Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano
DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser
SJÄTTE BETRAKTELSEN
Omvändelse och osämja
Vi skall nu meditera över ett lika dramatiskt som mörkt kapitel i den Helige Paulus liv: osämjan med Barnabas.
Om Paulus under de sista ögonblicken av sitt liv frågat sig vad som upprört honom mest, så skulle han förmodligen inte lagt så stor vikt vid fångenskapen, vid förföljelserna, skeppsbrottet, de 33 piskslagen eller vid allt det han berättar om i 2Kor.11; ingenting annat skakade om honom mer än osämjan med Barnabas.
I breven talar Paulus aldrig om detta. Denna händelse, så svår att analysera, är en del av det mörka i livet som en Guds man måste gå igenom, för att på så sätt bli upplyst och renad. I bön ber vi Herren att Han öppnar vårt hjärtas ögon så att vi förstår vilken betydelse denna osämja i Urkyrkans historia har för alla tiders Kyrka och för vårt eget liv.
Herre Jesus Kristus, Du vet att vi ofta råkar i konflikt med oss själva vad gäller skeenden vi inte förstår i Helgonens och Kyrkans historia. Det är så mycket vi inte förstår meningen med, Herre, och vi ber inte om att förstå allt - vi vill istället älska än mer; vi vill genom det vi verkligen förstår, växa i kärlek. Vi är övertygade om att ingenting kan skilja oss från Din kärlek, från kraften som utgår från den Helige Ande, som är utgjuten i våra hjärtan. Låt oss, Herre, erfara kraften från den Helige Ande nu när vi gör en betraktelse kring Ditt Ord. Bevara oss, o Maria, vår Herres Moder, och gör oss åtminstonde kapabla att älska även om vi ingenting förstår. Om detta ber vi Dig, Gud, vår Fader, kärlekens och ljusets källa, som genom Kristus övervinner mörkret, världens ljus, i den Helige Ande som skingrar mörkret i oss. Genom Kristus vår Herre. Amen.
Vi ställer oss följande frågor:
Vem var Barnabas?
Vem var Barnabas för Paulus?
Vad hände?
Vilka blev följderna?
Hur upplevde Paulus den traumatiska brytningen?
Vem var Barnabas?
Barnabas var en av de stora gestalterna i Urkyrkan, en av de allra första som tog evangeliet på allvar. Förmodligen har Barnabas aldrig känt Herren, men han var så upprymd, så engagerad, att Petrus, Andreas, Jakob och Johannes, som var tillsammans med Herren, gav honom sitt förtroende.
Barnabas är en av de första som tror på Apostelns ord; han gav sig hän, han sålde allt han ägde. I Apostlagärningarna sägs om honom: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna" (Apg.4:36-37). Och detta vid en tid då församlingen inte betydde någonting - den bestod av en liten grupp människor som betraktades som fanatiker - då gjorde Barnabas sig av med allt han ägde och ställde sig helt på Kristus och apostlarnas sida. Därför kallades han "tröstens son". Barnabas personlighet var rik på vishet och optimism, han utstrålade förtroende, andra anslöt sig gärna till honom och litade på honom.
Det är faktiskt så att vi möter Barnabas vid viktiga missioner. Hans namn dyker bland annat upp i Apostlagärningarnas kapitel 11. Man vill veta vad som pågår i Antiochia och sänder genast Barnabas dit, från Jerusalem. "När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och - åtskilliga människor vanns för Herren" (Apg.11:23-24).
Barnabas var mannen som förstod att den kristna tron i Antiochia var äkta, och det var därifrån den spreds vidare inom det grekiska området och till Främre Asien.
Utan Barnabas skulle Kyrkan förmodligen under lång tid endast ha existerat inom judenkristendomens snäva gränser i Jerusalem. Barnabas hade en djup insikt, han var fri från förutfattade meningar och dessutom orädd. Han ser att den Helige Ande verkar i Antiochia och på så sätt undviker han en brytning. Barnabas är för Urkyrkan en ytterst värdefull person.
Vem var Barnabas för Paulus?
För Paulus var Barnabas av oskattbar betydelse. Vid sidan av Ananias är han den människa som Paulus står i störst tacksamhetsskuld till. Visserligen är det tack vara Ananias Paulus upptages i Kyrkan och gör sin första bekantskap med tron, men allting annat är Barnabas förtjänst. Han var den som sökte upp Paulus (vi talade om detta när vi behandlade den smärtsamma tiden i Tarsus); Barnabas förstod Paulus och gav honom sitt stöd. Han var Paulus vän, hans andlige fader, hans apostoliske lärare och han ledde Paulus in i en apostelns verksamhet.
