Åttonde betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

ÅTTONDE BETRAKTELSEN

Paulus lidande - Kristi lidande

Uttrycket "Paulus lidande" eller "lidandeshistoria" använder man framför allt om kapitlen 21 till 28 i Apostlagärningarna. Det är den sista delen, där det berättas om fångenskapen i Jerusalem och i Rom.

Vi kommer att utvidga begreppet till att även omfatta det ständiga lidandet och hänvisar då dels till breven och dels till traditionen. Egentligen är det märkligt att man i Apostlagärningarna inte berättar för oss om hela Paulus liv, utan upphör vid en viss tidpunkt för att därefter gå över till att endast redogöra för hans lidanden. Det finns lika många kapitel om hans fångenskap och om processandet i Rom, som det finns om hans apostoliska verksamhet.

På liknande sätt förhåller det sig med evangelierna, där Kristi lidanden beskrives mycket utförligt medan redogörelserna för Hans liv är förhållandevis kortfattade. Endast i korta drag tecknar evangelisten de två eller tre åren i Jesus offentliga liv, medan lidandet beskrives timme för timme, minut för minut.

Av dessa fakta kan vi dra slutsatsen vilken stor vikt evangelisten och Urkyrkan lägger vid Kristi lidanden och vid Paulus lidanden.

Det är framför allt i lidandeshistorien som evangelisten på ett begripligt sätt kan tala om att Kristus var Messias och att Han för oss uppenbarade Fadern.
Samma sak gäller Paulus. Han är Kristus vittne inte endast när han framför sina revolutionerande, lärda och grannlaga tal, utan även när han står inför rätta, när han forslas från det ena fängelset till det andra, när han befinner sig i ständig fara med vedervärdiga inskränkningar vad gäller rörelsefrihet, och när han lever i dödsångest.

Som särskild nåd inför den här meditationen bör vi komma till en djupare förståelse av det hemlighetsfulla i Filipperbrevet, där det står: "…genom att bli lik honom i en död som hans" (Fil.3:10). Paulus är besluten att erfara och igenkänna Jesus för att också psykiskt kunna, med sina lidanden, gå in i den hemlighetsfulla gemenskapen.

Barmhärtighetens Fader. Du vet hur viktigt det hemlighetsfulla lidandet med Kristus, är för oss. Du vet också, hur svårt det är för oss därför att det ligger så fjärran vår mentalitet och därför att det är något som förnekas i vårt dagliga talande och agerande. Om detta ber vi Dig ödmjukt, att Du hos oss som hos den Helige Paulus, öppnar själens och hjärtats ögon, så vi lär känna makten i Kristus uppståndelse och blir delaktiga av Hans prövningar och med Honom är beredda att offra våra liv för Hans kropp, Kyrkan.

Upplys, Herre, vår själ, så vi förstår orden i den Heliga Skrift, värm våra hjärtan så vi känner att Du inte talar om en forntida utan om en nu levande verklighet och att Du till oss och till många andra människor ger nyckeln för att bättre förstå våra egna erfarenheter och livsvillkor i dagens värld. Om detta ber vi Dig, Fader, gemensamt med Maria, den Smärtofyllda Modern, och med den Helige Paulus, i härligheten för den hos oss döde och uppståndne Kristus, som lever och råder i Kyrkan och i världen i all evighet. Amen.

Vi ställer följande frågor:

Vilka likheter och vilka skillnader finns det mellan Jesus lidanden och Paulus lidanden?
Vari består en kristen människas lidanden?
Hur upplevde Paulus lidandet?
Hur skall vi ta emot lidandet?

Likheter och skillnader mellan "Kristi lidanden" och "Paulus lidanden"

Vi följer några etapper i Kristi lidanden för att därifrån gå vidare till Paulus lidanden, för att jämföra dem. Jag tar tag i följande betydelsefulla händelser:
Jesus fångenskap och Paulus fångenskap;
Kristus respektive Paulus inför rätta;
Kristus respektive Paulus fysiska och psykiska lidanden.
Jesus fångenskap och Paulus fångenskap.

"Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: 'Judas, förråder du Människosonen med en kyss?'. När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: 'Herre, skall vi ta till våra svärd?'" (Luk.22:47-49). Paulus befinner sig i templet och väntar på att efter reningen bära fram offret, något han underkastat sig: "Strax innan de sju dagarna var slut fick judarna från Asien syn på Paulus i templet. De hetsade upp folkmassan och tog fast honom och ropade: 'Israeliter, kom och hjälp till! Här är mannen som överallt sprider en lära som riktar sig mot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit med sig greker till templet och vanhelgat denna heliga plats.'" (Apg.21:27-28).

