Nionde Betraktelsen

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser

NIONDE BETRAKTELSEN

Gud är barmhärtig

Vi har kommit fram till slutet av våra andliga övningar . Med viss skräck konstaterar vi att vi endast öst några droppar vatten ur den Helige Paulus oändliga, visdomsfyllda hav.

Det vore härligt om vi, när vi sammanfattar, kunde stanna upp ett tag vid temat bön eller frihet från lag, hos Paulus. Även en reflexion över Apostelns kosmiska syn på frälsningen, kan vara mycket stimulerande.

Vid dessa valens kval har jag dock beslutat mig för ett Paulusord som även kan användas som avslutningsord för våra andliga övningar. Mot slutet av hans predikan i Miletus, den sista pastorala uppgiften innan lidandet börjar, finner man dessa ord.

Enligt Apostlagärningarna är Paulus tal i Miletus det sista han håller i sitt offentliga liv. Därför har dessa ord speciell betydelse därför att i dem sammanfattar Aposteln det som Urkyrkan ansåg sig veta vad Paulus tänkte och önskade sig.

Vi ber att vi verkligen förstår dessa Paulus sista ord i den anda Paulus uttalade dem och som den totala sanning de har för oss idag som ett levande och verksamt Guds Ord.

Vi tackar Dig, Herre, att dessa ord som uttalades för snart tvåtusen år sedan, fortfarande är levande och verksamma i oss. Vi bekänner våra svagheter och vår oförmåga att förstå dem och låta dem verka i vårt liv. Men de är starkare och mäktigare än våra svagheter, verksammare än vår bräcklighet, mer genomborrande än vårt motstånd.

Därför ber vi Dig, att vi, genomlysta av dessa ord, tar dem på allvar och öppnar oss för det som de uppenbarar, att vi ger dem vårt förtroende under vårt liv så att de kan verka i oss med sin oerhörda kraft.

Jesu Moder, Du anförtrodde Dig, utan förbehåll, Ordet, och bad att allt skulle ske enligt Ordet som sades Dig. Bed att också vi på samma sätt står till förfogande, så vi finner sanningen om oss själva. Bed att vi får nåden att hjälpa andra så att också de finner sanningen om Gud; giv att världen och samhället i vilket vi lever och som vi vill tjäna, också till fullo finner denna sanning.

Om detta ber vi Dig, Fader, genom Jesus Kristus, Ditt människoblivna Ord, att Ordets kraft ständigt förnyas i oss genom Hans död och uppståndelse och genom den Helige Ande, nu och i all evighet. Amen.

"Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats" (Apg.20:32).
Detta är en del av det pampiga avslutet på Paulus predikan. Över detta skall vi reflektera. Texten har även, som vi snart skall se, samma status som en liturgisk bön; den är en välsignelse. Jag vill påpeka att det i talet dessutom finns ett avsnitt, där ett annat tema som ligger Paulus varmt om hjärtat, betonas: "Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: 'Det är saligare att ge än att få'." (Apg.20:33-35).
Den fantastiska och sant paulinska erfarenheten, sammanfattas med orden att "det ligger mer glädje i att ge än att få!". Vi stannar vid den "officiella" versionen, som också den är betecknande för Paulus, för hur han avslutar sitt apostoliska liv. Dessutom motsvarar det exakt vad man förväntar sig när några dagars andliga övningar går mot sitt slut.

Vad säger oss dessa avskedsord i talet Paulus håller i Miletus?

Paulus talar till presbyter. Han måste lämna dem och han oroar sig för vad de kommer att ta sig till i framtiden. Han är verkligen orolig. Presbyterna, å sin sida, ställer sig frågan hur de skall kunna föra Paulus verksamhet vidare.
Talets avslutande ord är Paulus svar på presbyternas oro. Det är hans rekommendation, hans sista maning till församlingen.

