. Det ideala för övningarna är när samtal kan föras mellan deltagarna och när den som ger betraktelserna kan följa vars och ens väg och ge var och en av deltagarna enskild uppmärksamhet. När vi är så många som idag blir det som förelägges mer allmänt, ja ofta till och med anonymt.

Jag vill ge er två praktiska råd, vilka eventuellt kan hjälpa er övervinna dessa svårigheter.

Största vilja till inre ensamhet, så att var och en känner sig vara ensam med Gud. Detta utesluter inte samtal med andra, men dessa samtal måste ske på ett djupare plan, under gemensam bön. Att vara ensam med Gud är gemenskapens förutsättning.

Att vara ensam innebär inte isolering utan att gå in i Guds barmhärtighet för att nå gemenskap med andra människor. Därför ber jag er att undvika allt som kan störa de andra, så att var och en kan genomföra de andliga övningarna och uppleva dem som om han vore ensam.

Tiderna. Några tidpunkter är fastslagna genom den nödvändiga gemensamma rytmen: de dagliga betraktelserna, eukaristin, bönestunderna, tiderna för tillbedjan. Dessutom är det viktigt att var och en gör sitt eget tidsschema och samtidigt besvarar tre frågor:

a) Hur lång tid och vilka tider vill jag använda till reflektion, till den kontemplativa bönen i djupare bemärk-else? Vi skall inte låta oss vägledas av ögonblickets villkor, varken av humör, av trötthet eller av entusiasm;

b) Hur lång tid och vilken tid vill jag använda till Bibelläsning? Vi kommer dessutom att läsa några texter under middagen och vid kvällsmåltiden och då framför allt ur Apostlagärningarna, från och med kapitel 9, om den Helige Paulus liv - om hans första omvändelse - och därefter hela kapitel 13.

Jag rekommenderar särskild uppmärksamhet - i ro och med hängivelse - på några av de stora Paulusbrev som vi tidigare eventuellt inte studerat tillräckligt grundligt. Dåliga kunskaper om Paulusbreven innebär att man aldrig rätt kan förstå det sanna evangeliet.

Jag föreslår fem grundläggande brev till läsning: det första brevet till tessalonikerna, galaterbrevet, det andra korinterbrevet, filipper- och kolosserbreven. I dessa fem brev berör Paulus samtliga teman:


det eskatologiska temat i första brevet till tessalonikerna;


temat om frälsningsnärvaron i brevet till galaterna; grundläggande kyrkliga problem i det andra brevet till korinterna (även om Paulus tar upp sådana problem även i första brevet till korinterna, så ger dock det Andra Korinterbrevet en del väsentliga upplysningar kring ecklesiologin, i ett självbiografiskt ljus);


i Filipperbrevet sammanfattar Paulus alla sina förhoppningar;


Kolosserbrevet är typiskt för hans kosmiska uppfattning om världens och historiens frälsning.


c) Vad vill jag uppnå med de andliga övningarna? Vad ligger mig särskilt om hjärtat just i den fas av mitt liv där jag nu befinner mig? Den eftertraktade frukten måste vara att rätt förstå Guds frälsningsplan med mig. Vi förstod den när vi förberedde oss inför prästvigningen. Möjligen är stunden nu kommen att tänka igenom vad som skett under vägen från prästvigningen till idag och försöka förstå Guds avsikter med oss.

Jag har talat om en eftertraktad frukt, men var och en kan inrikta sig på att nå sådana frukter som förefaller smakliga. Vi ber den Smärtofyllda Modern, som alltid förstod de gudomliga avsikterna med hennes liv, att hon inspirerar oss att med hjälp av den Helige Ande förstå vad vi genom dopet och vid prästvigningen medvetet eller intuitivt anat.


FÖRSTA BETRAKTELSEN

På vägen till Damaskus

I denna betraktelse över den Helige Paulus bekännelser använder vi oss av en alternativ metod. Först stannar vi vid hans omvändelse, tänker igenom den och gör den levande för oss. I den följande meditationen går vi vidare, eftersom temat, som en följd av betraktelsen över händelsen, leder oss till att det som Paulus beskriver i sina brev lärorikt och spirituellt fördjupas.

Det första omvändelsetemat är upplevelsen vid Damaskus. Om vi hade frågat Paulus, när han genomled sitt martyrium, vilken upplevelse som varit mest avgörande för hans liv, hade han utan tvivel svarat: omvändelsen vid Damaskus. Apostelns hela liv står i denna händelses tecken. För oss är det svårt förstå att i verkligheten förstod Paulus först i dödsögonblicket vilken betydelse denna händelse hade haft för honom. Möjligen kommer också vi först mot slutet av våra liv förstå vad dopets nåd och prästvigningen betytt för oss.

Men trots detta är det svårt att starta vid Damaskushändelsen eftersom den utgör ett skeende som innefattar allt, och som man endast kan förstå i ljuset av den följande omvändelsen. Ett är säkert och det är att för Paulus börjar allt just då och där.

Innan var han helt annorlunda; därefter kommer allt att bli annorlunda.

Falska tolkningar

1) Till att börja med måste vi avvisa några falska tolkningar kring denna händelse, som så ofta behandlas vid katekesundervisningen, i liturgin, i konsten. Paulusbilderna - hästen, att Paulus ramlar av hästen, ljuset - framstår ofta som ganska banala. Händelsen är missförstådd och man missuppfattar ofta vad som verkligen skedde, vilket innebär att det blir svårt förstå Guds vägar till människan.

- Det är falskt och ofullständigt att se Damaskushändelsen endast som en moralisk omvändelse, som, tex, att Paulus var en stor syndare som vid ett bestämt tillfälle, när han insåg vad han gjort, ändrade sitt levnadssätt. Omvändelsen betraktad som etisk handling betonar istället Paulus starka vilja, antyder en djupare förvandling och att han påbörjar en inre vägs vandring. Med detta synsätt koncentreras allt kring det som Paulus var, vad han gjorde för att förändra sig och vad han blev.

- En annan begränsad tolkning är att tänka på Paulus som en man som byter banér, som en ivrig företrädare för lagarna, men som vid ett bestämt tillfälle på sin livsväg, med all den iver han var mäktig, med sin talarförmåga, sin oförtröttliga aktivitet, byter sida och går i tjänst under Kristi banér. Sådant är endast att byta objekt, att gå från den ena kyrkan till den andra; först tjänar han synagogan och därefter Kristi kyrka, som han anade skulle bli den mest segerrika av de båda. Också i kristenhetens historia förekommer sådana kallelser, som man hellre bör kalla för att byta banér. Då och då följer därefter ett ytterligare byte, till ett tredje banér. Man går in i ett dynamiskt skeende där vulkanens energi, som var inriktat mot en viss sak, vänder sig sedan mot en annan sak, som förefaller vara bättre. Efter ett sådant steg återgår man inte sällan till den första saken men känner samtidigt en inre oro därför att man inte vet vad som skett. I sådana fall handlar det inte om en omvändelse utan om att byta sida.

Om vi förklarar den Helige Paulus omvändelse på detta sätt blir följden att vi använder denna omvändelsemodell på vår egen omvändelse eller på andras omvändelse och förringar därmed i hög grad Guds handlande.

2) Låt oss analysera allt vad vi låter Paulus säga, allt det som vi menar och tror han berättar om sin omvändelse.

Först och främst: själva order "omvändelse".

Jag frågar mig om det överhuvudtaget är riktigt att tala om Paulus "omvändelse", eftersom han själv aldrig använder detta ord för Damaskushändelsen. Möjligen är det så att vi ännu inte förstått särskilt mycket av det som då skedde med honom. Vi klassificerar händelsen och reducerar den till en lättfattlig formel, men uttömmer inte alla dess möjligheter.

Begreppet "omvändelse" är typiskt för Nya Testamentet. Numera talas det om "omvändelse", men tidigare utgick man från texten i Vulgata, där det talas om "botgöring". Språket har verkligen förändrats.

Tidigare sade Jesus, vid sin första förkunnelse, enligt Markus 1:15: "Omvänd er och tro på budskapet". Det överensstämmer med latinets "pænitemini".

Idag använder man uttrycket "omvänd er" istället för att tala om "att göra bot".

I Nya Testamentet finns ett specifikt ord för vad en omvändelse innebär. Det är bra att erinra sig detta, så man vet vad man talar om - vilket vi redan tidigare konstaterat.

Ordet "omvändelse" är typiskt bibliskt. Det står för det hebreiska ordet "sub" som betyder "att återvända". En omvändelse är den situation man befinner sig i då man går i en viss riktning mot ett bestämt mål, för att därefter återvända till utgångspunkten.

Att återvända framställes i Nya Testamentet framför allt med hjälp av två verb som man finner i Synoptikerna och i Apostlagärningarna:


"metanoéin", som innebär en mentalitetsförändring, samt


"epistréfo", som beskriver ett "återvändande".


Markus 1:15 - "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet!". Ordet är "metanoéite", medan vi i Apostlagärningarna (3:19; samt Paulus andra tal) finner orden "metanoéin" och "epistréfo"; "Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade".

Även uttrycket "att göra bot" har en precis betydelse. Det ger uttryck för den inre smärtan över gärningen samtidigt som det beskriver själva botformen som ett tecken för den skedda förändringen. Alla dessa uttryck beskriver det fundamentala temat "återvänd". Enligt Apostlagärningarna använder Paulus dessa ord i sina predikningar.

"Ångra er därför och vänd om…". De båda verben är "metanoéin" och "epistréfein" och de talar alltså om bot och om följderna av bot.

Av just dessa skäl blir vi så mycket mer förvånade över att aposteln aldrig beskriver sin egen upplevelse vid Damaskus med ordet "omvändelse". Han säger aldrig att händelsen har något som kan liknas vid vad som i andra sammanhang omtalas som metanoéin eller epistréfo.

Paulus förstod mycket väl betydelsen av ordet omvändelse och han visste att vad som skedde med honom hade alla karakteristika för en omvändelse. Men det som sker med honom, med hans eget liv, är av ett mycket djupare och större slag. Man bör också uppmärksamma att aposteln Johannes aldrig använder dessa ord medan de däremot ofta förekommer i Synoptikerna och i Apostlagärningarna. Det visar att det i Nya Testamentet finns skilda uppfattningar om hur man skall ge uttryck för människans komplicerade väg till Gud. Johannes föredrar att tala om "att komma till Jesus", att "komma till Honom" och att "gå till Honom". Omvändelsens grundidé - som är fundamentalt biblisk - uttryckes i det fjärde evangeliet med ord som betonar det personliga förhållandet till Jesus, som betonar efterträdarskapet, lärjungeskapet. Detta överensstämmer med vad Paulus säger om sin egen omvändelse.

Hemligheten kring Damaskus
Efter det att falska och otillräckliga förklaringar behandlats skall vi nu ser hur Paulus själv beskriver hemligheten kring Damaskushändelsen.

Den första överraskningen är att han sällan talar om den. Han är mycket tystlåten över denna för honom livsavgörande händelse, trots att han i alla sina brev bekräftar vad som skett. Det är en händelse vars betydelse inte står helt klar för honom förrän i dödsögonblicket; han talar aldrig om den direkt eftersom det är en starkt personlig händelse. Möjligen är det så att det är viktigare för honom att integrera Damaskushändelsen i sitt livs totalitet och sedan använda den i sin teologi.

I vilka texter talar Paulus om Damaskus?

a) Av de stora Paulusbreven talas om Damaskushändelsen endast i brevet till galaterna: "Men Han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet..." (Gal.1:15-16).


Här använder Paulus fyra verb: Han har utsett mig, Han har kallat mig. Han uppenbarade att jag skulle förkunna. Av dessa verb hänför sig endast det tredje till själva omvändelsen. De tre andra verben sätter händelsen i samband med de gudomliga planerna: "Han har utsett mig, Han har kallat mig", dvs: Han har beslutat att uppenbara sig för mig.