Hela staden är i uppror. Paulus släpas ut ur templet, man stänger portarna och försöker döda honom. En officer och soldater anländer, anhåller honom och fängslar honom med kedjor. Efter detta befinner sig Paulus under en längre tid i fängelse.

Vad är det som är gemensamt för dessa båda händelser?

I båda fallen sker fängslandet sedan någon eller några begått förräderi. Fängslandet är oriktigt. I båda fallen sker det utifrån anklagelser som fienden konstruerat.

För såväl Jesus som Paulus kommer fängslandet vid en tidpunkt då de vänder sig till sitt folk; för Jesus under en natt i bön och för Paulus just när han - sedan han skänkt offergåvor för folket - sträckt sig så långt i eftergifter så han underkastar sig rening i templet. Båda häktas medan de utför sin apostoliska tjänst.

Kristus och Paulus inför rätta

Jesus ställdes inför skilda domstolar: inför Höga Rådet och inför Pilatus utsättes Han för ytterligare förhör på grund av anklagelserna. Till en början reagerar Han med korta svar, men tiger sedan. Paulus processer är mer utförligt beskrivna och han håller en hel serie försvarstal: vid templet (Apg.22), inför Höga Rådet (23), inför Felix (24), inför Festus (25) och inför kung Agrippa (26). Många försvarstal från Paulus sida; Jesus säger endast några få ord.

Skillnaderna i dessa händelser, är uppenbara. Paulus upprepar inte slaviskt vad Jesus sagt och gått igenom, men han känner att Guds Ande verkar i honom och han inspireras av Mästarens liv, men genomlever dock vad som händer honom under eget ansvar, uppträder värdigt och återhållsamt. Paulus efterliknar Jesus i värdighet, i att företräda rättvisan, i att levandegöra själens adelsskap. Men Paulus agerar annorlunda än Jesus när han försvarar sig omständligt och med hetta, när han lyckas förvirra motparterna och när han, till och med, lyckas splittra Höga Rådet så att åklagarna börjar anklaga varandra.

Med några få ord, tålmodigt, bekräftar Jesus anklagelserna, genom att säga: "Du säger det, jag är konung. Ni kommer få se Människosonen sitta vid den gudomliga maktens högra sida".

Båda processerna sker i skenet av att rättvisa skipas, men personliga intressen, ångest, äregirighet hos enskilda och inom olika grupper, påverkar skeendet och domsluten. Jesus och Paulus lider av den mänskliga domstolens otillförlitlighet. Även om Paulus ibland hoppas - han talar om detta i breven, han talar om vörd-nad inför överhögheten - så måste han till slut erkänna att det egenkära och andefattiga sökandet efter personlig vinning också finns inom dem som är satta att skapa rättvisa.

Kristi och Paulus lidanden

Kristi lidanden förefaller vara de största eftersom beskrivningen av dem i lidandesreferaten, är omfattande. Man kan endast föreställa sig vad Paulus fick genomleva i fängelset; han hade redan tidigare lidit mycket genom piskningarna och steningarna. När han återkommer till detta ser han det som händelser han varit beredd att råka ut för. Hos Paulus kommer det psykiska lidandet i förgrunden, att han lider av ensamheten. Framför allt i detta med ensamhet kan vi förstå att våra lidanden kan ha likheter med Jesus och med Paulus lidanden.

Det svåra psykiska lidande som drabbar Jesus är framför allt att ha blivit totalt övergiven av människor. Alla flyr. Även om Petrus, på avstånd, följer vad som sker, så förnekar han Honom senare. Jesus som var van vid att vara tillsammans med andra människor - också i detta är Han ett gott exempel för oss - finner sig plötsligt vara totalt ensam. Detta förstärks dessutom genom Guds hemlighetsfulla fråvaro, som Jesus ger uttryck för när Han ropar: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?" Mycket har sagts och skrivits om detta, men det gör oss inte mycket klokare.

Mycket dramatiskt, men underbart, skriver Urs von Balthasar om detta i sitt verk om passionsmysteriet. Von Balthasar utgår ifrån dessa Jesusord när han försöker interpretera Jesus’ Långfredag, mörkret som sänker sig över Hans själ, och nedstigandet i underjorden.

Von Balthasar utgår ifrån tanken att vi kan tolka den Helige Paulus lidanden utifrån Jesus Kristus lidanden. Och, parallellt: förstår vi mörkret, tröstlösheten och övergivenheten som drabbar den store Helige, då begriper vi också något bättre, djupare, det som hände Jesus och det blir till tröst och stöd vid våra egna lidanden.

