Andra Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

ANDRA BETRAKTELSEN

Att känna igen Jesus

Vi skall göra ett försök att tränga ännu djupare in i Damaskushändelsen, så som Paulus själv gjorde det i några av sina brev. Endast med tveksamhet kan vi tränga in i Guds hemligheter med en människa, även om personen Paulus är ställföreträdande för alla kristna. Vi bekänner också vår oförmåga att förstå textens innersta mening.


Herren må vara med oss i barmhärtighet och ge oss något av det obeskrivliga ljus som omgav och formade apostelns liv. Vi vänder oss direkt till dig, Helige Apostel Paulus. Du ser all den möda vi lägger ned på att försöka förstå ditt livs hemligheter, som du själv, under så många år, tvingades tänka igenom gång på gång. Men när vi trots allt vågar ge oss på detta, sker det under förutsättning att vi lära känna dig genom det som Gud lät verka i dig, så att vi bättre förstår vem Gud är, vem Jesus Kristus är, vem Jesus är för mig, för oss. Vi vet, att vår vilja inte är dig likgiltig, eftersom det egentligen är din egen vilja. Du har levt för dessa hemligheter, lidit för dem och gått i döden för dem. För dina lidanden och för din döds skull ber vi dig idag: öppna våra ögon så som Herren öppnade dina ögon, så att vi lär känna Guds makt i dig och i oss själva. Lär oss förstå vem du var före omvändelsen, vad vi var innan Gud kallade oss och hurudana vi idag är som Guds utvalda. Vi vänder oss också till dig, Helige Apostel Matteus och när vi utgår ifrån det vi vet eller tror oss veta, anförtror vi oss åt det gudomliga ordets gränslösa vidder. På dessa gränslösa vidder finner vi näring, vatten och manna, i den kraft vi kan skörda finner vi eld som värmer oss och som belyser oss när vi hör Guds ord, när vi ser ljuset av Hans härlighet. Ge oss styrka, Herre, så att vi som Paulus och Matteus med mod och med Ordets frihet och med Andens frihet förkunnar Ditt budskap. Hör, Fader, bönerna som vi med apostlarna Paulus och Matteus, förenade med Maria, Jesu moder, framför till Dig. Genom Kristus vår Herre. Amen.

För att rätt inse rikedomen av det gudomliga handlandet genom Paulus, för att förstå vad han själv sagt om sina erfarenheter, av det som hundratals miljoner bekänner sig till, måste vi - i anslutning till de tidigare citerade texterna - tala om det som står att läsa i Apostlagärningarna 9:22 och i kapitel 26, och sedan betrakta det och tala om det som vore det en självbiografisk berättelse.

I kapitel 26 finns de flesta självbiografiska notiserna, där är de tätast och mest utförliga. De kan tjäna oss som utgångspunkt för att göra klart för oss vad vi vill fråga Paulus, för att höra svaren och för att förstå det som han ger oss genom dessa texter och genom de tidigare nämnda brevcitaten. Paulus håller sin sista predikan när han försvarar sig i Cesarea inför Agrippa.

För inte så länge sedan återupptäcktes ruinerna av det kejserliga palatset; just där, vid havet, där idag ruinhögarna av de gamla romerska byggnaderna finns, sade Paulus om sig själv: "Jag fann det själv vara min plikt att på allt sätt bekämpa nazarén Jesu namn, och jag gjorde det också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det. Överallt i synagogerna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen." (Apg.26:9-11).


Men här krävs faktiskt några historiskt-kritiska förklaringar. Det är ganska säkert att det Höga Rådet vid denna tid inte hade någon makt över Palestinas synagoger. I själva synagogan hade de endast begränsad makt och säkert icke rätten att döda. Steningen av Stefanus är helt säkert en enstaka och besinningslös händelse, resultatet av ett laglöst och folkligt uppror. Höga Rådet kunde anordna förhör, gissla och utdöma vissa straff; i denna omgivning verkade Paulus till en början. Historikerna tvivlar om påståendet "i städer utanför Judeen" är korrekt. Möjligen hade Paulus vissa fullmakter och gick i sin iver, som var större än någon annans, in i dessa städer och försökte övertyga mäniskorna där att förfölja de kristna. Han var en människa som alltid satsade allt för att nå de mål han ansåg vara riktiga. "När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen." (Apg.26:12-13).


Orden måste studeras med uppmärksamhet: "ett ljus som kom från himlen" - över detta har Paulus reflekterat mycket och han återkom till detta när han till korinterna skrev: "Ty Gud, som sade ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta..." (2Kor.4:6).


Skaparen, som skapade allt ljus, möter Paulus i ett än större ljus: Paulus tar alla Guds stora skapelseverk i Gamla Testamentet som jämförelse när han skall beskriva det som skett med honom. Allt annat förbleknar i det stora ljus som gått Paulus till mötes, Kristus härlighet.


"Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska:'Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.' Jag sade: 'Vem är du, herre?' Och Herren svarade: 'Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats." (Apg.26:14-18).


När vi ställer den här texten jämsides med de tidigare, är vi redo för några frågor till Paulus:


Var i livet befann du dig när Guds ord träffade dig?


Bort från vad ledde dig Herren till Damaskus?


I vilken riktning har dessa avgörande händelser i ditt liv, fört dig?


Hur har denna övergång gått till, ditt genombrott, från död till liv, från mörker till ljus, från att vara ovetande till att lära känna Gud?


Jag vill försöka ge några svar

Var i livet befann du dig när Guds ord träffade dig? Svaret finner man i den självbiografiska texten i brevet till filipperna, där Paulus försäkrar att Guds ord träffade honom när han var fullt upptagen med att värna om de levnadsvillkor som dåförtiden betydde så mycket för honom och vilka han, ofta till ett högt pris, hade förvärvat: "Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer..." (Fil.3:4).

För Paulus handlar det om livets realiteter, om det som människor på vanligt sätt, under historiens gång eller genom sina händers kraft, förvärvat, gjort till sin egendom. Sådant ingår i Paulus ärorika historia:


Beskuren på åttonde dagen: inte som hedningarna, som man talade föraktfullt om som de obeskurna, de som Gud inte bekymrade sig om;


Av Israels folk: av det utvalda folket, nationens ljus;


Av Benjamins stam: jag känner min historia, mina förfäder och sidolinjerna som gör min släkt till Jakobs söner;


Hebré av hebréer: de från far, från mor, av förfäder ärvda egendomarna, alla rikedomarna som tillhörde denna berömda släkt;


Farisé i lagens mening: det vill säga att han var en jude av sträng observans, med absolut och rigorös moralism, förtrogen med lagarna, en som levde intensivt med judendomens spirituella rikedomar. Hans namn antyder att han var förpliktigad till ett lagtroget leverna, att han hade en inre plikt att leva moraliskt;


Förföljare av Kyrkan motsvarande min ivers glöd, utan betänkligheter, beredd att ordagrant följa lagtexterna: lovord som också säges om den Helige Josef, som var en ärbar man. Ärbara var även Johannes Döparens föräldrar och så även Joakim och Anna. De högsta lovord som sägs i Bibeln om goda människor tar Paulus i anspråk för sig själv:


Utan fel: "Kan någon av er bevisa att jag har syndat?" (Joh.8:46); det hade Paulus kunnat säga om sig själv;


Det fanns inget i mig som man ur lagens synpunkt hade kunnat anklaga mig för: in i enskildheter vet vi allt om de judiska föreskrifterna, ceremonierna, de komplicerade riterna. Än idag är en judisk måltid mycket komplicerad, vilka tillagningsföreskrifter som skall iakttas, vilka sammanställningar som skall undvikas, matvarors härkomst som skall prövas, osv. Detta kräver uppmärksamhet och man står inför en ständig andlig utmaning.


Paulus är således väl invand i traditioner. Han har personliga plikter, är fylld av iver och rättrådighet, allt stora förtjänster som han värnar om och om vilka han talar engagerat. Man måste förstå judar för att inse med vilken noggrannhet de också idag talar om detta att vara jude, bekänna sig till sin stam och dess traditioner. Detta finns i deras kött och blod, detta är deras andra natur, är något som icke kan åsidosättas. Ett typiskt fall är Simone Weil. Hon levde mycket djupt i dopets hemligheter, i eukaristin, i bönerna, hon har skrivit de vackraste texter om kristet liv, om kontemplation, men hon kunde aldrig, eftersom det var omöjligt för henne, förneka att hon var judinna.

Även om Simone Weil var djupt inne i den kristna verklighetens skönhet, till och med dog i längtan efter den eukaristi som hon såg som skapelsens och historiens höjdpunkt, var hon dock till slut blockerad av det hon ansåg sig äga som judinna och av det självklara i att solidarisera sig med sitt plågade folk.

Paulus använder (Fil.2:6), med hänvisning till Jesus, ett uttryck som i ljuset av Damaskushändelsen också har det självupplevdas smak: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud…" Den grekiska texten säger: "Han såg sig inte som ett byte", som ett rov, inte som ett objekt som man äger av habegär, som man girigt håller fast vid. Men just så hade Paulus levt sitt tidigare liv, han höll då hårt om sina ägodelar som vore de en eftertraktad skatt som han aldrig hade en tanke på att skänka bort. Följderna av detta ägande ledde till bedrövelser när det gällde att försvara det, till stor iver för att föröka det, ja till och med till våld mot alla dem han ville hålla borta från sina skatter. Detta förklarar Paulus intolerans mot de kristna och hans försök att utrota dem när det stod klart för honom att deras kritik mot honom och hans ägodelar skakade om honom i grunden.