Vi går igenom några texter. Efter flykten från Damaskus kommer Paulus till Jerusalem: "När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge" (Apg.9:26).
Misstroendet mellan Jerusalem och Antiochia smittade av sig på nykomlingen och i Jerusalem visste man inte riktigt vad han gick för.
Texten fortsätter: "Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i" (Apg.9:27).
Det skulle vara underbart att analysera denna text ord för ord. "Barnabas tog honom med sig". Det grekiska ordet "epilabómenos" förekommer också i Matteus 14:31, då Jesus tar Petrus vid handen när han riskerar att drunkna i det stormande havet. Vi kan lätt föreställa oss Paulus i Jerusalem, som en som är förlorad, som håller på att drunkna. Alla stänger dörren för honom, han har inte ens en sovplats. Då kommer Barnabas, tar honom vid handen och säger: "Kom med mig, följ mig, jag skall presentera dig".
Med Barnabas hjälp öppnades dörrarna för Paulus. I Apostlagärningarna står det: "Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn" (Apg.9:28).
När det sedan handlar om församlingen i Antiochia, är Barnabas den förste av profeterna som kommer dit: "I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul" (Apg.13:1). Människorna i Antiochia känner till profeterna och för dem är Barnabas den främste. Paulus har anlänt sist: "Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna" (Apg.11:25-26).
I de här verserna läser man om ett underbart samarbete mellan Barnabas och Paulus: Barnabas är den förste profeten, Paulus nykomlingen, men Barnabas vet att uppskatta honom och leder honom in i den för hela Urkyrkan mest fruktbara verksamheten. Ur detta gemensamma arbete växer fram en kristendom som impo-nerar och det är då och där man börjar använda beteckningen ’kristen’; de verkar i en församling som dragit till sig historiens uppmärksamhet.
Allt detta var Barnabas för Paulus
Som den förste utses Barnabas av den Helige Ande, för missionen. Initialskedet av denna mission, ur vilken senare den stora hednamissionen växer fram, beskrives för oss så här: "Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den helige anden till dem: 'Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till'" (Apg.13:2).. Barnabas är ledaren och Paulus medhjälparen. Barnabas leder den nya expeditionen. I den följande beskrivningen omnämnes Barnabas alltid först. Ordningsföljden är alltid betydelsefull; Barnabas är officiellt utnämnd till sändningens anförare. I vers 13:7 talas det om att de sökte upp en prokonsul, en förståndig man: "Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och bad att få höra Guds ord".
Under denna första missionsresa börjar emellertid Paulus träda alltmer i förgrunden. Några veckor senare finner vi honom som huvudaktör när trollmannen Elymas blir blind. "Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av Helig Ande. Han spände blicken i honom och sade: 'Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga?’" (Apg.13:9-10). Och något senare. "Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem" (Apg.13:13). Barnabas har här degraderats till en "följeslagare".
Vi ser i dessa texter den utdragna psykologiska förändringen och rollväxlingen under denna första resa. Strax efter det rollväxlingen påbörjats - det första talet på denna resa, om vilken det berättas i Apostlagärningarna kapitel 13, tillskrives Paulus och inte Barnabas: "Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: 'Israeliter och ni som fruktar Gud...'" (Apg.13:16). Johannes Markus lämnar den krympande gruppen.
Vi konstaterar att under denna första resa övergår ledarskapet från Barnabas till Paulus. Efter det att hedningarna i Lystra sett hur den lame helas, uppfattas de båda missionärerna som gudar: "De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet" (Apg.14:12). Vid det här tillfället är det Barnabas , den äldre, mannen med det långa håret, som imponerar i sin egenskap av gamling. Paulus var den aktive, den som såg till att någonting faktiskt blev gjort, den som hade ordet i sin makt. Rollerna var alltså fördelade men folket visste inte vem som var den verklige ledaren. "När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: 'Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni...'" (Apg.14:14-15). Här är det åter Barnabas som omnämnes först.
Strax därefter organiseras ett radikalt motstånd mot deras missionerande och då är det Paulus - enligt texten - som stenas och släpas ut ur staden. Även om oklarhet råder vad gäller detta, är det dock klart att Paulus, i människornas ögon hade större betydelse än Barnabas. Efter detta fortsätter resan utan avbrott. Att Markus lämnat de båda ilskna männen, innebär för ögonblicket inga speciella svårigheter.
I Apostlagärningarnas kapitel 15 ser vi Paulus och Barnabas i nära samarberte. Men Paulus omnämnes alltid först. De båda är helt överens: de agerar i enighet och efter samspråk när det gäller att stå emot de judekristnas krav att hedningarna skall omskäras. Hela det femtonde kapitlet går i det goda samarbetets tecken.
Vad Hände?