Den faktiska erfarenheten är sålunda i huvudsak beskriven som Sonens uppenbarelse inför Paulus och som ett uppdrag.


b) I ett avsnitt av Romarbrevet talar Paulus - inom en allmänt beskrivande ram - om sina egna erfarenheter: "Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom.8:29-30).


c) I Första Korinterbrevet finns en mycket kort hänvisning i en polemisk kontext: "Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre?" (1Kor.9:1).


Damaskus var alltså "att se Herren". Och något senare i samma brev: "Allra sist visade Han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling." (1Kor.15:8-9).


Han, som förföljt Kyrkan, definierar händelsen som en "uppenbarelse" för honom den "ovärdige". Här har vi några ögonblick av moralisk omvändelse, men faktum kvarstår: Jesus har uppenbarat sig!


d) I en annan viktig text talas visserligen inte om själva händelsen, men Paulus beskriver vad han upplevt: "Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skulle har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror." (Fil.3:4-9).


Vad som varit och vad som komma skall är omskrivet som egendom och fattigdom (Kristus är den nya egendomen). Uppbrottet från allt vad han äger, gör Paulus eftertänksam. I första brevet till korinterna skriver han: "Jag är den minste" (vi skulle säga: jag är en syndare), men säger nu att han var "en oförvitlig man" vad gällde lagen. Där ser man att det inte är så enkelt att använda orden "syndare" eller "Gudshädare" om Paulus!


Om Paulus är felfri, vad har då förändrats?


"Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust".


Här sker en omvärdering av Paulus hela värld. Vad som tidigare var viktigt för honom, är numera av intet värde, är honom inte på något sätt väsentligt. Allt det han tidigare inte kunde avstå ifrån avfärdar han nu som sopor, därför att bekännelsen till Kristus är det absolut primära: Kristus fyller honom med full styrka. Bekännelsen om att vara uppfylld av Kristus innebär att alla tidigare val och värderingar förintats.


e) Ytterligare en viktig text finner man i Paulus andra brev till korinterna, 4:6, "Ty Gud, som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus".


Denna text har använts av samtliga apostlar, men den får en särskild kraft när den användes för att belysa Paulus omvändelse. Gud, Skaparen, lyser upp deras hjärtan och uppfyller dem så att de kan förstå rikedomen i Kristus, i Kristi liv.
f) Vår sista text är den som lättast tar oss med på vägen till att förstå den moraliska betydelsen av Paulus omvändelse. Det vore orätt att gå förbi den texten, även om den språkligt sett är ganska svår: "Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut varit en hädare och hänsynslös förföljare" (1Tim.1:12-13).


Var han en hädare och förföljare? Var han "utan fel" som han skriver i brevet till filipperna, eller var han också moraliskt en syndare? Paulus fortsätter: "... Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår Herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv" (1Tim.1:13-16).


Här ser vi hur obegripligt, hur djupt hemlighetsfull denna omvändelse är! Damaskushändelsen är mycket mer än en snabb moralisk omvändelse, mycket mer än förmågan att tänka om.


Paulus omvändelse består av en sådan rikedom så att vi måste närma oss honom i största ödmjukhet och med vördnad, i övertygelsen om att vi endast kan förstå bråkdelar av det som sker med honom, men att vi dock, med Guds nåd, kan lära oss åtskilligt av detta.


Må allt detta hjälpa oss så att vi bättre kan förstå oss själva, vår levnadsväg och vår omvändelse.


Frågor som angår oss

Till slut den stora och avgörande frågan: när omvände jag mig? Finns det i mitt liv ett omvändelsens "när", som var avgörande för min andliga utveckling?
Existerar inte något sådant klart "när", så har det säkert funnits tider av förändring, av omvändelse, av kriser vilka lett till ny förståelse av Guds hemligheter.



Men om vi aldrig har upplevt en sådan total sinnesförvandling, som är nödvändig för ett kristet liv, då har vi ännu inte gjort bekantskap med alla de nyheter som efter en omvändelse finns utefter den kristna vägen.


Förstår jag inte vad texterna säger om Paulus, då är det säkert svårt att förstå vad som försiggår inom mig.


Därför sätter vi vårt hopp till bönen och ber: Herre, lär mig känna Din väg, låt mig som profeten Jeremia placera ut nya vägvisare medan jag noga tänker igenom vad som skedde med mig på de gamla vägarna. Hjälp mig, Herre, att lära känna de olika stegen på Din frälsningsplan, ljusets tider och mörkrets tider och tiderna av prövning intill gränserna för det uthärdliga. Låt mig förstå vid vilken punkt på vägen jag just nu befinner mig. Om detta ber vi Dig genom Kristus vår Herre. Amen.

Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.

Andra Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

ANDRA BETRAKTELSEN

Att känna igen Jesus

Vi skall göra ett försök att tränga ännu djupare in i Damaskushändelsen, så som Paulus själv gjorde det i några av sina brev. Endast med tveksamhet kan vi tränga in i Guds hemligheter med en människa, även om personen Paulus är ställföreträdande för alla kristna. Vi bekänner också vår oförmåga att förstå textens innersta mening.



Herren må vara med oss i barmhärtighet och ge oss något av det obeskrivliga ljus som omgav och formade apostelns liv. Vi vänder oss direkt till dig, Helige Apostel Paulus. Du ser all den möda vi lägger ned på att försöka förstå ditt livs hemligheter, som du själv, under så många år, tvingades tänka igenom gång på gång. Men när vi trots allt vågar ge oss på detta, sker det under förutsättning att vi lära känna dig genom det som Gud lät verka i dig, så att vi bättre förstår vem Gud är, vem Jesus Kristus är, vem Jesus är för mig, för oss. Vi vet, att vår vilja inte är dig likgiltig, eftersom det egentligen är din egen vilja. Du har levt för dessa hemligheter, lidit för dem och gått i döden för dem. För dina lidanden och för din döds skull ber vi dig idag: öppna våra ögon så som Herren öppnade dina ögon, så att vi lär känna Guds makt i dig och i oss själva. Lär oss förstå vem du var före omvändelsen, vad vi var innan Gud kallade oss och hurudana vi idag är som Guds utvalda. Vi vänder oss också till dig, Helige Apostel Matteus och när vi utgår ifrån det vi vet eller tror oss veta, anförtror vi oss åt det gudomliga ordets gränslösa vidder. På dessa gränslösa vidder finner vi näring, vatten och manna, i den kraft vi kan skörda finner vi eld som värmer oss och som belyser oss när vi hör Guds ord, när vi ser ljuset av Hans härlighet. Ge oss styrka, Herre, så att vi som Paulus och Matteus med mod och med Ordets frihet och med Andens frihet förkunnar Ditt budskap. Hör, Fader, bönerna som vi med apostlarna Paulus och Matteus, förenade med Maria, Jesu moder, framför till Dig. Genom Kristus vår Herre. Amen.

För att rätt inse rikedomen av det gudomliga handlandet genom Paulus, för att förstå vad han själv sagt om sina erfarenheter, av det som hundratals miljoner bekänner sig till, måste vi - i anslutning till de tidigare citerade texterna - tala om det som står att läsa i Apostlagärningarna 9:22 och i kapitel 26, och sedan betrakta det och tala om det som vore det en självbiografisk berättelse.

I kapitel 26 finns de flesta självbiografiska notiserna, där är de tätast och mest utförliga. De kan tjäna oss som utgångspunkt för att göra klart för oss vad vi vill fråga Paulus, för att höra svaren och för att förstå det som han ger oss genom dessa texter och genom de tidigare nämnda brevcitaten. Paulus håller sin sista predikan när han försvarar sig i Cesarea inför Agrippa.

För inte så länge sedan återupptäcktes ruinerna av det kejserliga palatset; just där, vid havet, där idag ruinhögarna av de gamla romerska byggnaderna finns, sade Paulus om sig själv: "Jag fann det själv vara min plikt att på allt sätt bekämpa nazarén Jesu namn, och jag gjorde det också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det. Överallt i synagogerna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen." (Apg.26:9-11).


Men här krävs faktiskt några historiskt-kritiska förklaringar. Det är ganska säkert att det Höga Rådet vid denna tid inte hade någon makt över Palestinas synagoger. I själva synagogan hade de endast begränsad makt och säkert icke rätten att döda. Steningen av Stefanus är helt säkert en enstaka och besinningslös händelse, resultatet av ett laglöst och folkligt uppror. Höga Rådet kunde anordna förhör, gissla och utdöma vissa straff; i denna omgivning verkade Paulus till en början. Historikerna tvivlar om påståendet "i städer utanför Judeen" är korrekt. Möjligen hade Paulus vissa fullmakter och gick i sin iver, som var större än någon annans, in i dessa städer och försökte övertyga mäniskorna där att förfölja de kristna. Han var en människa som alltid satsade allt för att nå de mål han ansåg vara riktiga. "När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen." (Apg.26:12-13).


Orden måste studeras med uppmärksamhet: "ett ljus som kom från himlen" - över detta har Paulus reflekterat mycket och han återkom till detta när han till korinterna skrev: "Ty Gud, som sade ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta..." (2Kor.4:6).


Skaparen, som skapade allt ljus, möter Paulus i ett än större ljus: Paulus tar alla Guds stora skapelseverk i Gamla Testamentet som jämförelse när han skall beskriva det som skett med honom. Allt annat förbleknar i det stora ljus som gått Paulus till mötes, Kristus härlighet.


"Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska:'Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.' Jag sade: 'Vem är du, herre?' Och Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats." (Apg.26:14-18).


När vi ställer den här texten jämsides med de tidigare, är vi redo för några frågor till Paulus:


Var i livet befann du dig när Guds ord träffade dig?


Bort från vad ledde dig Herren till Damaskus?


I vilken riktning har dessa avgörande händelser i ditt liv, fört dig?


Hur har denna övergång gått till, ditt genombrott, från död till liv, från mörker till ljus, från att vara ovetande till att lära känna Gud?


Jag vill försöka ge några svar

Var i livet befann du dig när Guds ord träffade dig? Svaret finner man i den självbiografiska texten i brevet till filipperna, där Paulus försäkrar att Guds ord träffade honom när han var fullt upptagen med att värna om de levnadsvillkor som dåförtiden betydde så mycket för honom och vilka han, ofta till ett högt pris, hade förvärvat: "Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer..." (Fil.3:4).

För Paulus handlar det om livets realiteter, om det som människor på vanligt sätt, under historiens gång eller genom sina händers kraft, förvärvat, gjort till sin egendom. Sådant ingår i Paulus ärorika historia:


Beskuren på åttonde dagen: inte som hedningarna, som man talade föraktfullt om som de obeskurna, de som Gud inte bekymrade sig om;


Av Israels folk: av det utvalda folket, nationens ljus;


Av Benjamins stam: jag känner min historia, mina förfäder och sidolinjerna som gör min släkt till Jakobs söner;


Hebré av hebréer: de från far, från mor, av förfäder ärvda egendomarna, alla rikedomarna som tillhörde denna berömda släkt;


Farisé i lagens mening: det vill säga att han var en jude av sträng observans, med absolut och rigorös moralism, förtrogen med lagarna, en som levde intensivt med judendomens spirituella rikedomar. Hans namn antyder att han var förpliktigad till ett lagtroget leverna, att han hade en inre plikt att leva moraliskt;


Förföljare av Kyrkan motsvarande min ivers glöd, utan betänkligheter, beredd att ordagrant följa lagtexterna: lovord som också säges om den Helige Josef, som var en ärbar man. Ärbara var även Johannes Döparens föräldrar och så även Joakim och Anna. De högsta lovord som sägs i Bibeln om goda människor tar Paulus i anspråk för sig själv:


Utan fel: "Kan någon av er bevisa att jag har syndat?" (Joh.8:46); det hade Paulus kunnat säga om sig själv;


Det fanns inget i mig som man ur lagens synpunkt hade kunnat anklaga mig för: in i enskildheter vet vi allt om de judiska föreskrifterna, ceremonierna, de komplicerade riterna. Än idag är en judisk måltid mycket komplicerad, vilka tillagningsföreskrifter som skall iakttas, vilka sammanställningar som skall undvikas, matvarors härkomst som skall prövas, osv. Detta kräver uppmärksamhet och man står inför en ständig andlig utmaning.