Vad kan man säga om Paulus psykiska lidanden?

Paulus lidanden är långvariga, de räcker fram till livets slut och påbörjas redan när lärjungarna överger honom. Han som alltid varit främjare av levande vänskap, använder plötsligt ord där han inte längre förmår dölja tröttheten och man får intrycket att han lidit intill brisningsgränsen för vad han förmår uthärda. Kraft-erna är slut, när han skriver: "Försök komma hit snart. Demas har av kärlek till denna världen övergett mig och rest till Thessalonike. Grescens har farit till Galatien och Titus till Dalmatien. Bara Lukas är kvar hos mig. Ta med dig Markus hit, han är till god hjälp i mitt arbete...". Och sedan fortsätter han: "Smeden Alexandros har gjort mig mycket ont. Herren skall vedergälla honom efter hans gärningar. Akta dig också du för honom, han har gjort häftigt motstånd mot vår förkunnelse. När jag första gången stod inför rätta trädde ingen upp till min hjälp, utan alla svek mig. Måtte de inte behöva göra räkenskap för detta." (2Tim.4:9-11, 4:14-16). Den sista raden är hård, men är ett resultat av lidandet.

Denne Paulus är en annan Paulus än den vi tidigare lärt känna. Han är också fysiskt utmattad, kastad i fängelse, vilket även framgår av pastoralbreven till Timoteus och Titus. För oss idag är det inte så viktigt om dessa brev verkligen är skrivna av Paulus, eller ej. Det viktiga är att breven återger Paulus ord. Vi tar emot orden så som Kyrkan bevarat dem, som meddelanden från den människa, den Helige Paulus, som Urkyrkan kände honom och som han överlämnades till oss.

Också denna Paulusbild lär man känna i breven. Han är inte längre den store entusiasten från Galater- och Romarbreven, mannen med den stora teologiska syntesen. Han är istället en människa som kämpar mot dagliga bekymmer: här och där anar man en viss pessimism. Texterna leder fram till vad som komma skall, svårigheterna. En mörk, klagande ton ersätter hopp, djärvhet, eld.
Paulus går igenom en sann prövning när det står klart för honom att han inte längre är i sin krafts fulla dagar, att entusiasmen och optimismen ersatts av trötthet, svårigheter och besvikelser. Med detta vill Gud visa honom att människan kan renas på olika sätt, på olika vägar och att rening genom erfarenheter är en mycket grundlig form av rening.

Vi undrar: kände Paulus sig övergiven även av Gud? Led han av inre mörker, av själens natt? Utifrån det han själv berättar kan man inte direkt dra den slutsatsen, trots att han ofta talar om det ondas dunkla makter som omger människan, som kväver henne och som inte skonar henne. Paulus vet mycket om de mörkrets makter som ständigt hotar vårt inre.

Om vi utgår ifrån von Balthasars teser, måste vi acceptera att även Paulus upplevde ögonblick då hans tro låg i mörker och att han måste vandra sin väg vidare med hjälp av minnen av den rika andliga nåd, och av den Guds kraft, han berörts av i det förgångna, men som nu lämnat honom.

En kristen människas lidanden

För någon tid sedan läste jag en bok om den Heliga Teresa av Lisieux’ trosproblem. Boken gav mig mycket starka intryck av den Heligas sista, mycket mörka stunder i livet. Efter de underbara gåvor hon tidigare fått av Gud, kom hon in i ett tillstånd av mörker, ett mörker man inte kan förstå, om man ser det ur mänsklig synvinkel. Själv talar hon om onämnbara själens smärtor och att hon har ångest. Hon skriver: "Ofta har jag en känsla av att vara född i ett land som ständigt ligger försänkt i tjock, tung dimma, att jag aldrig ser den ljuva naturen, ja, att jag inte ens får njuta av en enda solstråle. Och nu har dimman, som omgav mig, gått in i min själ och har så satt sig fast där att det inte längre är möjligt för mig att återfinna bilderna av min älskade hembygd… Allt är borta!
Söker jag ro för mitt av allt detta mörker hemsökta hjärta, genom att tänka alltmer på det kommande eviga livet, så fördubblas mina kval. Skuggor och dimma förefaller ropa till mig med den icke-troendes röst: ’Du drömmer om ljus, om en doftrik hembygd, du drömmer om att alltid äga Skaparen av denna sagolika värld. Du inbillar dig att du en dag kommer ut ur dimman som du talar så illa om; bara detta!… bara detta!… gläds istället inför döden som aldrig kommer att ge dig det du drömmer om - bara en mörk natt!’".