Mot slutet av kapitel 15 beskrives den dramatiska brytningen mellan Barnabas och Paulus. Konciliet i Jerusalem har gått av stapeln. Paulus, Barnabas, Judas och Barsabas och Silas erhåler en inbjudan från Antiochia; de går dit och stannar kvar för att undervisa och för att förkunna Guds ord. Då beslutar sig Paulus för att återuppta missionsarbetet. Texten säger: "Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: ’Låt oss resa ut igen och se hur det står till med bröderna i alla de städer där vi har förkunnat ordet om Herren'" (Apg.15:36).
Det är inte längre församlingen som sänder Barnabas och Paulus; Paulus ger sig själv ansvaret för den apostoliska verksamheten i Främre Asien och han vill besöka bröderna på nytt: "Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern. Paulus däremot utsåg Silas till sin följeslagare, och sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd bröt han upp" (Apg.15:37-40).
Vad hade hänt? Snabbt besett står det helt klart att det handlar om skilda meningar om en medarbetares kvalifikationer. Barnabas anser att Markus passar utmärkt som ressällskap, Paulus ej. Till detta bör läggas det något pinsamma i att Johannes Markus var syskonbarn till Barnabas, som därför troligen, i viss mån, ansåg sig tvungen försvara sitt eget och familjens anseende.
För Paulus var det en principiell fråga: "Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt..." (Apg.15:39). Förmodligen har de båda männen diskuterat några dagar, men förhandlingarna bröt samman och båda parter ansåg att det bästa som kunde ske, var att de skildes åt.
Att denna osämja nådde "kokpunkten" antydes eftersom man använder det grekiska ordet "paraxusmos", som betyder "utbrott", även om det vid andra tillfällen kan ha en något mildare klang, som "utmaning" eller att något "impulsivt" sker.
Detta ord finner man också på andra ställen i Nya Testamentet och faktiskt också exakt där Paulus, i det första brevet till korinterna, beskriver kärlekens egenskaper: Han skriver: "Kärleken [ou paroxúnetai] är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten och inte uppblåst..." (1Kor.13:4).
Kärleken exploderar. Det är intressant föreställa sig att Paulus möjligen uttalar en dom över sig själv; hos honom kom det till en sådan "explosion", en sådan "uppblåsthet", till ett sådant "utbrott", så att han inte kunde tygla sina känslor när han diskuterade med Barnabas.
Självklart frågar vi oss ifall olika uppfattning om en medarbetares kvalifikationer rättfärdigar en så dramatisk brytning, eller om bråket om Barnabas släkting endast var en föevändning; fanns det något annat? Kan det möjligen, ur psykologisk synvinkel, tänkas att ledarfrågan hade blivit till ett allt större problem dem emellan? Barnabas var en auktoritet redan under tiden i Jerusalem och han var välbekant inom hela Kyrkan. Skulle han, utan vidare, överlåta sin ställning till en nykomling, som dessutom var allt annat än älskad i Jerusalem? Skulle Barnabas acceptera att hela missionsarbetet misskrediterades genom Paulus? Möjligen fanns det ännu djupare psykologiska komplikationer: Barnabas befann sig i den kniviga situationen att han å ena sidan ansåg sig bära ansvaret för missionsarbetet medan han, å andra sidan, kunde konstatera att det var Paulus som bestämde. Paulus hade också han en obekväm sits när han tog befälet över sin egen välgörare. Vi vet inte i vilken grad sådana ingredienser spelade någon roll vid det slutliga avgörandet.
Det finns ytterligare ett faktum som är värt att notera: Paulus menade att man skulle bryta banden med de judekristna medan Barnabas, som var en stor vän av den judekristna kyrkan, ansåg att det var bättre om man inte kapade trossarna eftersom det kunde innebära besvärliga återverkningar. Möjligen anade Banabas den kommande brytningen med den judekristna kyrkan, något han gärna med alla medel helst hade velat förhindra. Också Paulus hävdade, med ord, att han ville undvika en brytning, men i verkligheten agerade han så att motparten irriterades och upprördes.
Vi bör också tänka på vad som hände i Antiokia. I Gal.2:13 skriver Paulus att "…till och med Barnabas drogs med..." i deras "hyckleri".
Man kan inte veta vad som, historiskt sett, verkligen skedde. Men vi kan vara förvissade om att brytningen mellan Barnabas och Paulus var mycket smärtsam och dramatisk för dem båda.
Vilka blev följderna?
En av följderna är, ur historisk synpunkt, paradox, om man ser det ur de berörda personernas synvinkel. Paulus ägde Barnabas förtroende och tack vare detta förtroende hade han räddats och han hade tagits till nåder i Jerusalem, men han accepterar inte att Barnabas ger Markus samma förtroende.