Paulus är således väl invand i traditioner. Han har personliga plikter, är fylld av iver och rättrådighet, allt stora förtjänster som han värnar om och om vilka han talar engagerat. Man måste förstå judar för att inse med vilken noggrannhet de också idag talar om detta att vara jude, bekänna sig till sin stam och dess traditioner. Detta finns i deras kött och blod, detta är deras andra natur, är något som icke kan åsidosättas. Ett typiskt fall är Simone Weil. Hon levde mycket djupt i dopets hemligheter, i eukaristin, i bönerna, hon har skrivit de vackraste texter om kristet liv, om kontemplation, men hon kunde aldrig, eftersom det var omöjligt för henne, förneka att hon var judinna.

Även om Simone Weil var djupt inne i den kristna verklighetens skönhet, till och med dog i längtan efter den eukaristi som hon såg som skapelsens och historiens höjdpunkt, var hon dock till slut blockerad av det hon ansåg sig äga som judinna och av det självklara i att solidarisera sig med sitt plågade folk.

Paulus använder (Fil.2:6), med hänvisning till Jesus, ett uttryck som i ljuset av Damaskushändelsen också har det självupplevdas smak: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud…" Den grekiska texten säger: "Han såg sig inte som ett byte", som ett rov, inte som ett objekt som man äger av habegär, som man girigt håller fast vid. Men just så hade Paulus levt sitt tidigare liv, han höll då hårt om sina ägodelar som vore de en eftertraktad skatt som han aldrig hade en tanke på att skänka bort. Följderna av detta ägande ledde till bedrövelser när det gällde att försvara det, till stor iver för att föröka det, ja till och med till våld mot alla dem han ville hålla borta från sina skatter. Detta förklarar Paulus intolerans mot de kristna och hans försök att utrota dem när det stod klart för honom att deras kritik mot honom och hans ägodelar skakade om honom i grunden.

På så sätt kan vi förstår anklagelserna han kastar mot sig själv: "Jag som förut var en hädare och hänsynslös förföljare..." (1Tim.1:13). Han var inte hädare i den meningen att han vände sig mot Gud, utan i betydelsen att han, utan att veta om det, vände sig mot Kristus, Guds Son, för att försvara sina egna skatter. I ljuset av detta måste man se Paulus omvändelse, hans livs drama; då förstår vi varför han beskriver sitt liv som om han levt i synd. I verkligheten - och det förstod han, så småningom allt bättre - var hans förhållande till Gud in i minsta detalj falskt. Han såg inte Gud som Gud, som det godas Skapare och ursprung; istället var centrum för Paulus hans ägodelar, hans sanningar, de honom anförtrodda skatterna. Utåt sett var detta en otadelig inställning, men innerst inne var det ett överdrivet jagande efter att äga och därigenom förstördes i grunden Paulus relationer till Gud, hans Fader och Skapare.

Paulus upplevde en omvändelse vad gäller värderingar utan att veta vad resultatet skulle bli av hans nya förståelse av evangeliet, av hans insikter om nåd, om barmhärtighet, om de gudomliga handlingarna, om Guds verk. Han levde inte efter nådens evangelium utan efter lagen om att rättfärdiga sig själv och detta fick Paulus att glömma att han var en fattig människa, benådad av Gud, att han inte var någonting av sig självt, tvärtom ensam, men att Gud älskade honom.

Dramat kring Pauls har många fina men samtidigt komplicerade drag, tex hur en människa kan leva så djupt religiöst och dock riskera att få en falsk bild av Gud.
Vi ser varifrån Paulus själv och varifrån hans ideologiska iver kommer. Ideologisk iver är fanatismens frukt, det är oförmågan att förstå andra; de andra skulle underordna sig Paulus. Detta är ett förhållningssätt som existerar också idag. Även nu söker människan efter egen frälsning, söker rättfärdighet och självrättfärdig-ande som leder till olika former av villfarelser. Paulus gladde sig över att äga sådant med vilket han kunde känna sig som herre och inte som en tjänare som tror på sanningen.

Paulus situation blir lärorik i ljuset av några sådana djupa villfarelser, tex det som Jesus menar när han i evangeliet säger: "Syndarna kommer före er in i Guds rike". Därmed vill Han ha klargjort att de som är syndare, tex den som dricker för mycket eller som inte har full kontroll överv sin sexualitet, visst och sant syndar, men dock i viss mening är medveten om att han gör det onda och behöver förståelse, hjälp och barmhärtighet för att övervinna sina svagheter, eftersom han bekänner att han är svag. Paulus däremot medgav aldrig att han var svag eller syndig. Och det är denna fariséernas synd som Jesus angriper: denna grundläggande förträngning där människan vill förlossa sig själv samtidigt som hon tror att hon uppnått höjden av fullkomlighet; resultatet blir svåra och genomgripande förvillelser.

I vilken riktning har Herren fört dig?

I Filipper- och Galaterbreven ger oss Paulus en fingervisning om hur vi kan förstå riktningen:

a) Till att börja med förde Herren honom fram till ett totalt l ö s g ö r a n d e från vad som tidigare förefallit honom vara över allt annat viktigt: "Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus..." (Fil.3:7-8). Att göra sig fri från detta leder Paulus till övertygelsen att allt detta, jämfört med Kristus, betyder intet, att det är värdelöst. Paulus uppnår total insikt om sakernas tillstånd, men detta leder inte omedelbart till moralisk förändring, endast till ett uppvaknande. Paulus talar själv om att det är en uppenbarelse när han får upp ögonen för Kristus och hur han då ställes inför en helt ny insikt, där alla ägodelar framstår i en helt ny dager. Paulus är så medveten om sitt nya liv så att hans inre svar till Jesus, vid Damaskus, lyder: jag har gjort det oriktiga!, jag har för värdefullt aktat det som inte var något värt, jag har låtit mig förledas till ett oriktigt och föraktfullt handlande. Jag, som berömde mig av att vara rättrådig, blev till de oskyldigas skarprättare.

När Jesus frågar honom: "Varför förföljer du mig?", inser Paulus genast sakernas tillstånd. Man kan förstå den chock Paulus fick när inga argument längre hjälpte, när han istället intuitivt förstod att allt måste börja om på nytt, att allt måste ställas på huvudet.

På liknande sätt beskriver Matteus i evangeliets kap.15 den köpman som sedan han funnit en dyrbar pärla plötsligt inser att allt annat är värdelöst. Detsamma gäller den man som finner en gömd skatt i åkern. Han vet att efter detta fynd har inte någonting annat någon betydelse. Vad som sker med Paulus när Jesus väsen uppenbarar sig för honom är att han måste börja fundera över vad han var och vad han tidigare gjorde; allt har förändrats, uppenbarelsen är totalt omvälvande för hans inre verklighet.

b) En annan text som visar "i vilken riktning" Paulus ledes, finner vi i brevet till galaterna: "Han som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig..." (Gal.1:15-16). Uppdraget anförtros Paulus. Det är omvälvande för honom att se hur två saker sker samtidigt: å ena sidan "Du har gjort allt fel!" och å andra sidan "Jag anförtror dig allt". Jag sänder dig. Evangeliets Gud och barmhärtighetens Gud är det som i samma ögonblick låter mig förstå att jag har en totalt felaktig inställning till Honom, emedan jag ställt mig själv på Hans plats, men Han visar mig Sin barmhärtighet när Han förlåter mig och ger mig ett förtroende, när Han kallar mig för att tjäna Honom och anförtror åt mig Hans ord. I detta ögonblick står det klart för Paulus vad som tidigare var oäkta, falskt, i hans uppfattning om Gud. Mörkret förvandlas till ljus, hårdheten förvandlas till barmhärtighet.

Hur gick denna förvandling till?

Vi försöker förstå vad som uppenbarades för Paulus och varför han hellre talar om uppenbarelse än om omvändelse.


Allt kom till honom av nåd: Inget kom till Paulus genom hans egen ansträngning, genom meditation, genom andliga övningar, långa böner eller fasta. Allt skänktes honom som nåd för att han för alla folk skulle vara ett tecken för den Guds barmhärtighet som alltid måste vara målet för alla våra strävanden. Här bör man än en gång återkomma till Gal.1:15-16. Där finns den gammaltestamentliga förändring bskriven som Paulus genomlevde: Vem är Han "som utsåg mig redan i moderslivet och som kallade mig genom sin nåd och beslöt att uppenbara sin son för mig... "? Det är inte Paulus utan Gud som är omvändelsens objekt, den som initierar omvändelsen. Som när vid Skapelsen "Gud sade och det skedde", så ligger också vid omvändelsen initiativet hos Honom, bortom vår förtjänst, bortom våra möjligheter och bortom vårt tänkande. Gud kallar oss och det är Han som uppenbarar Sin Son för oss. Det är den första aspekten på "hur", nämligen genom Hans nåd, som gåva, därför att Gud så vill. Allt kom mig till del genom Hans nåd när Han uppenbarade Sin Son. Vi har tidigare konstaterat att Paulus beskriver sin omvändelse som ett möte (Första brevet till Korinterna 15:8). Kristus är det gudomligas uppenbarelse och barmhärtighetens början. Kristus är mötet mellan Paulus och Gud.


Några frågor till oss själva


Vad är hos mig av samma slag, helt olika eller jämförbart med den Helige Paulus erfarenheter? Hur kan jag i mitt liv alltid utgå ifrån att jag känner igen Guds handlande när han gör mig till den jag är?


Hur och på vilket sätt är Jesus, som för Paulus del blev den gudomliga barmhärtighetens uppenbarelse, också för mig den avgörande källa där det står klart för mig vem jag är, vad jag är, vart jag är på väg, till vad jag är kallad?
Vilka är de ägodelar som hindrar mig från att i all frihet ta emot det gudomliga initiativet?


Vi bör ställa oss dessa frågor i största kärlek: gör vi det i avsikt att rättfärdiga oss själva har vi snabbt klarat av dessa andliga övningar. Vi får då aldrig en chans att se vårt livs historia med Guds ögon. Om vi däremot i kärlek och barmhärtighet frågar, då kan vi få insikt i vad som i oss är Guds verk och vad som i oss är det paulinska motståndet mot detta skeende.


Vi avslutar denna andliga övning med texten i Första brevet till Timoteus, 1:15: "Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste".



Människans främsta synd, alla synders ursprung, är att inte erkänna Gud som Gud, att inte erkänna sig själv som en gåva, som en frukt av Hans kärlek. Det är det sataniska förhållningssättet när vi gör motstånd mot Guds vilja. Paulus levde under den förutsättningen och det blev mycket tydligt därför att han ägde goda egenskaper; men han avvisade Guds godhet. Vi bär alla inom oss denna oförmåga att erkänna Gud som Gud: "Och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv" (1Tim.1:15-16). Det är detta som rättfärdigar dessa andliga övningar om Paulus, vilka ges som ett tecken för andra, för historien och för världen "Evigheternas Konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden - hans är äran och härligheten i evigheters evighet., amen" (1Tim.1:17). Gud allena är det som tillkommer all ära och härlighet för det Han låtit verka i oss och låter verka i oss. Han beskydde oss så att vi tillbringar våra dagar med denna lovsång i våra hjärtan.


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).


Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.


Tredje Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

TREDJE BETRAKTELSEN

Människan Paulus mörker

I den här betraktelsen skall vi fördjupa en speciell aspekt på Damaskushändelsen, nämligen "blindheten" som följde omgående efter omvändelsen. Då ser vi inte endast mörkret som drabbade den historiske Paulus utan även mörkret som andra människor upplevt.

