Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano
DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER
Betraktelser
FEMTE BETRAKTELSEN
Pastorala samvetsstudier
När vi kommit så här långt med våra andliga övningar, förbereder vi oss alla, mer eller mindre, på botens sakrament. Vi gör räkenskap över vad detta betyder för oss med hjälp av ett schema som utgår ifrån reflexioner kring Ordo poenitentias.
Schemat omfattar tre delar:
"confessio laudis", lovets bekännelse;
"confessio vitæ", livets bekännelse;
"confessio fidei", trons bekännelse.
Confessio laudis: man kan börja bekännelsen med en stund fylld av tacksamhet, medan man svarar på frågan: för vad måste jag tacka Gud?
Confessio vitæ: här skall vi ge svaret på frågan: vad finns det i mig som jag inte gärna vill visa upp inför Gud? Svaret bör handla om allt, alltifrån själva bristerna till den inre hållning som är själva roten till de yttre bristerna, som antipati, aversion, ilska, besvikelse, bitterhet. Detta är sådant som möjligen inte kan betraktas som synder i sann och egentlig mening, men dessa företeelser utgör syndens rötter. Vi ställer oss ödmjukt inför Gud och inför Kyrkan, som gör det möjligt för oss att frälsas genom nåd.
Confessio fidei: det är vetskapen att Gud i sin kärlek tar emot och frälser mig. Det som är smärtsamt förvandlas till trons bekännelse. I den här betraktelsen, med rubriken "Pastorala samvetsstudier", skall vi åter reflektera kring vad Paulus upplevde under de 19 åren efter omvändelsen. På så sätt kommer vi att få rikligt material för att förbereda oss inför botens sakrament.
Herre Jesus, Du känner vår längtan att tjäna Dig och Du vet hur mycket vi i vår apostoliska iver känner oss upplyfta av den Helige Ande. Du vet också, att vi i denna tjänst ofta anfäktas av tvivel. Vi är ängsliga och frågar oss, om det som vi vill åstadkomma, verkligen är så viktigt, om vi gör allt på bästa möjliga sätt. Vi ber Dig, Herre Jesus, Kyrkans främste herde och våra själars biskop, att upplysa oss så att vi genomför våra åligganden på sådant sätt så att vi efterliknar Dig och den Helige Paulus, som goda herdar. Fräls vårt hjärta när det är oroligt och hindrar oss att leva efter Apostelns ord. Hjälp oss att glömma våra bördor för att med fria hjärtan ta till oss Ordets mening och den sanning och frälsning som finns i Ordet. Du vet att vi varken kan ge uttryck för eller förstå sådana sanningar om Du inte genomlyser vår ande och vårt förstånd. Om detta ber vi Dig, Herre Jesus, och att Du med Fadern och den Helige Ande lever och råder i evighet. Amen.
Vi utgår ifrån vad som säges i början av den Helige Paulus predikan i Miletus. Denna predikan motsvarar ungefär vad vi gör här och nu genom våra andliga övningar. Långt före oss antecknade evangelisten Lukas de ord den Helige Paulus skrivit i Apostlagärningarna och han försökte på så sätt återge det som låg Aposteln särskilt varmt om hjärtat när han tänkte tillbaks på sina relationer till församlingen.
Denna predikan, som också kallas "Paulus pastorala testamente", eller "avskedstalet", är ett oöverträffat mästerverk. Som avskedstal hör det hemma bland en rad liknande texter i den Heliga Skrift:
i Genesis 49 (Första Mosebok) finns patriarken Jakobs avskedstal till sönerna;
i Deuteronomium 31 (Femte Mosebok) finns Moses avskedstal;
i Josua 23 och 24 finns Josuas avskedstal.
Och så fortsätter det med Samuel, David, Tobias och Mattias. Jesus själv håller vid den sista måltiden (Joh.13:17) ett långt avskedstal, där han ger återblickar på sitt liv. Paulus avskedstal ingår i denna samling avskedstaganden.
Det är intressant att konstatera att det i Nya Testamentet endast finns två avskedstal, av Jesus och av den Helige Paulus. Så betonas hur viktiga dessa båda personer är. Ur logisk historisk synvinkel är Paulus tal uppbyggt och relaterat till ett jag-ni: "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden…", "...nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem… och nu ser ni mig aldrig mer..", osv.