Barnabas lidande är lika smärtsamt: förmodligen kände han sig avvisad även som vän, inte av onda avsikter från Paulus sida, men som konsekvens av det som hänt.
Efter det här bråket försvinner Barnabas ut ur synfältet. En stor man i Urkyrkan lämnar inga fler spår efter sig. Paulus minns Barnabas som en människa han en gång känt och som det talades väl om. Vid ett tillfälle omnämner han Barnabas indirekt och det låter som en återupprättelse: "Min medfånge Aristarchos hälsar er, och likaså Markus, Barnabas kusin. För hans del har ni redan fått anvisningar: ta väl emot honom om han kommer" (Kol.4:10). Paulus hade då försonats med Markus.
Förutom detta korta omnämnande vet vi ytterst litet om Barnabas efter brytningen med Paulus. Han drog sig tillbaks till Cypern och gjorde ingen mer missionsresa; han höll sig hemma. Barnabas stora kapacitet kom endast en begränsad krets tillgodo.
I en Paulusbok av Holzner finns en klassisk text, av äldre datum. Författaren reflekterar över vänskapen som grund för att klara ut besvärliga situationer. Men trots allt måste aposteln gå den väg han gick och i grund och botten hade han inget att förebrå sig, i alla fall inte mycket… Motsättningarna uppstod utan att man egentligen visste hur och varför. Under de kommande åren tvingades Paulus lära sig att leva med sådana problem och svårigheter.
Hur upplevde Paulus den traumatiska brytningen?
Helt säkert har Paulus upplevt brytningen med Barnabas, mycket smärtsamt; han kände ensamhetens hårda villkor. Genom denna händelse fördjupades en grundinsikt som han fick redan under Damaskushändelsen, nämligen att endast Herren är den verklige vännen, Han allena är alltid trogen, Han allena förstår oss och just därför överger Han oss aldrig.
När vi iakttar den känslostarka och gnistrande Paulus, kan vi lätt föreställa oss hur i honom hans personliga kärlek till Kristus, som han ömt och brinnande älskar, långsamt klarnar och alltmer präglar honom. Än idag läser vi med häpnad de underbara brevavsnitt som endast kan ha skrivits utifrån lidandets kval, utifrån erfarenheter av att Herren betyder allt för honom. Han har skapat oss och av det skälet vet han allt om oss. Mänskliga vänskaper, hur stora och vackra de än är, är endast skuggliknande upplevelser vid sidan av kraften som utgår från "kunskapen om min herre Kristus Jesus". "Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skulle har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och för att få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda" (Fil.3:8-11). "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning..." (Fil.1:21). Paulus kan ej skiljas från Kristus; därför kan han i brevet till romarna skriva: "Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom.8:35). Även vid en möjlig otrohet från min sida kommer Han fortsätta älska mig och åter kalla mig till sig.
Genom livets skiftningar - inte alltid så klara och entydiga som vi önskar - levde Paulus av Guds barmhärtighet. Hans uppmärksamhet koncentreras alltmer kring den apostoliska verksamheten som förvandlas till en verksamhet omfattande Guds vilja, Guds Rike och Rikets Konung, Herren Kristus Jesus .
Paulus förstår allt bättre att Kristi Rike är identiskt med Kristus själv, Jesus leder sin apostel Paulus in på den mödosamma väg som varit Hans egen och som det redogörs för i Markusevangeliet. I evangeliets första del är Jesus den store helbrägdagöraren, undergöraren, en människa som beundras för det han åstadkommer. I den andra delen uppenbaras den messianska hemligheten: Jesus själv är Riket, i Jesu död och uppståndelse uppenbaras Rikets fullhet.
Paulus förstod att Kristus var det väsentligaste. Allt annat, vad han än företar sig, vad han med all sin entusiasm predikar om Honom, blir endast verksamt om och när Kristus lever i honom. Paulus förening med Kristus är roten till allt annat.
Endast i Kristus blir annan vänskap meningsfull, får betydelse och skönhet. Aposteln återkom gärna till temat vänskap, om vänskapen med följeslagarna, med församlingen och medarbetarna; utan tvivel kunde Paulus samarbeta med andra människor, även om det då och då uppstod svårigheter. Men alltmer kommer vi upptäcka den djupa godheten i Paulus, en godhet som växer fram ur en osannolik erfarenhet, den fulla gemenskapen med Kristus.
Så ber vi att - genom livets skiftningar i vårt apostoliska arbete som apostel och herde - att vi ser allt klarare och allt tydligare att allt utgår ifrån vår vänskap med Kristus, att Han allena är vårt liv.
Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.
Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).
Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano
DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser
SJÄTTE BETRAKTELSEN
Omvändelse och osämja
Vi skall nu meditera över ett lika dramatiskt som mörkt kapitel i den Helige Paulus liv: osämjan med Barnabas.
Om Paulus under de sista ögonblicken av sitt liv frågat sig vad som upprört honom mest, så skulle han förmodligen inte lagt så stor vikt vid fångenskapen, vid förföljelserna, skeppsbrottet, de 33 piskslagen eller vid allt det han berättar om i 2Kor.11; ingenting annat skakade om honom mer än osämjan med Barnabas.
I breven talar Paulus aldrig om detta. Denna händelse, så svår att analysera, är en del av det mörka i livet som en Guds man måste gå igenom, för att på så sätt bli upplyst och renad. I bön ber vi Herren att Han öppnar vårt hjärtas ögon så att vi förstår vilken betydelse denna osämja i Urkyrkans historia har för alla tiders Kyrka och för vårt eget liv.
Herre Jesus Kristus, Du vet att vi ofta råkar i konflikt med oss själva vad gäller skeenden vi inte förstår i Helgonens och Kyrkans historia. Det är så mycket vi inte förstår meningen med, Herre, och vi ber inte om att förstå allt - vi vill istället älska än mer; vi vill genom det vi verkligen förstår, växa i kärlek. Vi är övertygade om att ingenting kan skilja oss från Din kärlek, från kraften som utgår från den Helige Ande, som är utgjuten i våra hjärtan. Låt oss, Herre, erfara kraften från den Helige Ande nu när vi gör en betraktelse kring Ditt Ord. Bevara oss, o Maria, vår Herres Moder, och gör oss åtminstonde kapabla att älska även om vi ingenting förstår. Om detta ber vi Dig, Gud, vår Fader, kärlekens och ljusets källa, som genom Kristus övervinner mörkret, världens ljus, i den Helige Ande som skingrar mörkret i oss. Genom Kristus vår Herre. Amen.
Vi ställer oss följande frågor:
Vem var Barnabas?
Vem var Barnabas för Paulus?
Vad hände?
Vilka blev följderna?
Hur upplevde Paulus den traumatiska brytningen?
Vem var Barnabas?
Barnabas var en av de stora gestalterna i Urkyrkan, en av de allra första som tog evangeliet på allvar. Förmodligen har Barnabas aldrig känt Herren, men han var så upprymd, så engagerad, att Petrus, Andreas, Jakob och Johannes, som var tillsammans med Herren, gav honom sitt förtroende.
Barnabas är en av de första som tror på Apostelns ord; han gav sig hän, han sålde allt han ägde. I Apostlagärningarna sägs om honom: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna" (Apg.4:36-37). Och detta vid en tid då församlingen inte betydde någonting - den bestod av en liten grupp människor som betraktades som fanatiker - då gjorde Barnabas sig av med allt han ägde och ställde sig helt på Kristus och apostlarnas sida. Därför kallades han "tröstens son". Barnabas personlighet var rik på vishet och optimism, han utstrålade förtroende, andra anslöt sig gärna till honom och litade på honom.
Det är faktiskt så att vi möter Barnabas vid viktiga missioner. Hans namn dyker bland annat upp i Apostlagärningarnas kapitel 11. Man vill veta vad som pågår i Antiochia och sänder genast Barnabas dit, från Jerusalem. "När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och - åtskilliga människor vanns för Herren" (Apg.11:23-24).
Barnabas var mannen som förstod att den kristna tron i Antiochia var äkta, och det var därifrån den spreds vidare inom det grekiska området och till Främre Asien.
Utan Barnabas skulle Kyrkan förmodligen under lång tid endast ha existerat inom judenkristendomens snäva gränser i Jerusalem. Barnabas hade en djup insikt, han var fri från förutfattade meningar och dessutom orädd. Han ser att den Helige Ande verkar i Antiochia och på så sätt undviker han en brytning. Barnabas är för Urkyrkan en ytterst värdefull person.
Vem var Barnabas för Paulus?
För Paulus var Barnabas av oskattbar betydelse. Vid sidan av Ananias är han den människa som Paulus står i störst tacksamhetsskuld till. Visserligen är det tack vara Ananias Paulus upptages i Kyrkan och gör sin första bekantskap med tron, men allting annat är Barnabas förtjänst. Han var den som sökte upp Paulus (vi talade om detta när vi behandlade den smärtsamma tiden i Tarsus); Barnabas förstod Paulus och gav honom sitt stöd. Han var Paulus vän, hans andlige fader, hans apostoliske lärare och han ledde Paulus in i en apostelns verksamhet.