På så sätt kan vi förstår anklagelserna han kastar mot sig själv: "Jag som förut var en hädare och hänsynslös förföljare..." (1Tim.1:13). Han var inte hädare i den meningen att han vände sig mot Gud, utan i betydelsen att han, utan att veta om det, vände sig mot Kristus, Guds Son, för att försvara sina egna skatter. I ljuset av detta måste man se Paulus omvändelse, hans livs drama; då förstår vi varför han beskriver sitt liv som om han levt i synd. I verkligheten - och det förstod han, så småningom allt bättre - var hans förhållande till Gud in i minsta detalj falskt. Han såg inte Gud som Gud, som det godas Skapare och ursprung; istället var centrum för Paulus hans ägodelar, hans sanningar, de honom anförtrodda skatterna. Utåt sett var detta en otadelig inställning, men innerst inne var det ett överdrivet jagande efter att äga och därigenom förstördes i grunden Paulus relationer till Gud, hans Fader och Skapare.

Paulus upplevde en omvändelse vad gäller värderingar utan att veta vad resultatet skulle bli av hans nya förståelse av evangeliet, av hans insikter om nåd, om barmhärtighet, om de gudomliga handlingarna, om Guds verk. Han levde inte efter nådens evangelium utan efter lagen om att rättfärdiga sig själv och detta fick Paulus att glömma att han var en fattig människa, benådad av Gud, att han inte var någonting av sig självt, tvärtom ensam, men att Gud älskade honom.

Dramat kring Pauls har många fina men samtidigt komplicerade drag, tex hur en människa kan leva så djupt religiöst och dock riskera att få en falsk bild av Gud.
Vi ser varifrån Paulus själv och varifrån hans ideologiska iver kommer. Ideologisk iver är fanatismens frukt, det är oförmågan att förstå andra; de andra skulle underordna sig Paulus. Detta är ett förhållningssätt som existerar också idag. Även nu söker människan efter egen frälsning, söker rättfärdighet och självrättfärdig-ande som leder till olika former av villfarelser. Paulus gladde sig över att äga sådant med vilket han kunde känna sig som herre och inte som en tjänare som tror på sanningen.

Paulus situation blir lärorik i ljuset av några sådana djupa villfarelser, tex det som Jesus menar när han i evangeliet säger: "Syndarna kommer före er in i Guds rike". Därmed vill Han ha klargjort att de som är syndare, tex den som dricker för mycket eller som inte har full kontroll överv sin sexualitet, visst och sant syndar, men dock i viss mening är medveten om att han gör det onda och behöver förståelse, hjälp och barmhärtighet för att övervinna sina svagheter, eftersom han bekänner att han är svag. Paulus däremot medgav aldrig att han var svag eller syndig. Och det är denna fariséernas synd som Jesus angriper: denna grundläggande förträngning där människan vill förlossa sig själv samtidigt som hon tror att hon uppnått höjden av fullkomlighet; resultatet blir svåra och genomgripande förvillelser.

I vilken riktning har Herren fört dig?

I Filipper- och Galaterbreven ger oss Paulus en fingervisning om hur vi kan förstå riktningen:

a) Till att börja med förde Herren honom fram till ett totalt l ö s g ö r a n d e från vad som tidigare förefallit honom vara över allt annat viktigt: "Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus..." (Fil.3:7-8). Att göra sig fri från detta leder Paulus till övertygelsen att allt detta, jämfört med Kristus, betyder intet, att det är värdelöst. Paulus uppnår total insikt om sakernas tillstånd, men detta leder inte omedelbart till moralisk förändring, endast till ett uppvaknande. Paulus talar själv om att det är en uppenbarelse när han får upp ögonen för Kristus och hur han då ställes inför en helt ny insikt, där alla ägodelar framstår i en helt ny dager. Paulus är så medveten om sitt nya liv så att hans inre svar till Jesus, vid Damaskus, lyder: jag har gjort det oriktiga!, jag har för värdefullt aktat det som inte var något värt, jag har låtit mig förledas till ett oriktigt och föraktfullt handlande. Jag, som berömde mig av att vara rättrådig, blev till de oskyldigas skarprättare.

När Jesus frågar honom: "Varför förföljer du mig?", inser Paulus genast sakernas tillstånd. Man kan förstå den chock Paulus fick när inga argument längre hjälpte, när han istället intuitivt förstod att allt måste börja om på nytt, att allt måste ställas på huvudet.