Pastorala samvetsstudier
Ett sådant språk är man inte van vid att finna hos Paulus. I sitt tal i Antiokia i Pisidien, tex, är Gud alltid subjektet, vad Gud gjort, osv. Däremot är talet i Miletos ett pastoralt tal där Paulus reflekterar kring sina relationer till dem som han under tre år har lett in på vägen till Herren. Det passar utmärkt som lektyr vid pastorala samvetsstudier; vi inser vad som var viktigt för Paulus och för vad som var karakteristiskt för hans sätt att sköta församlingen.
I denna avsikt skall vi fördjupa oss i texten. Vi kan inte meditera kring allt, så jag begränsar mig till några få exempel och använder mig av en mycket vacker bok av Jacques Dupont, Den Helige Paulus pastorala testamente. Boken innehåller många utomordentliga kommentarer kring denna fundamentala text i Nya Testamentet.
Dupont använder sig av en mycket enkel metod. Han nämner ett enskilt ord, överväger det noga och låter det länge stanna kvar i den paulinska historiens ljus, för att sedan hänvisa till alla de utsagor som finns i breven. På så sätt ser Dupont Paulus avskedstal som syntesen av Apostelns pastorala arbete inom och hans relationer till församlingen. Vi stannar upp ett ögonblick vid den första versen: "Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar" (Apg.20:19). I denna vers betonas ett pastoralt förhållningssätt som i alla tider visat sig vara av stor betydelse för Kyrkan.
"Medverkan". Med de inledande orden ger Paulus en kort sammanfattning av sin tjänst under de tre åren i Efesus: "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen då jag kom hit till Asien." (Apg.20:18). Han talar om denna tjänst på ett sätt som samtidigt belyser åhörarnas betydelse. Det är inte nödvändigt för honom att först presentera sig, istället hänvisar han till tidigare erfarenheter.
Vi ser att Paulus anser sig vara ett med församlingen. De känner varandra, är familjära. Han behöver inte berätta någonting om sig själv, eftersom de "vet det". Man kan sammanfatta hans tjänst med orden: han är en herde som är en del av folket! De känner honom, vet allt om honom och kan vittna om det.
Förutsättningarna för denna tjänst är "att vara med", "med-verkan", utbyte, att leva tillsammans. Paulus vet mycket väl att de iakttar honom, vad han gör, att de har stora förväntningar, inte endast utifrån orden han säger dem utan, än mer, utifrån vad han uträttar. Paulus säger inte: "Ni vet, vad jag sade er på den tiden", utan "Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden." Människorna kommer ihåg vem han var och hur han levde innan de upptäckte att hans ord var intressanta, vackra, sanna och riktiga. Att han levde som en tjänare!
"Jag har tjänat Herren". Tiden i församlingen omskriver Paulus så här: "Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar". Att tjäna Herren, det är det primära. Paulus ser sig som Kristi tjänare och inte som församlingens tjänare och han vet, att också församlingsmedlemmarna ser honom så. Detta faktum utmärker hans bindning till Kristus och hans frihet gentemot församlingen. Också vi talar ofta om vårt uppdrag som en "tjänst" och menar då att vi "tjänar Kyrkan", församlingen, människan. I Nya Testamentet talas om tjänst och tjänare relaterat till Jesus Kristus. Paulus säger vid ett tillfälle: "Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull" (2Kor.4:5), men normalt kallar han sig "Kristi tjänare".
Herden måste således först och främst stå i personen Kristus tjänst och därefter är han Kyrkans, församlingens och människans tjänare.
Paulus levde i en förunderlig frihet. Han var inte skyldig någon något, endast Kristus. Men gentemot Kristus är han allas gäldenär, skyldig alla något, någonting. Han behöver aldrig vara inställsam, han är inte skyldig någon ett svar, endast Kristus. Församlingen vet mycket väl att han inte är hos dem för att tillfredsställa någon enskild medlem speciellt, för att berika sig eller för att motsvara deras förväntningar; han är hos dem för att tjäna Kristus.
"Under tårar". "Jag har tjänat Herren…". Skall vi avsluta meningen kommer vi ganska säkert att säga: av iver, med eld, med förstånd, med mod, med insikt, med urskiljning.