Temat är besvärligt därför att det handlar också om mörkret som finns i oss, vårt eget mörker, som vi inte gärna vill konfronteras med. Därför ber vi om den Helige Andes nåd när vi i sanning och med öppet hjärta ställer oss inför detta tema:

O Herre, Du genomforskar oss och Du känner oss; Du vet att vi är oförmögna att förstå Din och vår hemlighet. Du vet allt om vår oförmåga att sanningsenligt tala om dessa saker. Vi ber Dig, Fader, i Jesus Kristi namn, sänd oss Din Ande, som utforskat djupen i människan, som vet vad som är i oss, låt honom göra oss redo att lära känna oss själva och hur Du i kärlek och barmhärtighet vet allt om oss ända in i djupet av vår ondska. Låt oss se sanningen om det som trycker ned oss, vad som i oss är ogenomskådligt och motspänstigt gentemot Dig. Låt oss se barmhärtighetens ljus som kommer till oss i Din Sons död och uppståndelse, vår Herre Jesus Kristus, som med Dig och den Helige Ande lever och råder i all evighet. Amen.

Det var viktigt att vi tidigare definierade Paulus omvändelse som uppenbarelse och ljus. Nu frågar vi oss varför Paulus omedelbart efter omvändelsen blir blind. I Apostlagärningarna betonas starkt detta faktum: "Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack." (Apg.9:8-9). Man kan bara konstatera att ljuset av Jesus, istället för att fylla Paulus med glädje, ljus och klarhet, drabbade honom som om han fått en allvarlig sjukdom. Han kan varken se eller äta. Man måste leda honom vid handen.

Detta omtalas likartat på ett annat ställe: "Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus" (Apg.22:11).

Paulus återfår synen först när Ananias kommer till honom och säger: "’Saul, min broder, öppna dina ögon och se’. Och strax kunde jag se honom" (Apg.22:13).

Varför blir Paulus blind så fort Kristus ljusomstrålade hemlighet uppenbaras för honom?

I den Heliga Skrift är blindhet ofta sammankopplad med synd, med en människas falska orientering, med hennes vankelmod, med hennes obeslutsamhet, med att hon är oförmögen att finna en riktig väg för sitt liv. Blindhet kan vara ett straff: Elymas från Cypern blir blind som straff. "Saulus, som även kallades Paulus, fylldes då av Helig Ande. Han spände blicken i honom och sade: ’Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga? Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen'" (Apg.13:9-11).

I fallet Elymas förklaras symboliken i blindhetens betydelse, mycket bra: Elymas måste sluta med att ständigt vika av från Herrens raka väg och genom sitt sätt att leva visa att han har haft en oriktig uppfattning om Gud. Elymas blir symbol för den människa som är oförmögen att finna den rätta vägen, som är fångad i satans makt: "en son av satan och fiende till all rättfärdighet", "full av list och bedrägeri". Elymas är ett konkret exempel på synd, av sådant som stiger upp ur det inre som synd: "lust och bedrägeri", sådant som är resultatet av att vara "en son av satan" - följden blir: "fiende till allt rättfärdigt".

Angående Paulus blindhet kan man fråga sig varför detta faktum visserligen omnämnes i Apostlagärningarna men utan att någon närmare förklaring ges. Aposteln själv hänvisar aldrig till detta i sina brev.

När vi tänker igenom detta noga och söker oss till Apostelns inre, finner vi dock två skäl till tystnaden.

Blindhet som återsken av den gudomliga glansen



Detta är framför allt ett återkommande bibliskt motiv: "Människan kan icke se Gud utan att dö". Att se Gud: Gud är ett så starkt ljus så att det sätter skräck i den stackars köttsliga människan och gör henne klarvaken om sitt eget mörker. Vid kontakten med Gud, som är ljuset, uppfattar sig människan som mörker. Det blev Paulus väg till bot, något han tidigare inte varit kapabel till. Insikten om Kristus härlighet återspeglas i medvetandet om det egna mörkret; konkret upplever Paulus mörkret fram till dess att Kyrkans ord, förmedlat genom Ananias, tar upp honom i Kyrkan och han blir övertygad om att han befinner sig på Guds väg.



Blindheten är det negativa återskenet av den Guds härlighet som visats för Paulus. Det är typiskt för en kristen konversion att människan känner sig själv bättre och blir mer skräckslagen inför sitt eget mörker när hon direkt konfronteras med Guds ljus, än om ögonen öppnats för Guds ljus efter grundliga studier och sådana utforskningar av samvetet som samtidigt är analyser av personlighetens djupaste skikt. Konfronterad med Kristi ansikte upptäcker människan att hon är mörker.


Blindhet som botens väg


Ett annat motiv som förklarar blindheten för oss, är Paulus deltagande i världens synd, att han är delaktig av mänsklighetens synd.


Då frågar vi oss: hur har han upplevt detta, hur såg han på detta?


Man behöver inte låta fantasin spela eftersom Paulus själv vid skilda tillfällen i klartext talar om människans syndfullhet, om den mörkrets avgrund som lurar i var och en av oss. Detta mörker kan endast besegras genom Guds makt, men kan snabbt åter blossa upp om Gud inte ständigt ges möjlighet att segra över det. När Guds makt tillbakavisas av oss, när man struntar i den, kommer åter upp i dagsljuset det som Paulus kallar för den personifierade, förkroppsligade, synden.
Att reflektera över mörkret i människan betyder inte att enbart gå in i en välkonstruerad meditation över något som finns långt bort ifrån oss, utan det handlar om något som de facto finns i oss, något som ligger och lurar i oss. Av smärtfylld erfarenhet vet vi alla att det som är dolt i oss, ofta plötsligt, oförutsett men med full styrka, tar överhanden. Detta är ett oangenämt tema som man endast med stor svårighet kan översätta till vardagligt språk.


Vi fladdrar hit och dit som ljuset mellan två poler. Å ena sidan beklagar vi människans ondska när vi upptäcker saker som gör oss förskräckta. Jag tänker på våld av olika slag, på olika former av grymhet som är typiska för terrorism, på grymheten med fängelset som sådant, där fångar dödar varandra. Där blir livet till ett helvete och människorna hatar sig själva trots att de alla sitter i samma båt. Vi står stumma inför en del särskilt barbariska mord som tidsmässigt och geografiskt sker i vår närhet. Å andra sidan finner vi lugn och ro i tanken att, trots allt, alla människor besjälas av god vilja, att alla, i grund och botten, menar väl!


Vi klarar inte av att utifrån dessa båda positioner tänka vidare för att försöka få dem att stämma överens, att gå ihop. Vi famlar: dels vill vi moraliskt fördöma och dels vill vi godmodigt se och förstå. Sällan förfogar vi över möjligheten att se det onda i människan med barmhärtighet och inte anklagande och pessimistiskt.
Vilka dimensioner har mörkret Paulus talar om i sina brev, när han tänker på Damaskushändelsen?


Vi kan urskilja tre områden:
a. området den personliga synden;
b. området den fundamentala synden;
c. området den strukturella synden.

Den personliga synden

Till detta tema rekommenderar jag två texter: "Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag. Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike." (Gal.5:19-21).

Vi befinner oss här på området för de enskilda personliga synderna.



Förteckningen gör verkligen intryck med dessa 14 negativa mänskliga handlingar som Paulus av egen erfarenhet och utifrån erfarenheter av tiden han levde i, ställt samman; en samtidigt realistisk och pessimistisk syn på en människa som helst rör sig inom gränser där endast egna intressen gagnas.

Det är köttets verk. Det är resultatet hos den människa som endast lever för egna intressen. Människan visar sig då vara ett väsen fyllt av "otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom…". Det är Paulus syn på det dåtida samhällets drama och på dåtidens människor.

Den andra texten målar bilden med än starkare färger eftersom den innehåller en förteckning med 20 negativa förhållningssätt: "Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa." (Rom.1:28-31). Beskrivningen förefaller vara retorisk, orden ger dramatik, men de beskriver realiteter, det är en faktasammanställning av den tidens samhälle.

När man läser dessa båda syndaregister frågar man sig: vad är detta egentligen för slags uppräkningar. Det handlar om sociala synder, med andra ord synder som rör relationerna till vår nästa, det falska sätt vi umgås med andra är frukten av vår falska uppfattning om Gud och dessutom är detta det absolut mest förkastliga konceptet för ett liv som leves helt i egoismens tecken.

Aposteln visade den tidens människor att de blev fattiga och helt förstörda varelser om de endast sökte sin egen lycka. Människorna då var lika högmodiga som människorna i vår tid; man trodde att man hade kultur, civilisation, lag och rätt och att man var oändligt överlägsen de så kallade barbarerna.

Paulus beskriver sådant som han upplevt och sett men han är väl medveten om att det som han beskriver slagit rot också i honom. Jesus säger i Mk.7:21 - "Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna". Och inte endast från hjärtat hos människor vilka av en slump fötts in i en ogynnsam omvärld, utan från varje människas hjärta.

När vi jämför Jesus ord med Paulus syndalistor, lär vi oss en grundläggande sanning: att allt detta finns även i oss!

Är man medveten om detta bör man omgående känna sig uppmanad att ta sig själv på mer allvar och noga tänka igenom allt det man blivit medveten om. Exempelvis kan vi fundera kring teman som finns med på båda listorna: avund och illvilja, ofördragsamhet och maktkamp. Hur sant är det inte att vi har allt detta i oss.

Clemens av Rom skriver att Paulus dödades på grund av avund och inte därför att han var förföljd; han dödades inte av hedningarnas ondska utan därför att några rivaler var avundsjuka på honom och förrådde honom.

Det innebär att det fanns motsättningar och rivalitet inom den kristna gemenskapen, osämja och tvister, något som hedningarna vid en viss tidpunkt drog nytta av för egna syften, när de tog hämnd. Det var de hedniska myndigheterna som stod för förföljelsen, men gentemot Paulus hade de inte blivit framgångsrika om de kristna varit sams.

På samma sätt gick det för Petrus; antingen förråddes han av en grupp troende judekristna eller av avundsjuka och rivaliserande kristna grupper.

Går vi igenom andra synder som finns på listorna, som skvaller och baktaleri, osv, finner vi snabbt att även vi ofta talar om andra människor på detta sätt, skvallrar, osv.

När vi fortsätter läsa syndalistorna ser vi att innehållet i allmänhet rör vid erfarenheter vi själva gör dagligen och eftersom vi är fångade i detta vårt våldsamma sätt att vara, skall vi aldrig slappna av, utan ständigt vara uppmärksamma och vaksamma på det onda i oss och underordna oss Guds ljus. Intet är farligare än att vara ouppmärksam; att vara vaksam på synden är en fundamental dygd, påpekas i evangeliet.

Präster som inte är vaksamma, som menar att de av livets rutiner funnit en acceptabel livsstil, kan också de alltför lätt komma att ge efter för någon av dessa negativa krafter, som tar tag i dem och börjar härska över dem.

Detta köttets verk som Aposteln Paulus beskriver i sina brev användes av katekumenerna som exempel när de utforskade samvetet och med dessa köttets verk konfronteras de kristna vid bikten.

De personliga synderna angår oss alla eftersom de handlar om saker som man omedelbart känner igen som tecken på vårt orättfärdiga liv. De personliga synderna är rotade också i oss, är tillstädes i alla våra negativa förhållningssätt.

Den fundamentala synden

Paulus går på djupet och fördömer, efter Jesus föredöme, den fundamentala synden, den som är roten till allt det andra onda. "Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras..." (Rom.1:28).

Det är en aspekt på själva grundsynden, som människan är frestad att bli slav under och som drar ned oss alla i djupet, som tveklöst drabbar oss om inte Guds kraft kommer oss till hjälp.

Vilken är den fundamentala synden?

Man kan tala om den på olika sätt och var och en av oss kan utgå ifrån egna erfarenheter. Synden med stort S är den synd om vilken Johannes talar i fjärde evangeliet; det är synden över alla synder. Den består framför allt av att vi inte erkänner Gud som Gud. Det är synden som ger fritt spelrum åt djävulens terror: att inte bekänna att vi inte vill hörsamma Gud.