Vi går igenom några texter. Efter flykten från Damaskus kommer Paulus till Jerusalem: "När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge" (Apg.9:26).
Misstroendet mellan Jerusalem och Antiochia smittade av sig på nykomlingen och i Jerusalem visste man inte riktigt vad han gick för.
Texten fortsätter: "Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i" (Apg.9:27).
Det skulle vara underbart att analysera denna text ord för ord. "Barnabas tog honom med sig". Det grekiska ordet "epilabómenos" förekommer också i Matteus 14:31, då Jesus tar Petrus vid handen när han riskerar att drunkna i det stormande havet. Vi kan lätt föreställa oss Paulus i Jerusalem, som en som är förlorad, som håller på att drunkna. Alla stänger dörren för honom, han har inte ens en sovplats. Då kommer Barnabas, tar honom vid handen och säger: "Kom med mig, följ mig, jag skall presentera dig".
Med Barnabas hjälp öppnades dörrarna för Paulus. I Apostlagärningarna står det: "Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn" (Apg.9:28).
När det sedan handlar om församlingen i Antiochia, är Barnabas den förste av profeterna som kommer dit: "I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul" (Apg.13:1). Människorna i Antiochia känner till profeterna och för dem är Barnabas den främste. Paulus har anlänt sist: "Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna" (Apg.11:25-26).
I de här verserna läser man om ett underbart samarbete mellan Barnabas och Paulus: Barnabas är den förste profeten, Paulus nykomlingen, men Barnabas vet att uppskatta honom och leder honom in i den för hela Urkyrkan mest fruktbara verksamheten. Ur detta gemensamma arbete växer fram en kristendom som impo-nerar och det är då och där man börjar använda beteckningen ’kristen’; de verkar i en församling som dragit till sig historiens uppmärksamhet.
Allt detta var Barnabas för Paulus
Som den förste utses Barnabas av den Helige Ande, för missionen. Initialskedet av denna mission, ur vilken senare den stora hednamissionen växer fram, beskrives för oss så här: "Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den helige anden till dem: 'Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till'" (Apg.13:2).. Barnabas är ledaren och Paulus medhjälparen. Barnabas leder den nya expeditionen. I den följande beskrivningen omnämnes Barnabas alltid först. Ordningsföljden är alltid betydelsefull; Barnabas är officiellt utnämnd till sändningens anförare. I vers 13:7 talas det om att de sökte upp en prokonsul, en förståndig man: "Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och bad att få höra Guds ord".
Under denna första missionsresa börjar emellertid Paulus träda alltmer i förgrunden. Några veckor senare finner vi honom som huvudaktör när trollmannen Elymas blir blind. "Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av Helig Ande. Han spände blicken i honom och sade: 'Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga?’" (Apg.13:9-10). Och något senare. "Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem" (Apg.13:13). Barnabas har här degraderats till en "följeslagare".
Vi ser i dessa texter den utdragna psykologiska förändringen och rollväxlingen under denna första resa. Strax efter det rollväxlingen påbörjats - det första talet på denna resa, om vilken det berättas i Apostlagärningarna kapitel 13, tillskrives Paulus och inte Barnabas: "Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: 'Israeliter och ni som fruktar Gud...'" (Apg.13:16). Johannes Markus lämnar den krympande gruppen.
Vi konstaterar att under denna första resa övergår ledarskapet från Barnabas till Paulus. Efter det att hedningarna i Lystra sett hur den lame helas, uppfattas de båda missionärerna som gudar: "De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet" (Apg.14:12). Vid det här tillfället är det Barnabas , den äldre, mannen med det långa håret, som imponerar i sin egenskap av gamling. Paulus var den aktive, den som såg till att någonting faktiskt blev gjort, den som hade ordet i sin makt. Rollerna var alltså fördelade men folket visste inte vem som var den verklige ledaren. "När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: 'Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni...'" (Apg.14:14-15). Här är det åter Barnabas som omnämnes först.
Strax därefter organiseras ett radikalt motstånd mot deras missionerande och då är det Paulus - enligt texten - som stenas och släpas ut ur staden. Även om oklarhet råder vad gäller detta, är det dock klart att Paulus, i människornas ögon hade större betydelse än Barnabas. Efter detta fortsätter resan utan avbrott. Att Markus lämnat de båda ilskna männen, innebär för ögonblicket inga speciella svårigheter.
I Apostlagärningarnas kapitel 15 ser vi Paulus och Barnabas i nära samarberte. Men Paulus omnämnes alltid först. De båda är helt överens: de agerar i enighet och efter samspråk när det gäller att stå emot de judekristnas krav att hedningarna skall omskäras. Hela det femtonde kapitlet går i det goda samarbetets tecken.
Vad Hände?