Utifrån egna erfarenheter säger Paulus emellertid: "…i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar". Vi förstummas inför dessa negativt laddade ord och frågar: varför detta? Man bör inte glömma att det handlar om ett avskedstal och det är inget avsked som innebär att han bryter upp för en ny och betydelsefull missionsuppgift. Vad som väntar honom är helt klart: förföljelse och lidande. Denna avskedshälsning är vemodig och man förstår att han än en gång vill erinra sig utståndna lidanden och att han ser framför sig kommande. Man måste också konstatera att när Paulus anser att prövningar och tårar ingår i tjänsten hos Herren, så vill han med detta ha sagt att han med erfarenheter från sitt apostoliska liv anser det som självklart att till detta liv hör ödmjukhet, tårar, prövningar, förföljelser och svårigheter. Man kan mycket väl tänka sig att någon menar att Aposteln överdriver en aning, när han betonar sådant som inte längre är så närvarande i hans ande och i hans hjärta.
Vi måste uppmärksamt tänka igenom Paulus apostoliska verksamhet i Efesus, för att bättre förstå vad han menar med ödmjukhet och tårar. Temat finns i talet han höll i Miletos och han återkommer till det i breven. Talet slutar med bland annat denna maning: "Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar" (Apg.20:31). Det var kärleksfulla och ledsna tårar, det var ständigt återkommande ansträngningaer för att åtminstonde övertyga någon.
Från breven citerar jag ur det andra brevet till korinterna, 2:4. "I svårt betryck och med tungt hjärta, ja gråtande, skrev jag till er...".
För Paulus innebär dessa tårar en gränsupplevelse. Det förefaller inte som om tårarna lättat trycket; trots att han så ofta var utmattad och utsatt för våldsamma svårigheter, så bitter och besviken så han börjar gråta när han talar eller skriver om det.
Vi förstår med vilken emotionell intensitet Paulus levde och upplevde sin pastorala sändning. Han är den exakta motsatsen till en funktionär, en byråkrat, en infallsrik programmerare. Paulus är en människa med ett intensivt emotionellt deltagande och detta står helt uppenbart i samklang med en inre glädje. Intensivt upplever Paulus lidandet i sitt uppdrag men han har också känt stor glädje och entusiasm och om detta talar han allt oftare i sina brev, tex: "Hur skall vi tillräckligt kunna tacka Gud för er, för all den glädje över er som vi känner inför vår Gud?" (1Tess.3:9). Det förhåller sig nämligen som så att stora lidanden följes av stor glädje och ovanlig entusiasm: "Till er kan jag tala öppet, över er kan jag vara stolt. Jag har fått all tröst jag kan önska, jag har glädje i överflöd..." (2Kor.7:4). Jag är så tillfreds med er så att jag inte längre känner av lidandet när jag tänker på gemenskapen med er, på er kärlek och er tro.
Vi vet alla vad sådana erfarenheter betyder: den som älskar mycket, lider mycket, känner stor glädje: den som inte älskar, lider föga och vet inte vad glädje är. Det paulinska exemplet för herden i detta avskedstal, lär oss att det kommer från en människa som är mycket djupt, medkännande och känsligt engagerad i allt vad han gör. Han älskar inte församlingen endast med en allomfattande kärlek, nej, han känner namnen, den personliga situationen, familjen, arbetet, sjukdomarna. En efter en står de kristna inför honom som vänner, är för honom en källa till bitterhet, sorg, tårar och intensiv glädje. Det är detta Paulus menar när han säger att han tjänat Herren under tårar.
"I all ödmjukhet". Också här försöker vi förstå varför Paulus istället för tusen andra möjligheter väljer att beskriva sitt ämbete som en tjänst "i all ödmjukhet", och det är den rätta formeln för en fundamentalt riktig pastoral inställning. Det använda grekiska uttrycket kan betyda "i varje form av förödmjukelse" och visar mer på själva situationen än på förhållningssättet. Sådan är betydelsen av detta ord även i Magnificat då Maria säger: "Herren har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna". Med detta menas inte ödmjukhetens dygd utan den obetydlighet, den tillbakadragenhet, detta att göra sig obetydlig, så "ringa", som möjligt, detta, att icke räknas. I Magnificat står det grekiska ordet "tapéinosis", medan Paulus skriver "tapeinofrosúne", som betyder ringhetens känsla, att känna sig "ring". Ringhet är ett ord som vi använt tusentals gånger, men det är svårt att locka fram alla betydelser det har för Aposteln.