På liknande sätt beskriver Matteus i evangeliets kap.15 den köpman som sedan han funnit en dyrbar pärla plötsligt inser att allt annat är värdelöst. Detsamma gäller den man som finner en gömd skatt i åkern. Han vet att efter detta fynd har inte någonting annat någon betydelse. Vad som sker med Paulus när Jesus väsen uppenbarar sig för honom är att han måste börja fundera över vad han var och vad han tidigare gjorde; allt har förändrats, uppenbarelsen är totalt omvälvande för hans inre verklighet.

b) En annan text som visar "i vilken riktning" Paulus ledes, finner vi i brevet till galaterna: "Han som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig..." (Gal.1:15-16). Uppdraget anförtros Paulus. Det är omvälvande för honom att se hur två saker sker samtidigt: å ena sidan "Du har gjort allt fel!" och å andra sidan "Jag anförtror dig allt". Jag sänder dig. Evangeliets Gud och barmhärtighetens Gud är det som i samma ögonblick låter mig förstå att jag har en totalt felaktig inställning till Honom, emedan jag ställt mig själv på Hans plats, men Han visar mig Sin barmhärtighet när Han förlåter mig och ger mig ett förtroende, när Han kallar mig för att tjäna Honom och anförtror åt mig Hans ord. I detta ögonblick står det klart för Paulus vad som tidigare var oäkta, falskt, i hans uppfattning om Gud. Mörkret förvandlas till ljus, hårdheten förvandlas till barmhärtighet.

Hur gick denna förvandling till?

Vi försöker förstå vad som uppenbarades för Paulus och varför han hellre talar om uppenbarelse än om omvändelse.


Allt kom till honom av nåd: Inget kom till Paulus genom hans egen ansträngning, genom meditation, genom andliga övningar, långa böner eller fasta. Allt skänktes honom som nåd för att han för alla folk skulle vara ett tecken för den Guds barmhärtighet som alltid måste vara målet för alla våra strävanden. Här bör man än en gång återkomma till Gal.1:15-16. Där finns den gammaltestamentliga förändring bskriven som Paulus genomlevde: Vem är Han "som utsåg mig redan i moderslivet och som kallade mig genom sin nåd och beslöt att uppenbara sin son för mig... "? Det är inte Paulus utan Gud som är omvändelsens objekt, den som initierar omvändelsen. Som när vid Skapelsen "Gud sade och det skedde", så ligger också vid omvändelsen initiativet hos Honom, bortom vår förtjänst, bortom våra möjligheter och bortom vårt tänkande. Gud kallar oss och det är Han som uppenbarar Sin Son för oss. Det är den första aspekten på "hur", nämligen genom Hans nåd, som gåva, därför att Gud så vill. Allt kom mig till del genom Hans nåd när Han uppenbarade Sin Son. Vi har tidigare konstaterat att Paulus beskriver sin omvändelse som ett möte (Första brevet till Korinterna 15:8). Kristus är det gudomligas uppenbarelse och barmhärtighetens början. Kristus är mötet mellan Paulus och Gud.


Några frågor till oss själva


Vad är hos mig av samma slag, helt olika eller jämförbart med den Helige Paulus erfarenheter? Hur kan jag i mitt liv alltid utgå ifrån att jag känner igen Guds handlande när han gör mig till den jag är?


Hur och på vilket sätt är Jesus, som för Paulus del blev den gudomliga barmhärtighetens uppenbarelse, också för mig den avgörande källa där det står klart för mig vem jag är, vad jag är, vart jag är på väg, till vad jag är kallad?
Vilka är de ägodelar som hindrar mig från att i all frihet ta emot det gudomliga initiativet?


Vi bör ställa oss dessa frågor i största kärlek: gör vi det i avsikt att rättfärdiga oss själva har vi snabbt klarat av dessa andliga övningar. Vi får då aldrig en chans att se vårt livs historia med Guds ögon. Om vi däremot i kärlek och barmhärtighet frågar, då kan vi få insikt i vad som i oss är Guds verk och vad som i oss är det paulinska motståndet mot detta skeende.


Vi avslutar denna andliga övning med texten i Första brevet till Timoteus, 1:15: "Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste".



Människans främsta synd, alla synders ursprung, är att inte erkänna Gud som Gud, att inte erkänna sig själv som en gåva, som en frukt av Hans kärlek. Det är det sataniska förhållningssättet när vi gör motstånd mot Guds vilja. Paulus levde under den förutsättningen och det blev mycket tydligt därför att han ägde goda egenskaper; men han avvisade Guds godhet. Vi bär alla inom oss denna oförmåga att erkänna Gud som Gud: "Och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv" (1Tim.1:15-16). Det är detta som rättfärdigar dessa andliga övningar om Paulus, vilka ges som ett tecken för andra, för historien och för världen "Evigheternas Konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden - hans är äran och härligheten i evigheters evighet., amen" (1Tim.1:17). Gud allena är det som tillkommer all ära och härlighet för det Han låtit verka i oss och låter verka i oss. Han beskydde oss så att vi tillbringar våra dagar med denna lovsång i våra hjärtan.


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.



Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).


Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.