Just i denna ohörsamhet finns den dolda förutsättningen - som inte alltid är så lätt att upptäcka - till det man kallar förvärldsligandet, det sekulariserade. Det handlar inte om vanliga brott som tex stöld, orättfärdighet eller lögner. Synden är denna: jag har inget behov av att lyssna till Gud, att lyssna på Honom, det finns inget Guds Ord som styr mitt liv; istället gör jag allt utifrån mina egna val.

Detta är den fundamentala synden, från vilken alla andra synder utgår, från vilken alla våra personliga brister härstammar. För Paulus bestod den fundamentala störningen i att inte erkänna evangeliets Gud, tendensen att förneka att människan är skapad till att lyssna till Gud och leva efter Hans Ord. Det är instinktivt och i sig djävulskt, detta oförnuftiga avvisande av Gud, att inte låta sig älskas och räddas av Gud för att leva av Hans kärlek. Denna avvisande hållning kan till och med, som hos Paulus, ta formen av nitälskan; när Paulus berömmer sig av sina traditioner, sin hederlighet, tillbakavisar han Guds barmhärtighet som den avgörande faktorn i sitt liv.

Det är denna synd som ovillkorligen måste helas i människan om roten till köttets verk skall helas. Orättfärdighet, egoism, girighet, elakhet, avund, är inga obetydliga fel och svagheter, utan har ett mycket djupt ursprung.


Människan är som dömd till att leva i strid med sig själv och denna otillfredsställelse tar sig abnorma uttryck. Denna otillfredsställelse är i grunden detsamma som att avböja att bli älskad, att låta sig älskas. Man är fixerad vid den egna självständigheten och man gör sig till sin egen idol och detta får tragiska och förtvivlade följder, det är en grymhet och orättfärdighet som visar upp det mest förskräckliga som mänsklig ondska kan erbjuda. Endast så kan vi förklara massmorden som skett under historiens gång och i vår tid, de obarmhärtiga morden under politiska och sociala revolutioner då människors inre förtvivlan fått fritt utlopp.


Den som inte är tillfreds med sig själv låter det onda som kommer av detta, gå ut över andra.


Tack gode Gud för att vi i vårt liv endast sällan kommer i kontakt med sådana ytterligheter, men vi möter dem, de finns och de går till historien. Vad som i sak skedde i Hitlers koncentrationsläger kan man endast begripa utifrån det djävulska avståndstagandet från Gud.


När Paulus talar om den fundamentala synden gör han oss oroliga eftersom han placerar den också i sig själv och i varje människa och påpekar därmed att den inte kan besegras: "Vi vet att lagen tillhör det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur.. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott." (Rom.7:14-19).


Denna mänskliga oförmåga att göra det goda är historiskt hemlighetsfull, en paradox in absurdum. Människan vill det goda men inser att hon icke förmår göra det goda. Påverkad av livets olikartade intryck, av konflikter, svårigheter och motgångar, som hon måste besegra, blir hon hård och samtidigt som hon blir allt hårdare, sluter hon sig inom sig själv, reser borst mot svårigheterna, bygger en mur kring sina ägodelar, kring sitt självförsvar och avvisar alla relationer till Gud, till Hans Ord och till Hans barmhärtighet.


I sämsta fall förnekar människan Guds transcendens. I bästa fall lever människan dualistiskt; vid goda tillfällen är hon villig att höra Guds Ord, men under vidriga omständigheters tryck, när hon är bitter, besviken, när hon upplever hat, bråk och orättfärdigheter, försvarar hon sig till varje pris, motsätter sig allt vad andra tycker och gör och ger på alla sätt bevis på att hon tagit avstånd från Gud.
Med bekännelsen "synden som bor i mig" har Paulus rört vid det djupaste i människans elände; det är svårt att förstå, men det har satt djupa spår i historien.


Den strukturella synden


Den historiska människan tvingas att i livets hårda skola nästa in sig i sig själv utan att vilja det, bli girig och orättfärdig för att till varje pris försvara sina ägodelar. Uppenbart är detta inte endast frukten av individuell ondska utan det är förvisso också - i ordets vidaste mening - en väsentlig del av människans sociala och kulturella förutsättningar. Det är synderna som inplanterats i själva livsmönstret, i mentaliteten, i de övertagna idéerna. Skriften talar negativt om detta liv "i världen", där, i motsats till alla vackra ord, den makt härskar som gör det nödvändigt att segra över andra, att gå till motangrepp, att polemisera - och allt detta endast för att inte bli förtryckt. Vi har inte själva valt denna konfliktfyllda realitet. Vi försöker ofta undvika den men kan endast konstatera att vi inte kan undvika den.



Vi kan inte säga att människans situation, så som Paulus själv dramatiskt analyserat den, inte motsvarar verkligheten, att den inte är sann. Ser vi oss uppmärksamt omkring, upptäcker vi att vi själva påverkas av allt detta. Inte så få av de idéer som vi självklart accepterar är frukter av sådan mentalitet. Inte så få av våra instinktiva önskningar och förhoppningar har denna grogrund. När vi undersöker det förgångna och förundras över att vissa beslut vi fattat blev som de blev, även i kyrkohistorien - tex tortyr och krig - då förstår vi att varje människa lever enligt de idéer hon kommer i kontakt med. Det är praktiskt taget omöjligt för människan att dra sig undan; istället blir hon ofta medansvarig för orättfärdiga handlingar. Det hör till människans historia att vi underordnar oss tidens mentalitet och omedvetet beslutar om sådant som om etthundra år eller om tvåhundra år kommer att anses som helt felaktigt, men som vi idag instinktivt accepterar.


Paulus visar på de strukturella synder som infogas i det sociala mönstret, i familjelivet och i tidens mentalitet. Det är en realiteternas aspekt och när Paulus nämner synderna vid namn, försäkrar han samtidigt att på ett annat, mycket djupare plan i det mänskliga hjärtat, finns den motsatta mentaliteten: öppenheten inför Gud.


Människan är hellre öppen än sluten inför Gud, men historiskt sett ges slutenheten större utrymme och blir, under vissa omständigheter, synlig.
Frälsningen Gud erbjuder människorna är återfinnandet, återupplivandet av förmågan att gå in i den ursprungliga öppenheten, att av nåd och barmhärtighet i rikedomen vid mötet med Kristus, skapa en det godas mentalitet, en positiv kultur.


Människan kan aldrig förstå allt detta om hon inte är uppmärksam på det onda. Sådan kunskap om det onda behöver inte leda till pessimism, utan ger oss istället möjlighet att göra rätt val inför livets realiteter.


Ett exempel ur Jesu liv förklarar vad jag sagt om de strukturella synderna och deras karaktär, hur de ger sig tillkänna. Det handlar om den händelse som föregår passionen: "Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsmmans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: 'Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.' Och de grälade på henne. Men Jesus sade: 'Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig'." (Mk.14:3-6).


Här handlar det om att bedöma den enskilda handlingen. Jesus och kvinnan står ensamma. Alla som omger dem handlar instinktivt, fördömer kvinnans handling och begriper sig inte på den. Denna händelse visar hur mentalitet påverkar, hur den överflyttas från den ene till den andre, att den inte tillåter någon enda av de närvarande att öppna sig för kvinnans profetiska gest. De omkringstående handlar efter en övertygelse som säger dem vad som anses vara vanligt sunt förstånd. De står enade mot Jesus, som blir helt ensam.


Paulus upplevde i sig och i världen, som han ansåg sig vara solidarisk med, hela sanningen i denna alltför vanliga mentalitet, när han säger: "Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?" (Rom.7:24). Med andra ord: det finns ingen räddning för mig i en sådan situation. Men, han tillfogar omgående: "Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!" (Rom.7:25).


I sin blindhet är Paulus mer än någon annan människa införstådd med djupet av människans förblindade hemlighet och förstår därför makten som utgår ifrån Kristi ljus och de möjligheter detta ger att skapa en ny värld.


Utifrån sina erfarenheter av mörker har Paulus erfarit dopets kraft, som han tog emot av Ananias. Så upptages Paulus i Kyrkan och får genom Henne kraft till frälsning.


I encyklikan Dives in misericordia (nr.11) talas om oron och om orons källa, att det är oemotsägbart att den ekonomiska världsordningen och den materialistiska civilisationen i dagens värld är byggd på förutsättningar som är helt oacceptabla, att den ekonomiska ordningen och den civilisation som bygger på denna är radikalt orättfärdig. Påven ser att i dagens samhälle återfinnes samma oförmåga att närma sig Gud som Paulus såg hos sin tids människor: jag ser, jag vill, men jag kan icke. Verkligheten som människan lever i domineras av de strukturella synder som hon finner i djupet av sig själv och dessa breder ut sig över allt sådant som tillhör livet.



Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).


Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.



___________________________________________

Fjärde Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

FJÄRDE BETRAKTELSEN

Omvändelse och besvikelse

I den här betraktelsen skall vi reflektera över hur Paulus upplever de första tio åren efter Damaskushändelsen. Daterar man Damaskushändelsen till åren 34-35 kommer vi fram till åren 45-46, då den första missionsresan, den till Cypern och Främre Asien, startar.

Det är tio mörka och svåra år.

Paulus skriver inte mycket om den här tiden, delvis därför att han kanske skäms en aning eftersom han i så fall måste berätta inte särskilt angenäma saker om församlingen som hade kört iväg honom. Men här och där sipprar det fram en del uppgifter.

Vi utgår ifrån att Paulus börjar teckna ned sina upplevelser 13-14 år efter Damaskushändelsen, sedan han uppnått mogen ålder och kommit fram till rätt syn på Kristi hemlighet.

Vi skall försöka förstå vad som skedde och varför detta, samtidigt, ger oss en så typiskt smärtsam och uppbygglig syn av hans första omvändelse, när vi fördjupar oss i den.

Herre, Du har allt i Din hand. Du höll också den Helige Paulus liv i Din öppna hand och beskyddade honom storartat vid hans omvändelse. Du övergav honom aldrig i de svåra stunder då han inte såg någon utväg. I barmhärtig kärlek öppnade Du Dig för honom, kanske framför allt då han var redo att överge sin tjänst hos Dig. Förstå även oss i Din barmhärtighet, så vi tar emot Din ledning med förtroende och förlitar oss på alla Dina planer för vårt kristna och prästerliga liv. Om detta ber vi till Din ära i den Helige Andes namn och på Marias och alla Helgonens förböner. Amen.

Vår reflektion skall vi genomföra så här:


Vi läser texterna;
Vi frågar efter historien som finns bakom texterna;
Vi frågar efter motiven som finns bakom historien;
Vi frågar efter Paulus erfarenheter under dessa tio år;
Vi avslutar med några ord om oss själva.


Texterna

"Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus och började genast förkunna i synagogerna att Jesus är Guds son. Alla som hörde honom häpnade och sade: 'Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla dem som åkallar Jesu Namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?' Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias. Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen, men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom, men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg. När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han hade frimodigt predikat i Jesu namn i Damaskus. Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos. Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien." (Apg.9:19-31).


Här kan man, möjligen aningen elakt, påpeka, även om det inte sägs rent ut i texten, att Kyrkan äntligen fått lugn och ro efter det att Paulus förflyttats från Tarsus. En person som ställde till förvirring och oordning hade sorterats ut ur deras krets.


En annan mycket intressant text finner vi i brevet till galaterna: "Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. Istället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaks till Damaskus. Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på. Sedan kom jag till Syrien och Kilikien, utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. Det enda de hade hört var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'. Och man prisade Gud för min skull. Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig." (Gal.1:15 – 2:1).


Omvändelse och besvikelse


Här står vi inför en mängd fakta. Analogt till dessa fjorton år kan vi plocka fram en annan text: "Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man som lever i Kristus och för fjorton år sedan - om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen - om med kroppen eller utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet" (2Kor.12:1-5).