Allmänt sett menas med "ringa" det motsatta till vad som menas med "ringa" i Magnificat när det där står att "…han skingrar dem som har övermodiga planer…". De stolta, de som har "övermodiga planer", är de vilka tror sig vara något och de har en så hög uppfattning om sig själva så att detta är grunden för deras liv; andra måste tjänstvilligt buga sig för dem, men får för detta inget tack, eftersom de endast gör sin plikt.
Denna attityd brännmärkes av Paulus: "Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka." (Rom.12:16). Att vara "ringa" är att vara som människor som inte stoltserar och som inte inbillar sig saker och ting.
Det är viktigt att eftertänksamt begrunda denna hållning av "icke-vetande""! Det är alltid viktigt, men framför allt är det viktigt när det gäller vår relation till Gud, "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara…" (Rom.8:26).
Vi lyckas sällan särskilt bra med bönen eftersom vi är övertygade om att vi redan vet hur vi skall bedja, medan det i verkligheten är så, att vi alltid bör börja med bekännelsen: "Herre, jag vet icke, hur jag skall bedja, jag vet, att jag det icke vet". Detta är i och för sig en bön och ger utrymme för den Helige Ande att verka i det som bönen senare kommer att handla om.
Pastorala samvetsstudier
Vi har konstaterat att ringheten är kännetecknet för Paulus pastorala verksamhet så som han redogör för den utifrån tre aspekter:
1. den sociala aspekten: som en form av att ge av sig själv;
2. den personliga aspekten: som en bestämd uppfattning om sig själv;
3. den teologiska aspekten: som en bestämd relation till Gud.
1. den sociala aspekten utmärkes å ena sidan av brist på anspråk för egen del och å andra sidan av uppmärksamhet gentemot andra. Paulus skulle säga: "Jag har försökt leva anspråkslöst med er, har inte krävt någonting för egen del och var alltid beredd att tjäna var och en av er".
Så här skriver han i första brevet till tessalonikerna, när han gör en tillbakablick på sina relationer till församlingen: "Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som prövar våra hjärtan. Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni, eller haft någon baktanke för egen fördel - Gud är vårt vittne - och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor, varken av er eller andra. Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss" (1Tess.2:4-8).
Ringhet är att vara tillsammans med andra människor utan att kräva något av dem. Ringhet är detsamma som tillgivenhet, uppmärksamhet, vänlighet, artighet. Paulus vet att han tack vare Guds nåd förhållit sig så och att hans sätt att vara är ett föredöme för varje herde. Ödmjukhet och social dygd går mycket väl ihop med hedersbetygelser, korrekthet och en viss återhållsamhet, en grundlig utbildning och ett fint prästerligt uppträdande som erövrar hjärtan därför att det ej endast är en påklistrad yttre attityd. Människor med låg samhällsställning uppskattar att bli behandlade med respekt och att bli älskade för vad de är. De kristna som Paulus hade att göra med, var i allmänhet slavar, vana att bli illa behandlade och som utan hänsyn och utan omsorg såldes och bortskänktes som varor. Vi kan lätt föreställa oss vad det betydde för dem att bli respekterade och uppriktigt älskade. Vilken omvälvning innebar inte den Helige Paulus apostoliska metod för dem!
2. den personliga aspekten består i att värdera sig själv. Vid skilda tillfällen börjar Paulus lägga ut texten om hur vi skall kunna tala om oss själva, värdera våra egna svagheter och vår egen bräcklighet.
I det första Korinterbrevet talat han om Jesus uppenbarelse efter påsken och säger: "Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullkomna foster. Jag är ju den allra minste bland apostlarna, inte värdig att kallas apostel…" (15:8-9). Paulus talar sanning och han är ärlig. Det är inget effektsökeri när han gör denna uppriktiga självvärdering.
Detta sätt att värdera sig själv visar vad han lärt sig i livets skola, att han kommit till vetskap om sina egna svagheter och sin fattigdom. Han har lärt sig att inte ha så höga tankar om sig själv, att vara frigjord men utan självanklagelser och att vara i frid med sig själv: "Jag vill att ni skall ha klart för er, bröder, hur svårt vi hade det i Asien. Vi pressades så långt över vår förmåga att vi rent av misströstade om livet. Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själv utan på den Gud som uppväcker de döda" (2Kor.1:8-9). Man förundras över en apostel som kan tala på detta sätt om sig själv.