Det kan vara nyttigt för oss att dra paralleller mellan Paulus och Jesu liv. Enligt Johannesevangeliet gör också Jesus, med sina sista ord, en sammanfattning över vad Han åstadkommit: "Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem" (Joh.17:26). Enligt Lukasevangeliet är Jesus sista ord en maning till vaksamhet: "Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen" (Luk.21:36). Det är samma slags maning som finns i Paulus tal i Miletus.

I Markusevangeliet låter det på samma sätt.Matteus däremot avslutar med att Jesus uppmanar till fortsatt barmhärtighetsarbete. Varje evangelist avslutar berättelsen om Jesu liv med det som förefaller honom mest väsentligt.

Så innehåller Apostlagärningarnas version av Apostelns liv i offentlighetens ljus, ett avslut med en mening som är ytterst betecknande för allt det som Paulus förkunnat, trott och levt.

Vi kan ta med oss detta utalande som ett minne av våra andliga övningar. Det kommer hjälpa oss att ständigt hålla levande våra föresatser och vår insikt i Guds frälsningsplan; det är detta vi under dessa dagar tagit emot som Guds gåva.

Det sista Paulusordet - "och nu" - Det grekiska ordet "kaì tá nun", är högst ovanligt i Nya Testamentet. Det betyder ungefär: "Vad den nuvarande situationen beträffar…", er situation när vi skiljes åt, den ovissa framtiden, ångesten inför vad som kommer att hända er.

Detta är en högtidlig avslutningsfras och vi finner den bland annat i den bön Aposteln ber första gången han förföljes. Han säger då: "När de andra hörde det började de gemensamt be högt till Gud och sade: 'Härskare, du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer, du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare: 'Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt.’" - och så slutar bönen: "'Och nu, se hur de hotar oss, Herre, så ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord'" (Apg.4:24-29).

Paulus sammanfattar analogt allt vad han tidigare sagt om sin verksamhet inom församlingen, om sin kärlek till åhörarna och deras gensvar, sin kärlek till följeslagarna och, kanske framför allt, sin ängslan för vad som sker med församlingen när han lämnat den. Därför säger han: "Och nu…".


- "Och nu anförtror jag er åt Gud".

- Den meningen förvånar oss Vi förväntar oss att han skall mana församlingsmedlemmarna till trohet, till enhet, att han skall be att de skriver till honom, att de skall komma tillsammans regelbundet, att de skall meddela honom vad nytt är, att de skall läsa flitigt i skrifterna.

Intet av allt detta. Istället anförtror Paulus församlingen till Gud och betonar därmed att vad som skall ske och hur detta skall ske, ligger i Guds händer; Han är den som ger allt och tager allt.

Den här formen med avslutningsmaningar var vanligt förekommande i den tidiga Kyrkan, när den befann sig i liknande situationer. Vid slutet av den första missionsresan, den långa vägen från Antiochia, uppmuntrar Paulus och Barnabas lärjungarna och uppmanar dem att hålla fast vid tron; de utnämnde "äldste" i församlingarna: "…och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på" (Apg.14:23).

Några verser senare står det: "Därifrån seglade de till Antiochia, den plats där man hade överlämnat dem åt Guds nåd" (Apg.14:26). Det hör till församlingens vana att sista ordet riktas till Gud och att man anförtror sig åt Hans nåd. Att anbefalla sig åt Herren med fasta och bön, är en högtidlig liturgisk form. Vi kan lätt tänka oss hur de står med utbredda händer och säger: "Se, vi anförtror oss åt Guds makt!".

Ordet "anförtro" har en lång historia.

I Nya Testamentet är ordet "anförtro" helt konkret; man anförtror en dyrbar ägodel åt någon som man litar på: jag äger en skatt, jag måste resa vidare och överlämnar/anförtror den därför i händerna på en människa som jag har förtroende för. På så sätt profaneras visserligen ordet i Nya Testamentet, men man förstår ändå vad som avses och hur det får sin djupaste dimension i Jesu ord på korset: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande" (Luk.23:46). Det är en handling av djupaste förtroende: Jesus överlämnar sig själv, sitt liv och sin död i Guds händer och Han vet att Gud kommer att bevara livet och ge Honom det åter. Jesus satsar allt på den gudomliga kraftens säkerhet.