Paulus är mycket återhållsam när han beskriver sin situation under dessa år, men åter och åter bryter verkligheten fram, tex i Filipperbrevet, där han redogör för en liknande händelse, så som han själv upplevt den: "Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen. Ty omskärelsen, det är vi som tjänar Gud i vår ande och har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på något yttre" (Fil.3:2-3).


Också några antydningar i Galaterbrevet låter förmoda att vad Paulus där skriver är emotionellt relaterat till vad han själv upplevt under dessa tio år.


Historiska fakta


Vad inträffade i verkligheten? Några få fakta har vi. Efter omvändelsen började Paulus predika. Troligen predikade han inte enbart i Damaskus. Därefter följer vistelsen i Arabien, troligen i områden kring städer med arabisk befolkning, eftersom hans närvaro inte var särskilt populär.


Man anställer en föreståndare för en avtalad tid, men Paulus känner sig motarbetad och föredrar att fly fältet. Inte någonstans står det att församlingen hjälper honom med livsuppehälle eller att man ber honom återvända. Paulus var för dem ett oroselement. Men samtidigt beundrade de honom för hans iver.
Vi vet inte om han efter flykten återvände till Damaskus eller om han än en gång tog sig an lärjungarna. Damaskusbråket upprepas i Jerusalem, även om motsättningarna där inte är lika stora och därför inte heller leder till någon äventyrlig flykt. Men Paulus predikningar blir med tiden alltför utmanande, bröderna blir oroliga och skickar iväg honom till hemorten. Med andra ord: man tackar så mycket och kör iväg honom.


Efter de båda upplevelserna i Damaskus och Jerusalem följer en tid av absolut ensamhet och tröstlöshet i hemmet. Det kan man sluta sig till av det faktum att denna tid slutar med den stora vision han berättar om i det andra brevet till korinterna; man kan se visionen som ett uttryck för att Herren åter leder honom till att ta sig igenom Damaskushändelsen. Denna nya vision av Guds härlighet, en härlighet han börjat tvivla på, gör slut på tiden av ensamhet och bedrövelse.
När Paulus berättar om dessa händelser står han på höjden av sin andra aposteltjänst och behöver därför inte vara så försiktig.


Det är intressant att se följderna av de fjorton åren, skildrade i två olika texter.


De första sju åren omfattar tiden från omvändelsen till det andra besöket i Jerusalem.


Den andra tidsperioden, omfattande två gånger sju år, omtalas i det andra brevet till korinterna. Den tidsperioden varar från visionen och fram till brevskrivandet. Paulus berättar att han ser på de gångna åren som två sabbatsperioder.


Faktiskt var det så att judarna vid den tiden delade in händelser och livet efter en sjuårscyklus, där varje period avslutades med ett sabbatsår.


Tjugoåtta år efter omvändelsen har Paulus således börjat dela in sitt liv efter denna heliga rytm. Han ser upplevelserna i ljuset av en gudomlig plan, och det är uppenbart att den överensstämmer med den heliga kalendern. Tidigare begrep han inte varför hans liv förflöt som det gjorde.


Den historiske Paulus liv, de tio åren efter Damaskus (motsvarande åren 25-35 och 35-40) kan vi rekonstruera; svårigheterna i Damaskus, att icke bli förstådd i Jerusalem, tider av ensamhet och förtvivlan.


De grundläggande motiven


Vi frågar: finns det under den här perioden ett felaktigt förhållningssätt hos Paulus eller ligger hela skulden hos de andra, de som inte förstod honom, som bekämpade honom och som, istället för att försvara honom, föredrog att skilja honom från församlingen eftersom de inte hade förstånd att sätta värde på honom? Troligen, som så ofta, ligger sanningen någonstans mittemellan. Det är korrekt att framför allt de judekristna hade en ganska inskränkt uppfattning om vad aposteltjänsten innebar. Man märker mycken ångest och återhållsamhet. De förstod honom inte och av ren fruktan insåg de inte att deras reaktion ledde till mer skada än nytta. Deras fiender kastade sig naturligtvis genast över Paulus när de insåg att han var församlingens nyckelfigur.


Såväl den förste som den siste i församlingen stötte ifrån sig Paulus, som om det fanns en outtalad överenskommelse, som så ofta är fallet när sådant inträffar.
Utöver detta tror jag emellertid att Paulus själv, om man frågat honom, skulle erkänt att han inte gjort allt rätt. Honom hände detsamma som ofta händer vid såväl stora som små omvändelser, nämligen att allting som är nytt framstår i ett bättre och renare ljus än det gamla. Och motivet för en omvändelse är ju inte precis detsamma som att skifta banér eller byta sida, nej, det är att gå in i ett nytt liv, så som det presenteras i Jesus: något helt annorlunda, Guds verk.
När det emellertid handlar om att återgå till det vardagliga livet, är människan åter hos sig själv. Paulus kastar sig in i den nya sändningen med samma entusiasm som han visat prov på tidigare, med överdriven iver från det ena uppdraget till det andra och han kastar sig så lidelsefullt in i arbetet som vore han och arbetet ett och detsamma.


Herren låter honom gå mot en tid av hårdaste prövning och rening, så att han lär sig att omvändelse inte är att flytta över ivern från ett objekt till ett annat, utan att det måste påverka och ge Varat en ny form, en ny inriktning. Detta går så småningom upp för Paulus och han kan då integrera de nyvunna erfarenheterna i sin personlighet.


Idéerna och orden fanns färdiga; sättet att agera förändrades.När vi tänker igenom texterna, tänker vi förmodligen mer på oss själva än på Paulus. I vårt sökande efter Gud måste vi allt bättre förklara våra motiv, men samtidigt vet vi mycket väl att det inte är möjligt att plötsligt förvandla vårt invanda och possesiva sätt att ta tag i saker och situationer, för att istället göra det på ett helt nytt sätt. Detta possesiva sätt överförs från det andliga till det materiella området, från ekonomiska intressen till andliga intressen och vi återkommer ständigt till detsamma, att våra avsikter måste förklaras, trots alla vackra ord och trots vår goda planering.


Den Helige Paulus erfarenheter


Om detta bör vi fråga Paulus: hur överlevde du under dessa tio år? Vad har dessa ensamhetens prövningar och detta att vara marginaliserad av samhället, betytt för dig? Vad tänkte du om kvällarna i Tarsus, när du, av ingen igenkänd, vandrade på flodens stränder och hemsöktes av minnena från Damaskus? Vad betydde något för dig, just då, när du, utslängd i världen, höll dina första predikningar i Jerusalem? Tänkte du aldrig att allt måste vara en dröm? Hur upplevde du dessa uppslitande erfarenheter?


Paulus kommer att påpeka för oss, att han inte var den förste som gjort sådana erfarenheter.


Många århundraden före honom hade Moses, jagad ut ur Egypten och övergiven av samma folk som Paulus, upplevt något liknande. Också Elias kände sig övergiven och flydde till en förskräcklig ensamhet i öknen.


Om Paulus talat om sina känslor skulle han förmodligen sagt att hans första reaktion bestod av upprördhet, hämndlystnad och ilska. Varför offra kraft och liv för ett folk som behandlar mig så illa, för en Kyrka och för såkallade bröder som inte vill veta av mig? Det är en ilska som rör om i det inre, ordentligt, som inte ger någon ro och som slutligen, som alltid sker, också riktas mot Gud. Varför har Kristus ropat mig till sig när Han sedan bara leder mig tillbaks till arbetsbordet i Tarsus? Finns det verkligen en Guds plan med mitt liv eller är allt bara en gammal dröm? Vad säger orden som ännu ljuder i mina öron, de ord som Paulus upprepar i sitt tal till Agripa: "Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna." (Apg.26:16-17).


Ilskan mot Gud gör det svårt att rätt uppfatta Guds hemlighetsfulla och ofattbara planer. Med säkerhet kan vi säga: Paulus klarar sig igenom prövningen. Det är en prövning alla heliga måste igenom. Ingen helig, inte heller aposteln, besparas dessa inre kval. Men när efter all misströstan och all ilska, den inre prövningen med nådens hjälp övervunnits och tankeverksamheten kommit igång, dyker det upp en liten enkel fråga som snabbt skingrar dunklet på en himmel som föreföll att inte ha någon öppning alls:"Vill Gud möjligen säga mig något med sina planer?"


Efter att ha bett mina böner under middagspausen föll mig i tanken ett citat som möjligen kunde ha varit en utmärkt hjärtmedicin för Paulus: "Lycklig den människa som tuktas av Gud. Förkasta inte den Väldiges fostran! Han som sargar förbinder också, de händer som sårar ger läkedom. Ur sex olyckor räddar han dig, ja, ur sju kommer du undan. I hungersnöd skonar han dig från döden, i krig från svärdet. Mot förtalets gissel är du skyddad, och fruktar inte våldet som kommer." (Job.5:17-21).


Paulus, som läste Skrifterna om och om igen, frälstes genom Guds ord, som också för honom visade sig vara balsam, befrielse och tröst.


När han hörde dem blev han klarsynt, började reflektera och gick på nytt in i den ljusfyllda uppenbarelsen vid Damaskus. Han tänkte igenom vad som då skett, utifrån två infallsvinklar, vilket framgår av breven:


a) Det första är en eskatoligisk reflexion, som Paulus sammanfattar så här i 1Kor.7:29-31 - "Men, det säger jag, bröder: tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den." Sedan Paulus konstaterat att han tidigare varit bunden vid det förgängliga, medan Guds rike ligger bortom allt vad förgängligt är, att alla ting förgår, hur bra och intressanta de än är, och att Herren allena förblir, gav nya dimensioner åt Paulus lidelsefulla iver.


b) Det andra är ingivelse. Det är Guds verk! Det är Gud som fastlägger tider och förutsättningar. Detta påverkar Paulus att för en andra gång ta avstånd från sig själv. Den första gången bestod i att han avsade sig fariséens och judens privilegier. Vid det andra tillfället överger han sådant som han faktiskt kan berömma sig av: att vara en apostel som hade lätt för att tala, som genom sitt språk kunde övertyga, som var eld och låga och som förargades över det räddhågade sätttet att bekänna sin tro hos de andra församlingsmedlemarna i Jerusalem. Paulus förstod, att allt detta var viktigt, men han visste också, att allt är Herrens verk: "Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt." (Rom.14:4). Enligt vår föreställningsvärld måste saker och ting utvecklas i en viss riktning, men det är Herren som har verket i sin hand: "Vad är Apollos? Vad är Paulus?" (1Kor.3:5). Paulus fortsätter: "Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en skall få sin lön efter sitt arbete.. Vi är ju Guds medhjälpare, och ni är Guds åker, Guds bygge." (1Kor.3:5-9).


Det är inte "mina" åkrar, inte "mitt" bygge; det är Guds åkrar och Guds bygge. Genom smärtsamma erfarenheter kommer Paulus till den självklara slutsatsen att Gud är Herre och att Guds tjänare måste förbereda sig genom att frigöra hjärtat från allt sådant som han skaffat sig genom egna framgångar; då blir han till ett följsamt verktyg i Guds hand.


I visionen över den tredje himlen i det andra Korinterbrevet visar Paulus insikt om sådant som vi inte vet något om, eftersom han aldrig talade om detta.


Säkerligen har han varit medveten om den obeskrivliga absoluthet och transcendens av Guds hemligheter som kom honom nära när Jesus uppenbarade sig för honom. Men ingen människa är stark nog att tala om detta eller att förfoga över det efter egen vilja.


Vid den här tidpunkten meddelades i Tarsus att Barnabas upplyst Paulus om att i Antiokia fanns en ung kristen församling som önskade att han skulle komma till dem så fort som möjligt.


Barnabas förslog Paulus att de tillsammans skulle gå dit och börja arbetet. Det är inledningen till den andra delen av Paulus apostoliska verksamhet. Paulus återupptar arbetet som han tio år tidigare påbörjat med så stor iver och hängivelse, men då tvingats avsluta. I Guds hemlighetsfulla plan måste detta ha kommit över honom som en renande eld.