Mot slutet av kapitel 15 beskrives den dramatiska brytningen mellan Barnabas och Paulus. Konciliet i Jerusalem har gått av stapeln. Paulus, Barnabas, Judas och Barsabas och Silas erhåler en inbjudan från Antiochia; de går dit och stannar kvar för att undervisa och för att förkunna Guds ord. Då beslutar sig Paulus för att återuppta missionsarbetet. Texten säger: "Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: ’Låt oss resa ut igen och se hur det står till med bröderna i alla de städer där vi har förkunnat ordet om Herren'" (Apg.15:36).
Det är inte längre församlingen som sänder Barnabas och Paulus; Paulus ger sig själv ansvaret för den apostoliska verksamheten i Främre Asien och han vill besöka bröderna på nytt: "Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern. Paulus däremot utsåg Silas till sin följeslagare, och sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd bröt han upp" (Apg.15:37-40).
Vad hade hänt? Snabbt besett står det helt klart att det handlar om skilda meningar om en medarbetares kvalifikationer. Barnabas anser att Markus passar utmärkt som ressällskap, Paulus ej. Till detta bör läggas det något pinsamma i att Johannes Markus var syskonbarn till Barnabas, som därför troligen, i viss mån, ansåg sig tvungen försvara sitt eget och familjens anseende.
För Paulus var det en principiell fråga: "Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt..." (Apg.15:39). Förmodligen har de båda männen diskuterat några dagar, men förhandlingarna bröt samman och båda parter ansåg att det bästa som kunde ske, var att de skildes åt.
Att denna osämja nådde "kokpunkten" antydes eftersom man använder det grekiska ordet "paraxusmos", som betyder "utbrott", även om det vid andra tillfällen kan ha en något mildare klang, som "utmaning" eller att något "impulsivt" sker.
Detta ord finner man också på andra ställen i Nya Testamentet och faktiskt också exakt där Paulus, i det första brevet till korinterna, beskriver kärlekens egenskaper: Han skriver: "Kärleken [ou paroxúnetai] är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten och inte uppblåst..." (1Kor.13:4).
Kärleken exploderar. Det är intressant föreställa sig att Paulus möjligen uttalar en dom över sig själv; hos honom kom det till en sådan "explosion", en sådan "uppblåsthet", till ett sådant "utbrott", så att han inte kunde tygla sina känslor när han diskuterade med Barnabas.
Självklart frågar vi oss ifall olika uppfattning om en medarbetares kvalifikationer rättfärdigar en så dramatisk brytning, eller om bråket om Barnabas släkting endast var en föevändning; fanns det något annat? Kan det möjligen, ur psykologisk synvinkel, tänkas att ledarfrågan hade blivit till ett allt större problem dem emellan? Barnabas var en auktoritet redan under tiden i Jerusalem och han var välbekant inom hela Kyrkan. Skulle han, utan vidare, överlåta sin ställning till en nykomling, som dessutom var allt annat än älskad i Jerusalem? Skulle Barnabas acceptera att hela missionsarbetet misskrediterades genom Paulus? Möjligen fanns det ännu djupare psykologiska komplikationer: Barnabas befann sig i den kniviga situationen att han å ena sidan ansåg sig bära ansvaret för missionsarbetet medan han, å andra sidan, kunde konstatera att det var Paulus som bestämde. Paulus hade också han en obekväm sits när han tog befälet över sin egen välgörare. Vi vet inte i vilken grad sådana ingredienser spelade någon roll vid det slutliga avgörandet.
Det finns ytterligare ett faktum som är värt att notera: Paulus menade att man skulle bryta banden med de judekristna medan Barnabas, som var en stor vän av den judekristna kyrkan, ansåg att det var bättre om man inte kapade trossarna eftersom det kunde innebära besvärliga återverkningar. Möjligen anade Banabas den kommande brytningen med den judekristna kyrkan, något han gärna med alla medel helst hade velat förhindra. Också Paulus hävdade, med ord, att han ville undvika en brytning, men i verkligheten agerade han så att motparten irriterades och upprördes.
Vi bör också tänka på vad som hände i Antiokia. I Gal.2:13 skriver Paulus att "…till och med Barnabas drogs med..." i deras "hyckleri".
Man kan inte veta vad som, historiskt sett, verkligen skedde. Men vi kan vara förvissade om att brytningen mellan Barnabas och Paulus var mycket smärtsam och dramatisk för dem båda.
Vilka blev följderna?
En av följderna är, ur historisk synpunkt, paradox, om man ser det ur de berörda personernas synvinkel. Paulus ägde Barnabas förtroende och tack vare detta förtroende hade han räddats och han hade tagits till nåder i Jerusalem, men han accepterar inte att Barnabas ger Markus samma förtroende.