Psalmen Jesus citerar, lyder: "Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud" (Ps.31:6). Så kan en människa säga som genomskådat allt, som vet allt och som vet att det enda på vilket det verkligen ankommer, består i att överlämna sig i Guds händer.

Man kan också säga, att människan, sedan hon gjort allt vad som ligger inom hennes möjligheter, låter sig ledas mot ett allt djupare och väsentligare plan, där hon möter Gud, som låter henne vara sann människa.

Paulus är en mycket omtänksam församlingsföreståndare. Församlingen är honom kär, men han vet också att Gud kommer att förstärka, lysa upp och föra verket vidare. Hans ord visar på största möjliga pastorala hängivenhet samtidigt som han inte är ett dugg bekymrad inför framtiden. Paulus älskar församlingen (vid avskedet omfamnar man varandra under tårar och böner vid stranden, i närheten av skeppet), men han vet också att församlingen egentligen tillhör Gud och att Gud är oändligt mäktig.

- "...hans nåderika ord".

- Uttrycket är ovanligt och jag skall försöka förklara vad det betyder. Det finns i Lukasevangeliet som en definition av Jesus tal i Nazarets synagoga då folket "…prisade honom och häpnade över de nåderika ord som utgick ur hans mun" (Luk.4:22).

Man kan säga att nåderika ord är synonymt med själva evangeliet, att uttrycket uppenbarar det gudomliga påbörjandet, den oförtjänta frälsningen. Ordet "chàritos", nådelig, kommer av "chàris", nåd, varifrån också "charà", glädje, liksom ordet "gratia", så småningom avledes till det ord Paulus använder för att antyda Guds handlande när Han förlåter synder utan att dessa förtjänar att bli förlåtna.

Maria hälsas av Ängeln med "kecharitoméne", som den högt benådade (Luk.1:28), vilket betyder att Maria är den särskilt benådade, delaktig av Guds fulla och oinskränkta nåd.

Gud är barmhärtig

Uttrycket är typiskt för Nya Testamentet, där det förekommer 155 gånger, varav vid 100 tillfällen hos Paulus, som nyttjar ordet "nåd" i kombination med andra beteckningar, som frälsning, rättvisa, tro, evangelium, hopp, ande. Han ger uttryck för totaliteten, för hela verkligheten när han talar om Guds frälsningsavsikter vad gäller människorna. Motpolerna hos Paulus är bland annat: lag, synd, ära, kött, allt negativa eller begränsande handlingar inför vilka människan har en tendens att falla platt till marken, av stolthet, av självtillräcklighet, svaghet eller elakhet.

För Paulus består det kristna apostolatet av att förkunna Guds barmhärtighets rika nåd: "Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud" ( - Det är förkunnarens definition! - ). Han fortsätter: "’Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag'" (2Kor.6:1-2). Det är den apostoliska förkunnelsen i ett svep; det är ett förslag om hur den gudomliga uppenbarelsen kan definieras med ordet "nåd" i ordets ursprungliga betydelse, att nåd gives utan specifiserade skäl, spontant, bortom våra förtjänster eller vårt motstånd. Gud är större än vårt hjärta.
Efter denna definition i det andra brevet till korinterna, följer ett porträtt av Aposteln, sammanfogat av nådens egenskaper: "Som Guds tjänare visar jag på allt sätt vad jag duger till: med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt" (2Kor.6:4-10).

Medan Aposteln förkunnar nåd lever han i en värld där det vanliga förhållningssättet människor emellan präglas av modfälldhet, kryperi och ångest, där var och en i första hand tänker på sig själv. Detta bör ersättas med glädje, uthållighet och sådana färdigheter som berikar människors verklighet: detta är att leva evangeliet!