En fråga till oss själva


Sedan vi försökt tolka Paulus liv i exilen i Tarsus, ställer vi oss en sista fråga: mot vem och mot vad riktas vår iver?


Svaret är svårt eftersom ivern är en förutsättning för all apostolisk insatsberedskap. Ordet betyder att något förtäres, att man har något med sig. Det finns alltså en risk för att vi i vår iver för en sak, blir besatt av den.


- När har vi handlat på detta sätt?


- Har det i vårt liv funnits tillfällen då den första omvändelsen, den i lugn och ro skedda integreringen av dopets verklighet i familj och församling - utan närmare tecken på omvändelse - ställts på prov; kanske har vi grillats grundligt om vår uppfattning av vårt apostoliska uppdrag, kanske har vi haft problem som drabbat oss speciellt hårt?


- Helt bortsett från allt detta: vilken kvalitet hade vår iver när Herren kallade oss till den andra omvändelsen? Den autentiske ivraren ger sig hän utan att sätta sig själv ifråga. Om vi motarbetats och inte fått något gensvar, får detta inte bli till ett personligt problem som leder till depression och bekymmer, till uppgivenhet och resignation. Allt detta sker om och om igen, eftersom vi är så lagda att vi inte kan ge oss hän åt en sak utan att dras med i den med hela vår varelse, psykiskt och fysiskt. Vi kan inte leva i en värld där Guds verk uppenbaras utan att vi känner av det, och det, dessutom, mycket smärtsamt. Och just vid sådana erfarenheter kommer den gudomliga planen med vårt liv oss till hjälp, och inte för att tillrättavisa oss. Paulus gick igenom sådana prövningar. Vi är inte bättre än han. När han ibland uppfattade sig som en man som är förälskad i sin egen spegelbild, så kommer sådant att förekomma också bland oss.


Det har aldrig sagts att vi inte skall vara beredda att möta sådant i vårt liv. Men det försäkras oss även att vi lever i en tid fylld av segrar, en tid då Guds hemlighet uppenbaras och Kristus visar sig vid vägen till Damaskus. Det förväntas inte av oss att vi skall vara osårbara, men vi skall hålla ögonen öppna för Guds, den barmhärtiges, plan. Så som det för Paulus gavs en väg av barmhärtighet, så även för oss. Vid alla stora och små svårigheter som vår apostoliska insats för med sig, får vi ett frälsningens barmhärtiga ord.


Jobs ord, att Gud sargar och förbinder, visar att Herren älskar oss och att Han högt och tydligt säger att Han vill ha oss till sådana evangeliets tjänare som i det inre är fria.


Så ber vi om Marias förböner. Hon levde från början i denna frihet, men måste i smärta lära att integrera lidandet i sitt liv. Må hon be för oss hos Herren att vi står emot prövningarna utan att förlora vår inre frihet. Må Herren rena oss så att vi i vår frihet är beredda att likt Paulus i Antiokia samla erfarenheter inför nya uppgifter.


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.


Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).


Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.

Femte Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

FEMTE BETRAKTELSEN

Pastorala samvetsstudier

När vi kommit så här långt med våra andliga övningar, förbereder vi oss alla, mer eller mindre, på botens sakrament. Vi gör räkenskap över vad detta betyder för oss med hjälp av ett schema som utgår ifrån reflexioner kring Ordo poenitentias.


Schemat omfattar tre delar:
"confessio laudis", lovets bekännelse;
"confessio vitæ", livets bekännelse;
"confessio fidei", trons bekännelse.


Confessio laudis: man kan börja bekännelsen med en stund fylld av tacksamhet, medan man svarar på frågan: för vad måste jag tacka Gud?

Confessio vitæ: här skall vi ge svaret på frågan: vad finns det i mig som jag inte gärna vill visa upp inför Gud? Svaret bör handla om allt, alltifrån själva bristerna till den inre hållning som är själva roten till de yttre bristerna, som antipati, aversion, ilska, besvikelse, bitterhet. Detta är sådant som möjligen inte kan betraktas som synder i sann och egentlig mening, men dessa företeelser utgör syndens rötter. Vi ställer oss ödmjukt inför Gud och inför Kyrkan, som gör det möjligt för oss att frälsas genom nåd.

Confessio fidei: det är vetskapen att Gud i sin kärlek tar emot och frälser mig. Det som är smärtsamt förvandlas till trons bekännelse. I den här betraktelsen, med rubriken "Pastorala samvetsstudier", skall vi åter reflektera kring vad Paulus upplevde under de 19 åren efter omvändelsen. På så sätt kommer vi att få rikligt material för att förbereda oss inför botens sakrament.

Herre Jesus, Du känner vår längtan att tjäna Dig och Du vet hur mycket vi i vår apostoliska iver känner oss upplyfta av den Helige Ande. Du vet också, att vi i denna tjänst ofta anfäktas av tvivel. Vi är ängsliga och frågar oss, om det som vi vill åstadkomma, verkligen är så viktigt, om vi gör allt på bästa möjliga sätt. Vi ber Dig, Herre Jesus, Kyrkans främste herde och våra själars biskop, att upplysa oss så att vi genomför våra åligganden på sådant sätt så att vi efterliknar Dig och den Helige Paulus, som goda herdar. Fräls vårt hjärta när det är oroligt och hindrar oss att leva efter Apostelns ord. Hjälp oss att glömma våra bördor för att med fria hjärtan ta till oss Ordets mening och den sanning och frälsning som finns i Ordet. Du vet att vi varken kan ge uttryck för eller förstå sådana sanningar om Du inte genomlyser vår ande och vårt förstånd. Om detta ber vi Dig, Herre Jesus, och att Du med Fadern och den Helige Ande lever och råder i evighet. Amen.

Vi utgår ifrån vad som säges i början av den Helige Paulus predikan i Miletus. Denna predikan motsvarar ungefär vad vi gör här och nu genom våra andliga övningar. Långt före oss antecknade evangelisten Lukas de ord den Helige Paulus skrivit i Apostlagärningarna och han försökte på så sätt återge det som låg Aposteln särskilt varmt om hjärtat när han tänkte tillbaks på sina relationer till församlingen.

Denna predikan, som också kallas "Paulus pastorala testamente", eller "avskedstalet", är ett oöverträffat mästerverk. Som avskedstal hör det hemma bland en rad liknande texter i den Heliga Skrift:

i Genesis 49 (Första Mosebok) finns patriarken Jakobs avskedstal till sönerna;

i Deuteronomium 31 (Femte Mosebok) finns Moses avskedstal;

i Josua 23 och 24 finns Josuas avskedstal.

Och så fortsätter det med Samuel, David, Tobias och Mattias. Jesus själv håller vid den sista måltiden (Joh.13:17) ett långt avskedstal, där han ger återblickar på sitt liv. Paulus avskedstal ingår i denna samling avskedstaganden.

Det är intressant att konstatera att det i Nya Testamentet endast finns två avskedstal, av Jesus och av den Helige Paulus. Så betonas hur viktiga dessa båda personer är. Ur logisk historisk synvinkel är Paulus tal uppbyggt och relaterat till ett jag-ni: "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden…", "...nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem… och nu ser ni mig aldrig mer..", osv.

Pastorala samvetsstudier

Ett sådant språk är man inte van vid att finna hos Paulus. I sitt tal i Antiokia i Pisidien, tex, är Gud alltid subjektet, vad Gud gjort, osv. Däremot är talet i Miletos ett pastoralt tal där Paulus reflekterar kring sina relationer till dem som han under tre år har lett in på vägen till Herren. Det passar utmärkt som lektyr vid pastorala samvetsstudier; vi inser vad som var viktigt för Paulus och för vad som var karakteristiskt för hans sätt att sköta församlingen.

I denna avsikt skall vi fördjupa oss i texten. Vi kan inte meditera kring allt, så jag begränsar mig till några få exempel och använder mig av en mycket vacker bok av Jacques Dupont, Den Helige Paulus pastorala testamente. Boken innehåller många utomordentliga kommentarer kring denna fundamentala text i Nya Testamentet.

Dupont använder sig av en mycket enkel metod. Han nämner ett enskilt ord, överväger det noga och låter det länge stanna kvar i den paulinska historiens ljus, för att sedan hänvisa till alla de utsagor som finns i breven. På så sätt ser Dupont Paulus avskedstal som syntesen av Apostelns pastorala arbete inom och hans relationer till församlingen. Vi stannar upp ett ögonblick vid den första versen: "Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar" (Apg.20:19). I denna vers betonas ett pastoralt förhållningssätt som i alla tider visat sig vara av stor betydelse för Kyrkan.

"Medverkan". Med de inledande orden ger Paulus en kort sammanfattning av sin tjänst under de tre åren i Efesus: "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen då jag kom hit till Asien." (Apg.20:18). Han talar om denna tjänst på ett sätt som samtidigt belyser åhörarnas betydelse. Det är inte nödvändigt för honom att först presentera sig, istället hänvisar han till tidigare erfarenheter.

Vi ser att Paulus anser sig vara ett med församlingen. De känner varandra, är familjära. Han behöver inte berätta någonting om sig själv, eftersom de "vet det". Man kan sammanfatta hans tjänst med orden: han är en herde som är en del av folket! De känner honom, vet allt om honom och kan vittna om det.

Förutsättningarna för denna tjänst är "att vara med", "med-verkan", utbyte, att leva tillsammans. Paulus vet mycket väl att de iakttar honom, vad han gör, att de har stora förväntningar, inte endast utifrån orden han säger dem utan, än mer, utifrån vad han uträttar. Paulus säger inte: "Ni vet, vad jag sade er på den tiden", utan "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden." Människorna kommer ihåg vem han var och hur han levde innan de upptäckte att hans ord var intressanta, vackra, sanna och riktiga. Att han levde som en tjänare!

"Jag har tjänat Herren". Tiden i församlingen omskriver Paulus så här: "Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar". Att tjäna Herren, det är det primära. Paulus ser sig som Kristi tjänare och inte som församlingens tjänare och han vet, att också församlingsmedlemmarna ser honom så. Detta faktum utmärker hans bindning till Kristus och hans frihet gentemot församlingen. Också vi talar ofta om vårt uppdrag som en "tjänst" och menar då att vi "tjänar Kyrkan", församlingen, människan. I Nya Testamentet talas om tjänst och tjänare relaterat till Jesus Kristus. Paulus säger vid ett tillfälle: "Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull" (2Kor.4:5), men normalt kallar han sig "Kristi tjänare".

Herden måste således först och främst stå i personen Kristus tjänst och därefter är han Kyrkans, församlingens och människans tjänare.

Paulus levde i en förunderlig frihet. Han var inte skyldig någon något, endast Kristus. Men gentemot Kristus är han allas gäldenär, skyldig alla något, någonting. Han behöver aldrig vara inställsam, han är inte skyldig någon ett svar, endast Kristus. Församlingen vet mycket väl att han inte är hos dem för att tillfredsställa någon enskild medlem speciellt, för att berika sig eller för att motsvara deras förväntningar; han är hos dem för att tjäna Kristus.

"Under tårar". "Jag har tjänat Herren…". Skall vi avsluta meningen kommer vi ganska säkert att säga: av iver, med eld, med förstånd, med mod, med insikt, med urskiljning.

Utifrån egna erfarenheter säger Paulus emellertid: "…i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar". Vi förstummas inför dessa negativt laddade ord och frågar: varför detta? Man bör inte glömma att det handlar om ett avskedstal och det är inget avsked som innebär att han bryter upp för en ny och betydelsefull missionsuppgift. Vad som väntar honom är helt klart: förföljelse och lidande. Denna avskedshälsning är vemodig och man förstår att han än en gång vill erinra sig utståndna lidanden och att han ser framför sig kommande. Man måste också konstatera att när Paulus anser att prövningar och tårar ingår i tjänsten hos Herren, så vill han med detta ha sagt att han med erfarenheter från sitt apostoliska liv anser det som självklart att till detta liv hör ödmjukhet, tårar, prövningar, förföljelser och svårigheter. Man kan mycket väl tänka sig att någon menar att Aposteln överdriver en aning, när han betonar sådant som inte längre är så närvarande i hans ande och i hans hjärta.