Barnabas lidande är lika smärtsamt: förmodligen kände han sig avvisad även som vän, inte av onda avsikter från Paulus sida, men som konsekvens av det som hänt.
Efter det här bråket försvinner Barnabas ut ur synfältet. En stor man i Urkyrkan lämnar inga fler spår efter sig. Paulus minns Barnabas som en människa han en gång känt och som det talades väl om. Vid ett tillfälle omnämner han Barnabas indirekt och det låter som en återupprättelse: "Min medfånge Aristarchos hälsar er, och likaså Markus, Barnabas kusin. För hans del har ni redan fått anvisningar: ta väl emot honom om han kommer" (Kol.4:10). Paulus hade då försonats med Markus.
Förutom detta korta omnämnande vet vi ytterst litet om Barnabas efter brytningen med Paulus. Han drog sig tillbaks till Cypern och gjorde ingen mer missionsresa; han höll sig hemma. Barnabas stora kapacitet kom endast en begränsad krets tillgodo.
I en Paulusbok av Holzner finns en klassisk text, av äldre datum. Författaren reflekterar över vänskapen som grund för att klara ut besvärliga situationer. Men trots allt måste aposteln gå den väg han gick och i grund och botten hade han inget att förebrå sig, i alla fall inte mycket… Motsättningarna uppstod utan att man egentligen visste hur och varför. Under de kommande åren tvingades Paulus lära sig att leva med sådana problem och svårigheter.
Hur upplevde Paulus den traumatiska brytningen?
Helt säkert har Paulus upplevt brytningen med Barnabas, mycket smärtsamt; han kände ensamhetens hårda villkor. Genom denna händelse fördjupades en grundinsikt som han fick redan under Damaskushändelsen, nämligen att endast Herren är den verklige vännen, Han allena är alltid trogen, Han allena förstår oss och just därför överger Han oss aldrig.
När vi iakttar den känslostarka och gnistrande Paulus, kan vi lätt föreställa oss hur i honom hans personliga kärlek till Kristus, som han ömt och brinnande älskar, långsamt klarnar och alltmer präglar honom. Än idag läser vi med häpnad de underbara brevavsnitt som endast kan ha skrivits utifrån lidandets kval, utifrån erfarenheter av att Herren betyder allt för honom. Han har skapat oss och av det skälet vet han allt om oss. Mänskliga vänskaper, hur stora och vackra de än är, är endast skuggliknande upplevelser vid sidan av kraften som utgår från "kunskapen om min herre Kristus Jesus". "Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skulle har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och för att få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda" (Fil.3:8-11). "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning..." (Fil.1:21). Paulus kan ej skiljas från Kristus; därför kan han i brevet till romarna skriva: "Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom.8:35). Även vid en möjlig otrohet från min sida kommer Han fortsätta älska mig och åter kalla mig till sig.
Genom livets skiftningar - inte alltid så klara och entydiga som vi önskar - levde Paulus av Guds barmhärtighet. Hans uppmärksamhet koncentreras alltmer kring den apostoliska verksamheten som förvandlas till en verksamhet omfattande Guds vilja, Guds Rike och Rikets Konung, Herren Kristus Jesus .
Paulus förstår allt bättre att Kristi Rike är identiskt med Kristus själv, Jesus leder sin apostel Paulus in på den mödosamma väg som varit Hans egen och som det redogörs för i Markusevangeliet. I evangeliets första del är Jesus den store helbrägdagöraren, undergöraren, en människa som beundras för det han åstadkommer. I den andra delen uppenbaras den messianska hemligheten: Jesus själv är Riket, i Jesu död och uppståndelse uppenbaras Rikets fullhet.
Paulus förstod att Kristus var det väsentligaste. Allt annat, vad han än företar sig, vad han med all sin entusiasm predikar om Honom, blir endast verksamt om och när Kristus lever i honom. Paulus förening med Kristus är roten till allt annat.
Endast i Kristus blir annan vänskap meningsfull, får betydelse och skönhet. Aposteln återkom gärna till temat vänskap, om vänskapen med följeslagarna, med församlingen och medarbetarna; utan tvivel kunde Paulus samarbeta med andra människor, även om det då och då uppstod svårigheter. Men alltmer kommer vi upptäcka den djupa godheten i Paulus, en godhet som växer fram ur en osannolik erfarenhet, den fulla gemenskapen med Kristus.
Så ber vi att - genom livets skiftningar i vårt apostoliska arbete som apostel och herde - att vi ser allt klarare och allt tydligare att allt utgår ifrån vår vänskap med Kristus, att Han allena är vårt liv.
Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.
Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).
Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.
Posts
1 comment:
very interesting presentation!
Post a Comment