Och Teresa fortsätter: "Även om jag besjunger himmelsk lycka och om att för evigt äga Gud, så finner jag ingen glädje i detta ; jag sjunger endast om det jag vill tro. Många gånger bryter förvisso en svag ljusstråle genom min mörka natt och då avtar prövningarna för ett ögonblick, men efter detta får jag ingen tröst alls av att tänka på solstrålen. Istället återkommer mörkret ännu mer ogenomträngligt". Den 30 sep-tember, dödsdagen, säger hon; "…detta är den nakna dödskampen, utan tillstymmelse av tröst".

Man blir lamslagen av sådana ord. Möjligen de hårdaste man kan tänka sig förmedlades av en medsyster till Teresa, under saligförklaringsprocessen. Hon hade hört den Heliga säga: "Om ni hade en aning om vilket mörker jag har förts in i; jag tror inte på ett evigt liv; mig förefaller det som om det efter denna jordiska tillvaro inte finns något mer. Hos mig har allt försvunnit, för mig återstår ingenting annat än kärlek".

Den Heliga känner att hon inte längre tror, men hon vet att det finns kärlek. Detta motsäger inte vartannat: det är kärlekens fruktansvärda rening. Sådana erfarenheter är en del av den kristna vägen.

Man finner liknande bekännelser hos andra heliga

Under sin sista sjukdomsperiod yttrade den Helige Paul av Korset, liknande saker och följande bör få oss att tänka efter. Han anförtrodde en medbroder: "Idag känner jag mig totalt kraftlös: jag går bort till och springer snabbt igenom skogar, jag är upprymd och vill kasta mig ut genom ett fönster" - alltså självmordstankar - "och har en förskräcklig längtan efter att tvivla". Senare säger han: "En själ som smakat på den himmelska kärleksmåltiden och som därefter, när han fråntagits allt, återfår det, kommer till en punkt där han, som det förefaller, är övergiven av Gud. När människan tror att Gud övergivit henne, inte längre bryr sig om henne, att Han är vredgad, ser det ut som om allt vad hon tar sig till, är fel, är av ondo. Nej, jag kan inte ge uttryck för vad jag vill ha sagt. Detta är kval, det är de fördömdas kval, kval som övergår allt annat".

Och senare berättas det att den Helige Paul av Korset hade känslan av att äga varken tro eller att han fick kärlek, att han var förlorad i ett djupt, stormande hav, att ingen räckte fram en träbit han kunde rädda sig upp på; ingen hjälp från ovan, ingen från jorden. Han ser inte Guds ljus och är inte beredd att tänka en enda god tanke, inte kapabel att formulera en enda vettig tanke om det andliga livet, övergiven, begravd i iskyla. "Till och med i bönen vet jag inget annat att syssla med än att vandra vägen utefter Rosenkransens pärlor".

En medbroder berättar: "När man gick in i hans rum, när han var sjuk, hörde man en röst, som hade kunnat förflytta berg, säga: ’Jag är övergiven!’".

Säkerligen spelar en persons karaktär, viss roll. Den människa som är mycket känslig blir i trötthetens stunder nedslagen och sjukdomen kommer lättare till tals.

Allmänt sett så är det emellertid riktigt att Gud på ett hemlighetsfullt sätt prövar sina Heliga, prövar deras tillförlitlighet. Detta är en realitet och vad angår oss, bör vi minnas att Jesus på korset smakade detta och att Paulus, som så många andra, gått igenom detta.

I brevet till Timoteus försäkrar Paulus, omgående efter det han påstått att "…alla svek mig…": "Men Herren bistod mig och gav mig kraft att fullfölja förkunnelsen för att alla hedningar skulle få höra den, och jag räddades ur lejonets gap, ja, Herren skall rädda mig från allt ont och hjälpa mig in i sitt himmelska rike. Hans är härligheten i evigheternas evighet, amen." (2Tim.4:17-18).

Andens kraft gör det möjligt för Paulus att övervinna denna längtan efter förtvivlan. Men vi kommer aldrig att få veta om hans livs femton sista minuter var fyllda av ljus och klarhet, eller av mörker. Den mänskliga vägens hemlighet fortsätter in i döden. Därför skall vi tänka igenom våra egna lidanden, sådana lidanden som förmodligen också andra människor måste gå igenom, och över nödvändigheten av att kunna ge hjälp. En svårt sjuk människa öppnar sig ogärna, möjligen sker det endast inför den som har hennes fulla förtroende. Det är vår uppgift att få sådana förtroenden så vi kan ge hjälp när prövningarna kommer såväl vad gäller tron som det hopp människan känner trots att döden rycker allt närmare.