Vi måste uppmärksamt tänka igenom Paulus apostoliska verksamhet i Efesus, för att bättre förstå vad han menar med ödmjukhet och tårar. Temat finns i talet han höll i Miletos och han återkommer till det i breven. Talet slutar med bland annat denna maning: "Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar" (Apg.20:31). Det var kärleksfulla och ledsna tårar, det var ständigt återkommande ansträngningaer för att åtminstonde övertyga någon.

Från breven citerar jag ur det andra brevet till korinterna, 2:4. "I svårt betryck och med tungt hjärta, ja gråtande, skrev jag till er...".

För Paulus innebär dessa tårar en gränsupplevelse. Det förefaller inte som om tårarna lättat trycket; trots att han så ofta var utmattad och utsatt för våldsamma svårigheter, så bitter och besviken så han börjar gråta när han talar eller skriver om det.

Vi förstår med vilken emotionell intensitet Paulus levde och upplevde sin pastorala sändning. Han är den exakta motsatsen till en funktionär, en byråkrat, en infallsrik programmerare. Paulus är en människa med ett intensivt emotionellt deltagande och detta står helt uppenbart i samklang med en inre glädje. Intensivt upplever Paulus lidandet i sitt uppdrag men han har också känt stor glädje och entusiasm och om detta talar han allt oftare i sina brev, tex: "Hur skall vi tillräckligt kunna tacka Gud för er, för all den glädje över er som vi känner inför vår Gud?" (1Tess.3:9). Det förhåller sig nämligen som så att stora lidanden följes av stor glädje och ovanlig entusiasm: "Till er kan jag tala öppet, över er kan jag vara stolt. Jag har fått all tröst jag kan önska, jag har glädje i överflöd..." (2Kor.7:4). Jag är så tillfreds med er så att jag inte längre känner av lidandet när jag tänker på gemenskapen med er, på er kärlek och er tro.

Vi vet alla vad sådana erfarenheter betyder: den som älskar mycket, lider mycket, känner stor glädje: den som inte älskar, lider föga och vet inte vad glädje är. Det paulinska exemplet för herden i detta avskedstal, lär oss att det kommer från en människa som är mycket djupt, medkännande och känsligt engagerad i allt vad han gör. Han älskar inte församlingen endast med en allomfattande kärlek, nej, han känner namnen, den personliga situationen, familjen, arbetet, sjukdomarna. En efter en står de kristna inför honom som vänner, är för honom en källa till bitterhet, sorg, tårar och intensiv glädje. Det är detta Paulus menar när han säger att han tjänat Herren under tårar.

"I all ödmjukhet". Också här försöker vi förstå varför Paulus istället för tusen andra möjligheter väljer att beskriva sitt ämbete som en tjänst "i all ödmjukhet", och det är den rätta formeln för en fundamentalt riktig pastoral inställning. Det använda grekiska uttrycket kan betyda "i varje form av förödmjukelse" och visar mer på själva situationen än på förhållningssättet. Sådan är betydelsen av detta ord även i Magnificat då Maria säger: "Herren har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna". Med detta menas inte ödmjukhetens dygd utan den obetydlighet, den tillbakadragenhet, detta att göra sig obetydlig, så "ringa", som möjligt, detta, att icke räknas. I Magnificat står det grekiska ordet "tapéinosis", medan Paulus skriver "tapeinofrosúne", som betyder ringhetens känsla, att känna sig "ring". Ringhet är ett ord som vi använt tusentals gånger, men det är svårt att locka fram alla betydelser det har för Aposteln.

Allmänt sett menas med "ringa" det motsatta till vad som menas med "ringa" i Magnificat när det där står att "…han skingrar dem som har övermodiga planer…". De stolta, de som har "övermodiga planer", är de vilka tror sig vara något och de har en så hög uppfattning om sig själva så att detta är grunden för deras liv; andra måste tjänstvilligt buga sig för dem, men får för detta inget tack, eftersom de endast gör sin plikt.

Denna attityd brännmärkes av Paulus: "Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka." (Rom.12:16). Att vara "ringa" är att vara som människor som inte stoltserar och som inte inbillar sig saker och ting.

Det är viktigt att eftertänksamt begrunda denna hållning av "icke-vetande""! Det är alltid viktigt, men framför allt är det viktigt när det gäller vår relation till Gud, "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara…" (Rom.8:26).

Vi lyckas sällan särskilt bra med bönen eftersom vi är övertygade om att vi redan vet hur vi skall bedja, medan det i verkligheten är så, att vi alltid bör börja med bekännelsen: "Herre, jag vet icke, hur jag skall bedja, jag vet, att jag det icke vet". Detta är i och för sig en bön och ger utrymme för den Helige Ande att verka i det som bönen senare kommer att handla om.

Pastorala samvetsstudier

Vi har konstaterat att ringheten är kännetecknet för Paulus pastorala verksamhet så som han redogör för den utifrån tre aspekter:

1. den sociala aspekten: som en form av att ge av sig själv;

2. den personliga aspekten: som en bestämd uppfattning om sig själv;

3. den teologiska aspekten: som en bestämd relation till Gud.

1. den sociala aspekten utmärkes å ena sidan av brist på anspråk för egen del och å andra sidan av uppmärksamhet gentemot andra. Paulus skulle säga: "Jag har försökt leva anspråkslöst med er, har inte krävt någonting för egen del och var alltid beredd att tjäna var och en av er".

Så här skriver han i första brevet till tessalonikerna, när han gör en tillbakablick på sina relationer till församlingen: "Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som prövar våra hjärtan. Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni, eller haft någon baktanke för egen fördel - Gud är vårt vittne - och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor, varken av er eller andra. Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss" (1Tess.2:4-8).

Ringhet är att vara tillsammans med andra människor utan att kräva något av dem. Ringhet är detsamma som tillgivenhet, uppmärksamhet, vänlighet, artighet. Paulus vet att han tack vare Guds nåd förhållit sig så och att hans sätt att vara är ett föredöme för varje herde. Ödmjukhet och social dygd går mycket väl ihop med hedersbetygelser, korrekthet och en viss återhållsamhet, en grundlig utbildning och ett fint prästerligt uppträdande som erövrar hjärtan därför att det ej endast är en påklistrad yttre attityd. Människor med låg samhällsställning uppskattar att bli behandlade med respekt och att bli älskade för vad de är. De kristna som Paulus hade att göra med, var i allmänhet slavar, vana att bli illa behandlade och som utan hänsyn och utan omsorg såldes och bortskänktes som varor. Vi kan lätt föreställa oss vad det betydde för dem att bli respekterade och uppriktigt älskade. Vilken omvälvning innebar inte den Helige Paulus apostoliska metod för dem!

2. den personliga aspekten består i att värdera sig själv. Vid skilda tillfällen börjar Paulus lägga ut texten om hur vi skall kunna tala om oss själva, värdera våra egna svagheter och vår egen bräcklighet.

I det första Korinterbrevet talat han om Jesus uppenbarelse efter påsken och säger: "Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullkomna foster. Jag är ju den allra minste bland apostlarna, inte värdig att kallas apostel…" (15:8-9). Paulus talar sanning och han är ärlig. Det är inget effektsökeri när han gör denna uppriktiga självvärdering.

Detta sätt att värdera sig själv visar vad han lärt sig i livets skola, att han kommit till vetskap om sina egna svagheter och sin fattigdom. Han har lärt sig att inte ha så höga tankar om sig själv, att vara frigjord men utan självanklagelser och att vara i frid med sig själv: "Jag vill att ni skall ha klart för er, bröder, hur svårt vi hade det i Asien. Vi pressades så långt över vår förmåga att vi rent av misströstade om livet. Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själv utan på den Gud som uppväcker de döda" (2Kor.1:8-9). Man förundras över en apostel som kan tala på detta sätt om sig själv.

Detta är en personlig och ödmjuk hållning som växer fram ur livets erfarenheter. Ungdomen kan icke äga denna ödmjukhet. Ungdomen kan mycket väl och gärna meditera över detta tema, men den kan aldrig se det som en naturlig livshållning eftersom den ännu inte gått igenom den prövningarnas och erfarenheternas skola där egna svagheter blottlägges och förvisar oss till den rätta platsen och befriar oss från all inbillning om oss själva.

Det är smärtsamt att se hur vi ofta lider av de prövningar som drabbar oss och att vi inte förstår att leva med dem. Om Paulus, med tanke på alla svårigheter han fick utstå i Mindre Asien, inte accepterat sina egna svagheter och sin bräcklighet, hade han inte lärt sig ett dugg av alla dessa prövningar. Men han formades till en sann herde för människorna och han insåg att han först genom smärtan kunde bli förtrogen med ringheten och låta den prägla livet.

3. den teologiska aspekten. Paulus kan tala som följer, eftersom han på djupast tänkbara plan levde i denna Guds sanning: "Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?" (1Kor.4:7).

Utifrån denna ödmjuka hållning, som är en hemlighet eftersom människan måste erövra den, lever en djup känsla för Gud, Skaparen, Fadern, Herren, den barmhärtige givaren av allt vad gott är.

Inför Honom är Paulus en fattig syndare som tar emot nåd, barmhärtighet och frälsning. Ordet självt är Guds Ord, inte Paulus ord, han får det som gåva av Kristus. Den apostoliska ivern är inte Paulus iver, utan han får den som gåva av Kristus, som lever i honom.

Denna ödmjukhet är det gudomligt upplysta som lever i Paulus, det är en transparent Kristus, densamme Kristus som han lärt känna och förstå, den Kristus som är Jahves slav, en genomlyst, ödmjuk och förnedrad Kristus som aldrig själv valt att inta den första platsen, att väcka uppseende, att förvandla stenar till bröd, att härska över denna världens rika, utan som, om han fått välja, valt att vara allas slav.

Paulus ödmjukhet är Kristi ödmjukhet, som han tagit emot och som han ger uttryck för när han låter Honom komma in i sitt liv.

Paulus visar oss att denna hållning är en grundläggande förutsättning för att kunna tjäna Herren så som Herren själv tjänat. Kristus tjänade i all ödmjukhet och hans träl väljer samma väg eftersom han är lika stor som Mästaren i ödmjukhet, saktmod, mildhet.

Här har vi en av de mest påfallande skillnaderna mellan pastoral makt och politisk makt. Pastoral makt grundas på Kristi mildhet och därför kan den, som hos Paulus, ta sig hårda, djupgående och resoluta former, men aldrig under förevändningen av att skydda den egna personen, utan utifrån Kristi mildhet och ödmjukhet, som, vad gäller livet, alltid står för den rätta hållningen.

Var och en av oss skall djupt meditera över detta, väl medvetna om att vi alla befinner oss långt borta från detta ideal. Instinktivt sättes våra personliga anspråk på spel när det handlar om makt, och vi befinner oss ständigt i riskzonen att blanda samman personlig prestige med tjänsten för Herren.

Det är nödvändigt att vi med den Helige Paulus som föredöme, förnyar och renar oss, men framför allt är det viktigt, att vi renar oss genom den makt som utgår från den i oss levande Kristus.

Vi ber därför om din förbön Maria, du vars ringhet Gud skådat; vi ber att vi lär oss följa Kristus så som Paulus följde Honom, medvetna om att vår livsuppgift är svår och att vi står långt ifrån målet. Så försöker vi att med Guds nåd skaffa oss en klar bild av den Helige Paulus, så att vi upptäcker vad som fattas oss, och vi ber att kraften från den i oss levande Kristus, gör oss lika Honom.


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 208.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.