Det är betecknande för Paulus att han, sedan han genom långa uppräkningar beskrivit sina erfarenheter, slutar så här: "Jag talar fritt till er, bröder i Korinth. Mitt hjärta står öppet för er…" (2Kor.6:11). Då har han först talat om allt han hade på hjärtat, om hemligheten av att vara nådens apostel, vilka mål han satt upp för sig, vad han tvingats avstå ifrån och om den ödmjukhet och blygsamhet hans inre är fullt av, han har talat om det gudomliga initiativet - det som tillintetgör det mänskliga ögontjänandet, som bryter sönder det.

Med den återkommande hälsningen: "Jag anförtror er nådens ord", erinrar sig Aposteln att Gud uppenbarat sig för honom i Ordet, som är Jesus. Han finns inte längre hos Paulus, så Ordet måste Aposteln på eget initiativ förnya för att därigenom hela varje mänsklig svaghet. I Apostlagärningarna talas det i olika vändningar om en människa med makt. Lukas skriver i sitt evangelium om "att pojken växte" (Luk.2:40). Ordet är Jesus som växer upp i församlingen, som lever och verkar där och stannar kvar i Kyrkan genom den Helige Ande.

- "Han som förmår styrka er"

– Jag tänker på en grundläggande text i Nya Testamentet, framför allt brevet till romarna, där det mycket utförligt talas om den Guds makt som förkunnas genom evangelium. Också dessa ord i brevet till romarna, är avskedsord och vi kan läsa även dem som en liturgisk utvidgning av den paulinska slutvälsignelsen till församlingen i Miletus: "Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus - där en hemlighet avslöjas som från tidens blörjan varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron - honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen" (Rom.16:25-27). Att anbefalla Guds makt förvandlas till bön och lovprisning och framhåller det högtidliga i Apostelns ord.

I Ordet finns makt. De blir verksamma när församlingen bygges. Församlingen är en kropp som växer på det sätt dess medlemmar är delar av den, motsvarar dess inre hierarki, en ordning skapad av olika karismer. Den är en kropp som formas av Guds Ord. Också församlingens innehåll och de konkreta uppgifterna bygges genom och av Ordet. När Paulus försöker skåda in i församlingens framtid ser han en en kropp som formas genom rikedomen av karismer, av färdigheter, tjänster och ämbeten trogna Ordets primat.

"För att ge er alla Heliga som arv" – Guds Ord verkar även för att få församlingen att växa och locka till sig andra för att delta i och bli deltagare av glädjen i detta arv.

Avslutning

Paulus lämnar oss med hela sin apostoliska hängivenhet och genom sin totala frihet visar han som tecken till oss sin trohet mot hans tidiga och fundamentala insikt att det är Gud som räddar honom och att det är Jesus som uppenbarar sig för honom på vägen till Damaskus. Paulus är skyldig Jesus allt. Att Jesus uppenbarade sig för honom i all sin makt, när Paulus fortfarande var en syndare, innebär att Han också kan uppenbara sig för församlingen och för alla andra människor. Församlingens existens är inte beroende av Paulus utan av att Jesus uppenbarar sig i all sin makt i hjärtat hos var och en som lyssnar till Ordet.

Redan Moses hörde Ordet, när han befann sig på berget: "Moses sade: 'Låt mig få se din härlighet!' Herren svarade: 'Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara dig nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot'" (2Mos.33:18-19)I nytestamentlig tolkning betyder detta: Gud är barmhärtighetens ursprung och källa. Det är inte vår kraft och våra intressen det kommer an på. Och även om det är så att även vi åstadkommer mycket, så väger vågen ändå över på Guds, den barmhärtiges, sida, eftersom det är Han som räddar oss, det är Han som älskar oss.

Paulus tar avsked av oss, åtminstonde för tillfället, efter det att han uppenbarat för oss några av sina bekännelser och delat med sig av några av sina erfarenheter.

SLUT


Översättning: Bo I.Cavefors.



Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 2008.

Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).

Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.