Detta är en personlig och ödmjuk hållning som växer fram ur livets erfarenheter. Ungdomen kan icke äga denna ödmjukhet. Ungdomen kan mycket väl och gärna meditera över detta tema, men den kan aldrig se det som en naturlig livshållning eftersom den ännu inte gått igenom den prövningarnas och erfarenheternas skola där egna svagheter blottlägges och förvisar oss till den rätta platsen och befriar oss från all inbillning om oss själva.
Det är smärtsamt att se hur vi ofta lider av de prövningar som drabbar oss och att vi inte förstår att leva med dem. Om Paulus, med tanke på alla svårigheter han fick utstå i Mindre Asien, inte accepterat sina egna svagheter och sin bräcklighet, hade han inte lärt sig ett dugg av alla dessa prövningar. Men han formades till en sann herde för människorna och han insåg att han först genom smärtan kunde bli förtrogen med ringheten och låta den prägla livet.
3. den teologiska aspekten. Paulus kan tala som följer, eftersom han på djupast tänkbara plan levde i denna Guds sanning: "Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?" (1Kor.4:7).
Utifrån denna ödmjuka hållning, som är en hemlighet eftersom människan måste erövra den, lever en djup känsla för Gud, Skaparen, Fadern, Herren, den barmhärtige givaren av allt vad gott är.
Inför Honom är Paulus en fattig syndare som tar emot nåd, barmhärtighet och frälsning. Ordet självt är Guds Ord, inte Paulus ord, han får det som gåva av Kristus. Den apostoliska ivern är inte Paulus iver, utan han får den som gåva av Kristus, som lever i honom.
Denna ödmjukhet är det gudomligt upplysta som lever i Paulus, det är en transparent Kristus, densamme Kristus som han lärt känna och förstå, den Kristus som är Jahves slav, en genomlyst, ödmjuk och förnedrad Kristus som aldrig själv valt att inta den första platsen, att väcka uppseende, att förvandla stenar till bröd, att härska över denna världens rika, utan som, om han fått välja, valt att vara allas slav.
Paulus ödmjukhet är Kristi ödmjukhet, som han tagit emot och som han ger uttryck för när han låter Honom komma in i sitt liv.
Paulus visar oss att denna hållning är en grundläggande förutsättning för att kunna tjäna Herren så som Herren själv tjänat. Kristus tjänade i all ödmjukhet och hans träl väljer samma väg eftersom han är lika stor som Mästaren i ödmjukhet, saktmod, mildhet.
Här har vi en av de mest påfallande skillnaderna mellan pastoral makt och politisk makt. Pastoral makt grundas på Kristi mildhet och därför kan den, som hos Paulus, ta sig hårda, djupgående och resoluta former, men aldrig under förevändningen av att skydda den egna personen, utan utifrån Kristi mildhet och ödmjukhet, som, vad gäller livet, alltid står för den rätta hållningen.
Var och en av oss skall djupt meditera över detta, väl medvetna om att vi alla befinner oss långt borta från detta ideal. Instinktivt sättes våra personliga anspråk på spel när det handlar om makt, och vi befinner oss ständigt i riskzonen att blanda samman personlig prestige med tjänsten för Herren.
Det är nödvändigt att vi med den Helige Paulus som föredöme, förnyar och renar oss, men framför allt är det viktigt, att vi renar oss genom den makt som utgår från den i oss levande Kristus.
Vi ber därför om din förbön Maria, du vars ringhet Gud skådat; vi ber att vi lär oss följa Kristus så som Paulus följde Honom, medvetna om att vår livsuppgift är svår och att vi står långt ifrån målet. Så försöker vi att med Guds nåd skaffa oss en klar bild av den Helige Paulus, så att vi upptäcker vad som fattas oss, och vi ber att kraften från den i oss levande Kristus, gör oss lika Honom.
Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors, Zürich 1982, Malmö 2003, 208.
Originalets titel:Le confessione di Paolo (Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus (Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).
Alla rättigheter förbehålles.Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk.
Posts