Man säger att Teresa av Jesusbarnet mot slutet av sitt liv var mycket upprörd och fylld av outtalad ångest, något som förskräckte medsystrarna. De hörde henne säga: "Hur ska man bejda för de döende! Om de bara visste!".

Där ser vi hur de heligas liv kan hjälpa oss att gå djupare in i Kristi lidanden och in i Paulus lidanden.

Hur upplevde Paulus gemenskapen med Kristi lidanden?

- I breven där Paulus talar om sina lidanden ser vi att han uthärdar dem därför att han av Gud erhållit gåvan att stå emot dem tack vare en stor trosande; han uppskattar dess betydelse i frälsningsplanens ljus: "…nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgängligheten fram i ljuset genom evangeliet, för vilket jag har satts att vara förkunnare, apostel och lärare. Därför måste jag utstå allt detta…" (2Tim.1:10-12).

När jag lider, lider jag för Kristus: "…men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott, ända fram till den dagen" (2Tim.1:12).

- Trosanden är nära i förbund med vetskapen om att lidandet även har en mening för Kyrkan: "Minns att Jesus Kristus, ättling till David, har uppstått från de döda, enligt mitt evangelium, för vars skull jag far illa och till och med har satts i fängelse som en förbrytare. Men Guds ord har inte fängslats. Jag uthärdar allt för de utvaldas skull, för att också de skall vinna frälsning genom Kristus Jesus och evig härlighet " (2Tim.2:8-10). Jag lider för de andra, för hela Kyrkan, för Kristi verk: "Nu glädjer jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan" (Kol.1:24-25).

Den djupa känslan för sändningen, för allt vad han uträttar för Kyrkan, är den inre drivfjäder som hjälper Paulus att ej för ett ögonblick tvivla på - trots stunder av svåra lidanden - att, livet ut, hänge sig åt tjänandets fullhet.

Frågor till oss

Som avslutning skall vi tala om vårt eget agerande.

Vi måste erkänna att vi ser oss själva som väldigt svaga varelser, mottagliga för frestelser även vad gäller bagateller. Vi måste ta oss igenom dessa hinder. Att vara medveten om egna svagheter är viktigt, så att vi inte tar alltför lätt på dessa ting, utan när vi befinner oss mitt i dem, handlar kraftfullt emot dem. Att vara medveten om egna svagheter gör det möjligt för oss att bättre sätta oss in i den verklighet vi ofta endast läser om. Inför denna verklighet krävs vaksamhet. Om detta har vi redan talat, och som Paulus så ofta säger: "Just när folk säger: 'Allt är lugnt och tryggt', då kommer katastrofen lika plötsligt som värkarna när en kvinna skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra" (1Tess.5:3-6).

"Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt" (Ef.6:11-13).

Den kristna existensen är i sig ingen liten prövning utan ställer oss ständigt framför en bitter fiende som attackerar. Tar vi en titt på dagens realiteter, de små händelser som är typiska för varje ny dag, så förefaller oss sådant språk överdrivet. Men om vi med tanke på vårt eget liv, vår egen historia, och andra människors liv och historia, om vi tänker på alla de smärtofyllda prövningar människorna måste igenom, prövningar som leder henne in i ångest och förtvivlan, ja då ser vi mycket klarare att människans fiende ständigt försöker avancera. Han försöker på alla sätt, mycket öppet eller mycket dolt, mycket listigt, men alltid med målet att förinta vår tro och vårt hopp; han strävar efter att vi skall ge upp, resignera och förneka Guds frälsningsplan. Ständigt försöker han att i oss släcka de trons flammor som leder Gud till oss och oss till Honom.
I Nya Testamentet manas till ständig vaksamhet och kamp, därför att evangelisterna och apostlarna vet att vi alla är utsatta för frestelser. Den dag vi inbillar oss att frestelserna försvunnit ur vårt liv, just då är de tätt inpå oss.
Vi ber Herren att Han i denna meditation över Kristus lidanden och över Paulus lidanden hjälper oss hålla oss kvar på Hans väg, så att vi modigt står emot alla svårigheter och att vi hjälper andra, många andra, att stå emot sina prövningar.
Fortsättning följer med Nionde Betraktelsen


Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.

Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tysk utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.